Återanvänd kylskåpspoesi

En närmare titt på de nästan för vackra fotona på kylskåpet. De som jag så brutalt rev ur från Vindar från Arktis av Magnus Elander & Staffan Widstrand. 

Det är väl ett djur av något slag som hänger runt ärmarna på klädesplagget hon bär, för jag förmodar att det är en hona. Och det kan ju kännas lite läskigt i sig, men samtidigt får man påminna sig om de mer ursprungliga sätten att leva; nära naturen, nära djuren. Mera som ett med omgivningarnas förutsättningar liksom, på ett sätt som vi stadsmänniskor av idag knappt kan förstå eller känna till, så så väldigt läskigt är det väl egentligen inte?

Anyway. Det är återanvändningen jag faller för, som alltid. What's new? Inget! ;). Se bara på ärmarna, längst ner mot händerna, hur klädesplagget är förnyat där, hur mycket ljusare tyget - skinnet? - ser ut där. Sådant tycker vi ju om - laga och lappa och ta omtag i stället för att köpa nytt utan eftertanke!

"Likt vilda giraffer på savannen står de där..." Christin Lundbergs reflektion över sitt eget vinnarfoto i vår kraftfulla almanacka. Lyftkranar, något i allra högsta grad skapat av människohänder och människokraft, kan också vara vackert på ett slags ursprungligt och kraftfullt sätt. En spännande siluett i Göteborgs hamn. 

Och på tal om Göteborg, på tal om filmfestivalen, så har jag nyss tagit del av Lisas videodagbok. Ni vet Lisa, hon som fick åka till Pater Noster - fyren - och isolera sig tillsammans med världsbra film i en vecka. Ni kan ta del av hennes små filmsnuttar via filmfestivalens sida, eller hitta dem på youtube, bara att söka på The Isolated Cinema. Tyckte det kändes fint att få ta del av hennes annorlunda dagar ensam med klipporna, havsfåglarna, alla filmerna och sina egna plötsligt många och ljudliga tankar. Hon verkar vara en väldigt trevlig människa. Ta del av hennes filmreflektioner och tips ni också, vet ja.

Från det ena till det andra, fast kanske är hoppet ändå inte så stort. För är det något filmfestivalen med stort G brukar vara bra på så är det förstås att lyfta både stora och små frågor. Se det lilla i det stora, och tvärtom. 

Och jag kunde inte undgå att se, bland alla mer och en aning mindre viktiga dagar som flyger förbi i kalendern, att kvinnlig könsstympning stod högs upp på dagordningen en av dagarna i veckan. Kanske var det till och med idag? Hursom. En sådan sak, att det fortfarande finns, alls existerar, ett sådant invasivt ingrepp på kvinnors kroppar och liv, är stor skam och ett misslyckande från alla håll, tänker jag. Men jag vet ju också att det görs stora upplysande framsteg inom det området. Som tur är. 

Sorry, könsstympning var kanske inte ett ord ni ville skölja ner med helgkaffet? Kunde inte låta bli att nämna det, eftersom det verkligen är en av alla viktiga, viktiga frågor vi inte få glömma att fortsätta uppmärksamma och föra framåt. Det finns fortsatt många kvinnor - och flickor! - som måste räddas från detta många gånger livslånga lidande.

Jag kan kanske blidka er med det här fina kollaget på slutet? Minns ni att jag satte upp det runt förra påsken? Jodå, det sitter fortfarande kvar, som en påminnelse. Den lilla, ulliga kycklingen som får symbolisera oss människor. Och rovfågeln som hovrar hotfullt runt oss, är naturligtvis en stiliserad bild av en pandemi som har oss i sina klor. Men det finns bara ett sätt att klara av svårigheter, mina vänner. Ett steg i taget - tillsammans.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nu ska mannen och jag snart avsluta kvällen med en bra film, hoppas jag. Och så lovade jag visst i ett svagt ögonblick att jag skulle poppa en kastrull popcorn till oss. Ute visar termometern och herr Celsius under 10 minus, men här inne klappar våra nördiga filmhjärtan oss väldigt varma!

