Tecknat hos oss

- jag har inte ett enda fotbollskort, hur najs är inte det?
- jag har typ tusen!
- får jag ett?
- nä.

Hahahahaha. Kidsen alltså. Ovan en återgiven dialog som mannen tjuvlyssnat sig till på skolgården, tror jag. Två sjuåringar som snackar typ allvar. Haha. Gullisar. Det är ju de som ska rädda världen! Och jag känner mig mycket trygg med det.

Fult att tjuvlyssna förstås, men ibland går det ju bara inte att låta bli, svårt att stänga öronen som rastvakt, de har ju inga lock liksom.

Och teckningarna börjar strömma in, som de små ritat till mannen, och jag måste självklart göra plats för dem. Så fina. Ärliga och spontana. Som all äkta god konst borde vara.

Det var nog bara det. En spontan helghälsning från bästa mannen och mig!

Sköt om er.

<3
/helena

ps Fotot på den underbara regnbågen (bakom den mer än risiga julgruppen som borde slängts för länge sedan) blev visst lite out of focus här. Vill ni se en bättre version av den? Då får ni klicka er bakåt till det här inlägget istället.

...och jag har snurrat fram ett hav åt min fisk.

Ibland tänker jag på hur mycket plats allt det rationella får i vår tillvaro, och det måste det ju. Någon måste planera våra vägar, så att vi kan komma dit vi vill. Någon måste bygga alla broarna. Någon måste städa korridoren. Någon måste tömma papperskorgen. Någon måste undervisa. Någon måste lära sig nya saker. Någon måste helt enkelt göra allt möjligt, annars skulle våra samhällen inte fungera.

Men ibland tänker jag att det rationella får så mycket plats, och tid. Och var hamnar då poesin? På undantaget. Och när jag säger poesi här, menar jag inte nödvändigtvis dikter, utan allt det mer ickerationella som ett liv också måste innehålla för att kännas meningsfullt.

Ibland undrar jag om all rationalitet har gjort människor stressade och olyckliga. Alltså inte det rationella i sig nödvändigtvis, utan bristen på andra värden. De mindre påtagliga värden som inte så lätt går att ringa in eller ta på. Poesin, som jag kallar det.

Förstår ni hur jag tänker?

Precis när jag sitter och tänker detta används människor som brickor på en spelplan. Människor som vill skapa sig bättre liv. Människor som du och jag. Människor med drömmar och behov av närhet och värme och mat. Människor byggda av många rationella fibrer - och några mer poetiska blodplättar. Som du. Och jag. Lite så. Och sucken sitter där som en smäck när jag ser bilderna från Turkiet och Grekland. Alltid är det något, tänker vi. Alltid är det något. Och alla dessa människor som alltid verkar fly. Orkar vi ta in allt? Eller väljer vi att blunda?

Sverige är inte fullt, det spelar ingen roll vad herr Å säger. Men vi har fullt av utmaningar framför oss. Precis som alla samhällen som vill utvecklas i en positiv riktning har. Själv bor jag ju i ett så kallat utsatt område (hatar, hatar, hatar, det begreppet!) och vet vilken oerhörd potential som finns här. Här bor människor med stora hjärtan. Här bor modiga människor. Här bor längtan. Och jag tror faktiskt att det bor lite poesi här också. Och här finns många rationella förslag och lösningar för att föra människor närmare varandra.

Det är mars och jag har snurrat fram ett hav åt min fisk. Ett stort hav. Ett sådant som människor fortfarande flyr över, fast vi slipper att läsa om det lika ofta. Men de sitter fortfarande där, i sina trånga lastutrymmen med andan i halsgropen. Och vi har det fortfarande bra, och gott om plats.

Glöm inte att göra plats för poesin i ditt liv. Det mättar hjärtat. Det föder längtan. Det ökar förståelsen. Det ger mervärde åt allt det nödvändiga rationella. Hjärtat ska inte bara slå, det ska leva lite också.

<3
/helena

ps Nähä. Det här duger inte, sitta så här och skriva kärleksbrev till er bara. Dags att damma lite. Och koka potatis.

Eller kalla den Vårterminen, om ni vill.

Ett trubbigt redskap, eller Ett vässat vapen?

Det är frågan.

<3
/helena

Effektsökeri

Ibland blir en bild så speciell. Bara för att man, läs jag, råkar hitta precis rätt sätt att redigera den på. Det är lite som magi, även om det mest är redigeringsprogrammet som talar. Fast det är ju jag som fotat förstås.

Som här, där budskapet om att jorden kanske inte alltid kommer förbli vår lekplats, vår trädgård att springa runt och busa i, förstärktes av den smått radioaktiva nyansen runt mina kylskåpskalla ord. (Haha, svårt att låta bli att dra på smilbanden åt mina parenteser gjorda av häftmassa. Ser ju mest ut som ett par maskar. Daggmaskar som krympt, gått av och blekts på något sätt. Sorry, för väl makaber formulering...). NOT är inom parentes av en anledning - vi ska inte ge upp. Vi ska kämpa för vår natur. För nästa generations skull. Och nästa. Och nästa.

