...och en fotnot.

Det kan vara en souvenir från fjärran östern eller så, ifrån början. Eller något från Indiska kanske? Eller så är det något helt annat, någon helt annanstans ifrån. Jag hittade den i alla fall i en second handaffär igår.

En sak är i alla fall helt säker - att det är en liten godbit. En munsbit för oss som är förtjusta i hantverk och slöjd.

Och ingenting kostade den heller. Alltså nästan ingenting.

Den kostade mindre än ett par sockar faktiskt. Ingen glänsande glassko förstås, men ändå en träsko värdig en mera fotriktig askunge.

Se bara på detaljerna! Ett handens mästerverk.

:)
/helena

ps Tänker att den ser ut lite som en näbbstövel. Tänker att det kan väl passa en sån som mig. En riktig näbbgädda.

En utlämnande droppe

"... Han ler nöjt.

Pappa har alltid varit mycket stolt. Just frågan om hur svarta människor i allmänhet och hur han som svart man i synnerhet uppfattas av omgivningen är väldigt viktig för honom. Avgörande. 

- Jag vill inte att du skriver en bok om hur fattiga mina föräldrar var och vilka offer de var för sin samtid. Vi får inte framstå som fattiga. Vi är inga offer. 

Pappa höjer fingret i luften. Sedan greppar han den svarta fåtöljens tjocka armstöd och lutar sig framåt.

- Ser du de här böckerna, frågar han.

Han pekar på raden av böcker till vänster om sig, tjocka böcker som TJ Englishs bok Savage City och smalare böcker som Michelle Alexanders The New Jim Crow. Allt som allt en lång rad böcker skrivna om och i de flesta fall av svarta.

- Alla dessa böcker tog tid att skriva. Varje bok tog flera år. År av studier och idogt arbete. Förstår du det?

Pappas blick letar sig över kanten på läsglasögonen och han tittar strängt men kärleksfullt på mig.

- Vet du vad? Det tog tid att läsa dom också. Det har jag gjort. Att skriva böcker är ingen lek.

Pappa trycker pekfingret upprepade gånger mot sitt lår som för att understryka att det är kärnan i hans argument. Jag säger inte emot honom den här gången heller. ..."

/ur En droppe midnatt
av Jason Timbuktu Diakité


<3
/helena

Vad mer kan vi behöva?

"They thought me, once, a magic tree

Of wondrous lucky charm,

And at the door they planted me

To keep the house from harm.

They have no fear of witchcraft now,

Yet here am I to-day;

I've hung my berries from the bough,

And merrily I say:

'Come, all you blackbirds, bring your wives,

Your sons and daughters too;

The finest banquet of your lives

Is here prepared for you.' 

/The Song of The Mountain Ash Fairy
ur Flower Fairies of the Autumn
av Cicely Mary Barker

("The Mountain Ash's other name is Rowan; and it used to be called Witchentree and Witch-wood too.")


<3
/helena

ps Ja, vad mer kan vi egentligen behöva? Än naturens under och magi. Lite love och lite poesi. Och våra ungdomars dedikerade engagemang för vår miljö och deras framtid.

High 5! vintage - Rosa & mannen på språng

Var bara tvungen att fundera ett extra varv på om den här härliga rosa vintage-planschen kunde få plats någonstans. Svaret är nog tyvärr nej. Och nej, alla inlägg kommer inte att hamna under rubriken High 5! vintage. Men jag tyckte ändå att det kunde få passa in här. Även om Här Hemma också kunde passat in.

Passade på att fånga mannen lite på språng mellan det ena och det andra viktiga göromålet.

På språng, som sagt.

Mireilles blick. Varm och klar. Känns som att hon naglar fast sina lyssnare på något sätt. På något bra sätt. (Älskar hur det ser ut som att någon har redigerat in mer mascara i underfransen. Kul.)

1. Praktiska byxan. Splitternya vid inköpstillfället i second handbutiken. Kostade inte direkt skjortan.
2. Skjortan. Den gulliga, blommiga. En trotjänare vid det här laget. Sjunger väl inte direkt på sista versen, men kanske näst sista eller så.
3. I praktiska byxans ena praktiska ficka kan man ju ha sin tumstock, om man så vill. Eller vad man vill. Som en kortlek som fortfarande är för fin för att användas.
4. Mireille Mathieu. Hennes rosa LP-album innehåller planschen som nog får fortsätta att ligga hopvikt i sitt konvolut. Und der Wind wird evig singen. Den heter så, skivan, som man sa.
5. Tröjan. Får ju inte glömma tröjan. Tror den kommer från en av alla de flitiga välgörenhetsaffärerna - Myrorna.