Glada pennor - en skrivövning

Duk, shop, loop, tåt, åse, obruten, glada, oxe, tick, tå, fnask, spy, rymd, se, sed, stöld, hö, krass, visa, ni, ut, vittja, jod, fan, fil, onödig, ägg, rus, obruten, bär, an, ruter, zen, zen, anamma, val, le, er, is, axla. 40 ord, från vår senaste Scrabble-omgång. Upprabblade bara. Nästan alla utlagda ord under en hel spelomgång. Med dem ska vi snart trolla fram en berättelse, tänkte jag.

Jo, höstlovet har ju förvandlats till läslov, vilket är underbart kul att konstatera för alla oss som tror att läsningen är nyckeln till allt. Ja, nästan till allt. Då borde ju sportlovet döpas om till skriv-lovet, tänkte jag. Eller nej, sportlov är förstås också bra grejer. Alla lov borde få innehålla en bra blandning av rörelse - både i kroppen och i knoppen. En rörelseglädje, på spelplanen, på pappret och på dansgolvet, eller skridskobanan eller var som helst.

Anyway. Jag kom på en rolig skrividé för ett tag sedan, på Scrabble- eller Alfapet-tema. Först spelar man en omgång. Lägger de ord som blir och bildas, helt enkelt. Eller ibland ganska komplicerat. Sedan lägger man inte bara ner och tillbaka de små bokstavsbrickorna igen när ni spelat klart, utan återanvänder dem i en skrivövning istället. 

Använder så många av de nyss utlagda "korsordsorden" som möjligt, för att få fram en berättelse av något slag. Något kort bara. En dikt kanske. Eller något längre. En hel liten novell. Själv skrev jag ett mellanting. Något halvlångt. Snarare småkort, skrev jag. Och ganska fort, men jag är ju van att jonglera med orden. Ni får ta den tid ni vill och behöver, känna er för. Pröva tålamodet. Och använda vilka ord ni vill och spelar fram, eller om ni lånar några av mig, så är det också okej. Med hjälp av nästan alla orden vi la i förra omgången vi spelade Scrabble, mannen och jag alltså, skrev jag följande. De orden ni ser ovan. Ibland böjde jag och bände lite på böjningarna, men oftast höll jag mig till så som de stod.

Så här blev det:

Helt onödig, var den - presenten. På sängen låg en ask. En F-ask. En ask märkt med ett stort F. F, som i Fia. Fia tyckte det gått en hel rymd av tid sedan hon vattnat tant Johanssons rosor i somras. Det handlade dessutom om ett par veckor. Två korta veckor bara. 

- Stark som en oxe, ser du ju ut, Fia lilla. Det här kommer du axla galant! sa tant Johanssson. Och fortsatte förklara hur hon skulle nå amplarna på verandan genom att stå på tå. Sedan kunde hon ta glass ur frysen om hon ville. Och äta så mycket bär från vinbärsbuskarna hon ville, bara hon inte fick ont i magen. Fia tyckte bättre om fil, hon var den enda i sin klass som tyckte glass var för kallt och liksom mest gjorde ont i munnen.

En gång när hon vattnat jättemycket, säkert tio fulla kannor, eller tjugo, funderade hon på att steka ett par ägg att lägga på smörgåsen hon just brett sig. Men det kändes nästan som stöld där i Johanssons kök. Och så fanns det bara salt som det stod jod på, och Fia visste inte om det var bra eller inte. Nu visste hon. Livsnödvändigt, i lagom mängder, hade pappa välvilligt upplyst när hon fortfarande ganska hungrig hade kommit hem en stund senare.

Tant Johansson, och farbror Johansson också, och hans bror Åke, hade åkt till landet - deras drömparadis ett par tre, mil bort. Eller om det var trettio mil bort? Fia mindes inte exakt. Men firrar skulle de vittja, i vilket fall. Alltså fiska fiskar.

- Jag får säkert en val, ska du se, Fia, eller en glada. Farbror Johansson kunde inte låta bli att le med hela ansiktet när han måttade med händerna. Tick tack, sa klockan på köksväggen i somras. Tick tack och bock, som farbror Johansson brukade säga när Fia sprungit och hämtat något som han "bara måste få visa". En rutig duk låg alltid på bordet. Rödrutig till jul. Blå och vitrutig på sommaren. Och en grön och gul där emellan. 

- Se här, sa Johansson ivrigt, fast Fia redan stod där vid den rutiga duken med uppspärrade, nyfikna ögon.