The World ser inte lika bra ut. Det är så snyggt med prickarna över världen. The värld. En plats med svärta, men överallt sipprar ljuset ändå alltid in. Lite så. Om ni förstår. Det gör ni säkert. Kärleken färgar ju allt ljust.

Det här fotot alltså, är såå nöjd med det. Kom mest till i en hast. Som nästan alla bra foton gör. När man inte gör sig till alltför mycket. Blev lite bra så här också, men ni ska nog få se en variant närmare råmaterialet senare. Men så här blir det lite som en saga.

En saga ni får skriva själva. För för mig är det dags att dra ur sladden här ett tag. Ska pussa lite på mannen och så och sova.

<3
/helena

ps Ord och bild. Bild och ord. De två hänger ihop för mig. Älskar att "lattja" med båda. Mina foton/bilder inspirerar mig ständigt till att skriva berättelsen bakom, särskilt när det inte finns någon. Och orden behöver illustreras ibland. Om inte annat så för själva effektens skull.

Konsten att smygpåska

- En hel månad utan lov. Det var mannen som sa det, till eleverna i tvåan, tror jag. Han vikarierade och de vände blad i almanackan tillsammans. Hoppas att de inte tappade sugen helt då, tänkte jag. Men det är nog ingen fara, för förhoppningsvis får de mer tid att längta till påsklovet när det ligger lite längre fram. Dessutom har de visst en eller annan studiedag på g.

Jag däremot, jag kan inte vänta. Varken på påsken eller något annat. Allt nu! Hehe. Nej då, inte riktigt så, men man kan ju smyga lite. Bara ta fram ett av de där faten man har. Ett som man hittat second hand. Ett som inte är värt något speciellt i pengar, men ändå är väldigt fint. Kanske ett i tenn, det har ett sådant djup i den grå nyansen.

Sedan fyller man på med en kontinental, oansenlig tupp och med...

...ett knoppande ägg!

Ungefär så går det till, när man smygpåskar.

<3
/helena

ps Jo, det var mest det jag letade efter i prylgarderoben häromdagen - bortglömda påsksaker. Och som jag hittade. Det här rosiga ägget i porslin till exempel, det hade jag nästan helt glömt bort. Bra sak ändå ibland - att ha kort minne. Man blir ju så glad när man blir påmind!

Lite vintage-love bara

Har så mycket jag vill visa och berätta och diskutera och ventilera och fundera över, men jag kan inte riktigt få ner det i skrift. Det liksom flyger och far inuti skallen bara, så jag tänkte att det är väl bäst att det får fortsätta fara ett tag till. Rätt som det är faller väl något på plats och kommer ner på pränt. Hoppas jag. Vi tar det lite lättsammare så länge, jag menar - vad är det för fel på lättsamt? Det kan ju verkligen vara själva grejen.

Här kommer lite vintage-love. Med största möjliga sjuttiotalsfluga och allt. Och Silvia har pärlor runt halsen och kärlek i blick.

Var väldigt nära att den lilla plasttallriken med vårt unga kungapar fick stryka på foten när jag gjorde ett rens i prylgarderoben i helgen, men jag kunde bara inte rensa ut dem. De är ju såå gulliga. De får väl helt enkelt bo kvar där på vår köksvägg ett tag. Tog ner en vintrig sak och ersatte den med lite vårkänslor. Bra grej, eller hur?

Lite annat fick komma fram ur garderoben, annat åkte in igen. Så där som jag gör, ni vet - blandar och ger och hittar nya kombinationer av det gamla. Nåja, mest halvgamla.

<3
/helena

Och vägen är full utav pussar

Hej på er. Här står teven på, ur spår alla andra skärmar liksom, för här är det Vasalopp som gäller. Strax vankas grötbrunch, och målgång för eliten. Men det är ju alla där bakom som vi hejar på. De som kämpar mot blöta spår och skavsår. De som funderar på att ta "brytbussen" hem. De som blir såå glada när de får en mugg varm blåbärssoppa. De som borrar ner huvudena och gör jobbet.

Mannen föreslog att dagens lilla hej(a)-på-er-text skulle döpas till Va sa? Är det söndag? Hehe. Tydligen - förstås - inspirerat av något gammalt Lindeman-skämt. Hasse & Tage, ni vet. Va sa? Som han tydligen sa i sketchen på grund av att han såg så bra...

Det var nog bara det. Och en önskan om en bra start på vår första nymornade vårmånad - Välkommen mars!

<3
/helena

ps "...och vägen är full utav pussar..." Strofen är hämtad från visan/sången/låten På en byväg om våren. Jag var ju lite osäker på upphovspersoner häromdagen, men så här ska det nog vara: Musik: Kai Gullmar. Text: Gus Morris. Och nu spelas Tina Turner för vinnaren Eliassen! Yes! Heja Tina T!