:)
/helena

High 5! vintage - Äpplen & en smula annat

Det här är inte ännu ett recept på en supermumsig äppelkaka, det här är något annat.

Det här är fusk och båg och genvägar.

Det här är mindre bak och mera skjuts-in-i-ugnen! Det här är uppvärmda äppelskivor med en aning kanel på. Det här är smulade Digestive-kex, ovanpå. Plus en smula sylt, för alla sockergrisars skull. Det här är en snabb och enkel småsak till kaffet.
 

1. Blåklinten, på assietterna från Bo Fajans, syns inte nu. Nu när det vankas vintersäsong och fokus ligger på annat.
2. Focus de Luxe. Visst ska vi plastbanta, men Folke Arströms svarta bestickhandtag vill jag allt fortsätta att lägga vantarna på.
3. Små saker som kan verka obetydliga, är ofta de som sätter mest piff. Som de små keramiska blommorna. De blommar dessutom lika oförtrutet oavsett om frostnätterna snart är här eller inte.
4. En liten sak till. Som en smäcker snäcka. Ett mini-fat för stearinljuset att stå på. Fint i all sin enkelhet.
5. Stig Lindberg. COQ. Tallrikar med äkta äggande feeling. Hihi. Passar inte bara till påsk. Lika goda att äta på året om.

<3
/helena

ps Och doften av kanel/äpple fyller köket lika intensivt och aromatiskt som om det hade varit en "riktig" äppelkaka. Så det så.

Här hemma - mysfaktorer

Roger har tagit polon på igen, och så har även jag.

De tjocka sockarna sitter som de ska. Stearinljusen är redo. Rutiga höstrutiner. Inrutade på ett bra och bekvämt sätt.

Och från alla skärmar strålar värmande stjärnglans ut. För vad är mysigare än att krypa upp i soffan med bästa vännen, något kaneldoftande till kaffet, och en bra film?

Så, det här är inget annat än ett filmtips. Flera faktiskt. Tre bra filmer. Feelgood på tre olika sätt, kan vi säga.

1. Filmen om lille, store Jimmy Scott fick mig att gråta. Nästan storböla. För här snackar vi känsloladdat. En dokumentär om en röst med överjordiska dimensioner. Jag grät, för att det var så laddat vackert, förstås. Men också för att det finns - och har funnits - så många fantastiska människor därute som man inte känner till - och aldrig kommer att känna till. Jag kände en sådan djup tacksamhet efter att ha sett - och hört! - den här filmen. För att jag fick ynnesten att höra. För att jag fick ta en liten, liten del av en stor sångkonstnärs liv. Se I Go Back Home: Jimmy Scott (2016). Om och med Jimmy Scott.
2. 50 vårar. Smaka på den urusla titeln. En urusel svensk översättning av franskans original Aurore. Eller den mera positivt laddade, och mera passande, engelska titeln I Got Life! (2017). Fast jag fattar faktiskt inte varför en titel inte bara kan få vara ett kvinnonamn. Om det är det - hon, henne - som det handlar om, menar jag. Vad är problemet liksom? Jaja. Anyway. En ganska puttrig film. Typiskt fransk. Jag fastnar - förstås - för den sköna inredningen i Aurores lilla hus. Bland blommiga lampskärmar och tända ljusslingor bor hon med sin yngsta dotter. Skild. Och på väg att bli mormor. På jobbet trakasserar den nye, unge chefen Aurore och hennes kvinnliga arbetskamrater. Vallningar har hon. Mängder av vallningar. Svetten lackar och pärlar och skvätter. Haha. Nej, men nästan. En lättviktare till film. Inget som stannar kvar mer än en kvart efter att man sett den. Men man blir glad av den. Den kan gott få värma upp en av dessa mörka höstkvällar som vi har framför oss. Sevärd. Med Agnès Jaoui i huvudrollen.
3. Hidden Figures (2016). Det är Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe som är den här filmen. ÄR. Och ändå tyckte jag att Kevin Costner (som jag alltid har bedömt som en något stel och träbockig skådespelare...) gör en stabil insats också. Han är både sympatisk och rebellisk och lagom tankspridd, på något sätt. Vi pratar rymden här. Stora planer. Stora amerikanska planer. Vi pratar matematik i den högre skolan. Vi pratar siffror och ekvationer för att lösa den gäckande färden ut i rymden. Vi befinner oss i en tid när det överhuvudtaget inte är en självklarhet att en kvinna ska ha något huvud (!?!) Åtminstone inte ett huvud på skaft, om ni förstår. Och här snackar vi verkligen om smarta kvinnor. Kvinnor som förstår sig på datorer, nästan innan datorer fanns på riktigt. När datorerna fortfarande upptog gigantiska rum. Salar. Äsch. Det går inte att beskriva den här filmen på ett bra sätt, känner jag. Den måste ses. Bygger på verkliga händelser och människor. En spännande och väldigt intressant del av vår nutidshistoria. Handlar inte så mycket om matematik som jag kanske fick det att verka, handlar mycket mera om mänsklighet. Om medmänsklighet. Om fördomar och dumhet. Om saker och beteenden som man önskar att man kunde säga att vi lagt bakom oss för länge sedan. Framförallt handlar det om tre trevliga - och oerhört begåvade! - kvinnor. Förebilder. Föregångare. Tre kvinnor i vars spår det är fint att få gå en stund. Och här måste jag säga att jag godkänner den svenska översättningen, nästan gillar den faktiskt: Dolda tillgångar.