- Vad är det för något? Fia kunde inte se vad den lilla saken föreställde. Det var så små saker han brukade tälja i trä, farbror Johansson. Pyttesmå. Men hur söta som helst. Urgulliga.

- Det är en gaffel, ser du väl. En högaffel.

- Jo, nu såg hon. Den minsta gaffeln på jorden förmodligen.

Och då blev han så nöjd, Johansson, när han förstod att hon såg vad det var. Hon, som dessutom var ung nog att inte behöva använda förstoringsglaset och plira länge för att se och förstå.

- Dig är det ruter i! Ja, fan anamma! Fina Fia!

- Sssssscccchhhh. Tant Johansson hyssjade något alldeles förfärligt när Gunnar, som farbror Johansson också hette, svor.

- Sch, han ser dig!

- Vem? Farbror Johansson trodde ändå inte på varken gud, jesus eller den där helt osynliga anden i flaskan, som han sa. Han trodde bara på fiskelycka och tur i kärlek.

- Se upp för hur du laddar och lägger an orden när flickan är här, vädjade Signe, som var tant Johanssons första namn, fast ändå andra på något sätt.

- Ibland är det som om det bara fick plats spy, galla, is och förruttnelse i din mun och i dina tankar, mumlade Signe så lågt att hon säkert inte trodde att Fia hörde det.

Det kändes som om de där fjorton dagarna var likadana allihop. Som om de var en loop i tiden. Om man vill tänka så, vara krass, så hände inget alls. Och det var väl just det som var bra. Tidlösheten. Händelselösheten. 

Det var en piece of cake att vattna, utom den gången hon fick den största kannan rakt på foten. Vattnet skvätte ner klänningen, den nystrukna som hon skulle dansa runt midsommarstången i, och lilltån blev blå. Sedan lila. Sedan... Men det var länge sedan nu. 

Nu skulle hon öppna Fia-asken. Presenten som ännu låg obruten på sängen. På det glansiga, blommiga pappret såg det ut som något från en väldigt fin shop. Som något från fina gatan, som tant Johansson brukade säga. Från storstan. Långt bort från zen och zen och sedvänjan med rutig duk och termos i samma mönster.

Inuti låg ett kort med hela hennes namn på. Liksom högtidlig; Till Safia, rosen bland rosor! Inte bara Fia. Sa också. Safia. Och så låg där ett halsband, med något som såg ut som ett russin längst ner. Men det var inget russin. Det var en liten, liten svart katt. Med gröna ögon. Ögon av glas.

/helena

En (jul)kär teckning

Är på gång med en vårresning bland loppistavlorna. Måste minska antalet bilder här hemma en aning. För även om jag älskar att variera fixpunkter för ögonen, måste de ju få en plats och inte bara stå och skräpa och så.

Sedan vill jag ju gärna fortsätta skapa egna bilder/foton också. Och det vore ju konstigt om jag inte gillade mina egna alster alls. Alltså måste det finnas plats för en del eget material på display också. 

Och så har vi ju alla underbara teckningar som mannen kommer hem med från sina arbetsplatser! Kidsen är ju så kreativa och produktiva! Älskar, älskar, älskar deras grejer! Se bara på den här. Tror det är Ludvig som har gjort den. Ludvig med v, inte w. 

Vet inte om det kan vara en tomte? Jag får i alla fall lite tomte-vibbar av figuren. Känns som en tomte som undrar vad som hände. Lite: Är-julen-slut-eller?-ansiktsuttryck. Gulligt.

Var lite svårt att hitta en lämplig ram - alla är ju snart upptagna, vet ja! Men trägen vinner, hittade en gammal, med buckligt glas, till slut. Även om jag fick beskära teckningen rejält och leta efter lämpligt stöd åt ramen som egentligen ska stå på andra hållet. Men men. Nu så. Nu står den stadigt i köket, med hjälp av två lite vilsna kuliga, juliga ljusstakar. Två ljusstakar som också undrar varför det är så ljust i köket? Är det vår redan? Och får vi verkligen stå kvar framme i så fall? Ja! Yes!

Sköt om er.

<3

/helena

Enstaka ljuspunkter

"... För de flesta författare är början tveksam och slutet patetiskt, eventuellt med enstaka ljuspunkter däremellan. ..."

 

/ur Tjugoen moderna klassiker, av Göran Hägg

(Wahlström & Widstrand 1995)

Kan inte riktigt bestämma mig för om den där sammanfattningen av de flesta författarskap är krass eller hård eller kul, eller trösterik på något vis? Förmodligen en blandning av allt. En intressant reflektion är det i alla fall.

:)

/helena

Fem särskilt fina - Inte hundra hundar, men...

"Titta, vad är det som simmar

därnere i vattnet fram?

Vi trodde det var en vattenskål,

men det är visst en guldfiskdamm!"

Vi fortsätter kärlekstemat här inne med kärleken till våra kära husdjur. Och jag tänkte köra lite hundgrejer som kompensation för att det allt som oftast osar katt här inne. 

För visst finns det några vintage-hundar här hemma också. Inte lika många som katter, men ändå. Några naggande goda, få. Som etsningen/gravyren med kvinnan och hunden på. Åh, som jag tycker om den! Hur uttrycksfullt konstnären (vars signatur jag aldrig lyckats tyda) fått hennes små ansiktsdrag. Och hur ivrig hunden känns, långt utanför ramen. För mig står bilden mycket för kvinnans frigörelse. 1900-talets rösträtt och rätt att klä sig som man vill. I byxor! Löst och ledigt och elegant.

Kvinthund. Tik tok. Bara två av mannens innovativa rubrik-förslag till det här inlägget. Haha. Kul ju! Men jag nöjde mig med hundra hundar, fast borde väl skrivit hundra hundraser kanske? För kärleken till ordvitsar kan vi ju heller inte få nog av. Eller hur?

1. Hund. Den heter så; CD:n med Bo Kaspers Orkester. Älskar det omslaget. Älskar.

2. Avon. After shave lotion. I form av en hund. Har för mig att vi hittade den med halvt innehåll, på Myrorna, en gång i tiden. Det finns visst de som samlar på den här typen av förpackningar, och jag förstår dem. Men jag nöjer mig med en.

3. Den japanska barnboken Mjuka vänner. Hårdpärmar med supermjukt innehåll. Den är lika gammal som jag, nej äldre. Semiantik. Från 1967. Lilla jag har fyllt i lite med blyerts här och var. Var tydligen konstnärlig redan som baby, eller inte... Fotona är tagna av K. Tanaka.

4. Frigjord kvinna och glad hund. Matte och hennes fyrfota vän hänger vid den lilla arbetshörnans skrivbord just nu. Gör en glad varje gång blicken rör vid dem.

5. Koppel. Ja, jag antar att man måste ha ett koppel. Så är det ju. Alltför fria tyglar i uppfostran har väl aldrig funkat, på varken djur eller människa. Allvarligt talat så tillhörde det här kopplet vår salig katt (som aldrig lärde sig att befinna sig i rätt ände av det...), numera använder jag det som ett slags skärp (!?!) ibland. Jodå. Kärleken till återanvändning är den största av alla? Ja, nästan.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vi saknar henne inte varje dag längre. Tänker nog inte ens på henne varje vecka längre. Men hon kommer ändå alltid vara en stor del av vår lilla familj. En tredjedel är faktiskt ganska mycket. Vill ni läsa om katten vi aldrig glömmer? I så fall får ni klicka er bakåt ett par, tre, steg, till rubriken som lyder: Det här är ingen kattbild, det är en tidsmaskin.

Bland pärlsocker & cayenne

Himmel alltså, så blå den är - himlen. Och molntussarna som studsar fram på den sedan då, de får mig att vilja nynna på Bob Hund hela tiden. Cha-la-la-lilla-molntuss. Eller ska det vara sha-la-la? Hur som, himlen är på sitt bästa humör, och molntussarna också.

Blev så full i skratt när jag såg att julkulorna hänger kvar där uppe, men de matchar ju så bra, det blir liksom kamouflage. Och kanske får de stanna kvar ett tag till. Över påsk eller så. Eller till midsommar. Blågula midsommar-julkulor, det har ni väl hört talas om? Inte? ;)

Bra att jag inte fick för mig att rama in potatismjölsförpackningen till jul, bara för att den är röd och grön och så. Det hade ju inte varit så kul nu, menar jag. Nu känns det extra bra att pärlhyacinterna signerade Jane sitter kvar där bakom glas och ram. De kom upp där förra året, men de är ju perenna, vet ja! 