Så, sätt på en kanna kaffe till och mys på, vet ja!

<3
/helena

ps Filmen om Jimmy Scott finns på svt play ett tag till, bara så att ni vet. Missa inte den.

pps Han som spelar Sheldon (Jim Parsons) - så helt magiskt bra! - i komediserien Big Bang Theory har förresten en biroll i Hidden Figures. Kul att få se honom i en allvarlig roll.

Under lupp - Konsten

Det får självfallet aldrig bara handla om (stora) pengar.

Eller enbart handla om tycke och smak.

Konsten får inte heller godtyckligt dömas ut som flummig och svårbegriplig. Och nej, den får absolut inte bara vara tillgänglig för en så kallad elit.

Några maktgalna pampar får inte komma här i sina höga hattar och göra diktatoriskt anspråk på att de vet vad som är bäst för folket. Varken när det gäller allt annat eller konsten.

Vi får aldrig reducera konsten till enbart ögongodis. Konst måste få provocera och ställa de obekväma frågorna. Konst får aldrig reduceras till utsmyckning eller enbart handla om dekoration. Visst, naturligtvis får vi färgmatcha senaste tapettrenden med oljemålningen från slutet av 1800-talet, om vi så vill. Och visst får vi tycka att konst ska vara vacker och skön och njutbar att titta på. Men. Men vi får aldrig, aldrig blanda ihop begreppen dekoration och konst.

Konsten är större än livet. Den innefattar allt. Den är hetare än en het potatis. Och likväl väldigt ljummen ibland. Den är aktuell och tidlös, gärna samtidigt. Den är politisk och politiskt inkorrekt, gärna samtidigt. Den ska vara tillgänglig för alla, ibland. Den ska tilltala en liten skara på en avlägsen plats (Nordpolen eller så...), ibland. Den ska säga oss något, eller lämna oss helt (för)svarslösa. Den ska spänna över jordens alla hörn och kanter. Den ska vara spännande och loj. Eller bara en ploj.

Det viktigaste är att den är fri.

Vi måste akta oss för styrning och censur. Vi måste slå vakt om friheten. Yttrandefrihet. Religionsfrihet. Åsiktsfrihet. Och den fria konsten att få ta del av - och skapa! - konst som verkligen säger oss något. Tidlöst. Andlöst. Men aldrig friktionsfritt.

Lite så.

Vad tror ni? Kan det bli en ny - återkommande - genre här inne kanske? Under lupp. Lite verkstad och mycket snack, hehe, runt något mer eller mindre brännbart ämne? Ja, kanske. Vi får väl se.

:)
/helena

ps James och Winston och Ulf och Ernst. En massa karlar finns det i vår bokhylla. Fortfarande. Men lugn bara lugn, där finns faktiskt några läsvärda kvinnor också. Gerda bor ju där. Och Kerstin. Och Janet. Och många, många fler begåvade och minnesvärda kvinns. Men det är ju ett helt annat inlägg. Ett som det på något sätt känns som att jag har gjort förut? Många gånger förut.

Nåväl.

Och nej, jag har inte hittat häftmassan, än. Har bara skavt bort några gamla, torra häftmassebitar från ett och annat vykort och en och annan annan uppsatt grej här hemma. Yes!