Nu går vi mot pärlsocker-tider igen, förlåt, mot pärlhyacint-tider. Pärlhyacint-tider blir det, vad det lider. Nä, nu får jag visst sluta innan det blir ännu mer uppenbart att jag inte har något annat att säga idag än:

Sköt om er.

<3

/helena

Kärlekens vägar och spår och blommor

Snön ligger förtroendeingivande och vacker på grenarna utanför, på samma sätt som dammet lägger sig över sakerna på översta hyllan. Nej, det är mer snö än så. Det är ett ganska tjockt täcke, som döljer allt det gröna. Den slumrande grönskan får vila sig ett tag till. Gott så. Och jag håller tummarna för att vädergudarna inte ska släppa "vätebomben" över allt igen. Regnet alltså. Får det är så vackert utanför nu, att jag nästan vill gråta och klappa i händerna. Ja, jag vet. Jag är som en dålig amerikansk film, för mycket av allt. Haha. Too much is not enough, som någon klok sa.

Mannen visar mig ett lodjur som gör spår i snön på hans skärm. Spår på alla sätt. Och sedan tar vi del av informationen att Bamse ska hjälpa till att sprida kunskap - om den på så många platser i världen hotade - demokratin. Bamse ska få barnen att förstå att man inte alltid kan få precis som man vill, men att i en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt. 

Något som ibland är svårt att acceptera, tycker jag, det här med att alla ska ha en åsikt om saker de inte verkar ha brytt sig om att sätta sig in i. Om man ska uttala sig i olika sakfrågor måste man också göra läxan, tänker jag. Man måste helt enkelt se till att vara påläst - eller besitta en större kristallkula än alla andra. Men det finns inget bättre sätt, kids, än demokrati. Ingen har lyckats uppfinna något bättre sätt hittills i alla fall. Så de som inte orkat göra läxan måste också få ha sin åsikt, även om det svider i oss samvetsgranna och mer nogräknade ibland. Men visst, för all del, alla får väl säga vad de vill om vad som helst, bara man är ödmjuk nog att förstå att det finns de som har mer kunskap och därigenom är mer berättigande till en aningen mer tvärsäker ståndpunkt.

Vi har vänt blad igen, mina vänner. En ny, fräsch månad ligger framför oss. Kärlekens månad. Kan vi kalla den så? Ja, det gör vi, även om alla månader borde få kallas så lägger vi lite extra fokus på det varma och röda just nu. För att vi kan och vill och behöver det. 

Jag tänker på kärlekens vägar, på hur outgrundliga de kan vara. På hur kärleken letar sig in där den mest behövs. Hur sällan det är hund och katt verkligen är som hund och katt, om ni förstå hur jag menar. Jag tänker på allt det där som förenar. Jag tänker på hur vi människor förmodligen är 99% lika varandra, och hur mycket fokus som läggs på den där enda procenten, på det som eventuellt skiljer oss åt. Borde vi inte flytta fokus till de 99 istället? 

Jag tänker på majblomman, på hur den spirar och lever och frodas fortfarande. På hur bra det är att den fortfarande finns, fast det samtidigt är synd att den ska behövas. Men med vissa saker måste vi alltid hjälpas åt, så är det i en demokrati. Vi måste se till att så många barn som möjligt får det så bra som möjligt, oavsett var de bor eller vilka föräldrar de har eller hur de mår. Det är där majblomman kommer in, den blommar lite extra för dem som behöver det. 

Majblomman i vår kökshylla har några år på nacken, minns inte riktigt från vilket år den kommer, men den sitter där på nåldynan och påminner om hur viktigt det är att jämna ut kurvan - inte bara den Tegnell och co pratar om, utan alla ojämnheter och ojämlikheter i livets olika vägbanor. Vi är väldigt lika varandra, som sagt, och vi ska fortsätta att bejaka allas unika plats och egenskaper, men orättvisorna måste vi platta ut. Platta till. Jämna med marken.

De gamla, nötta och bedagade dagarna i blädderkalendern, de byter inte så ofta plats med varandra längre, men nu är siktet självklart inställt på kärlek med stor K! Alla Hjärtans Dag klappar extra för alla typer av kärlek i år, tänker jag. Den till medmänniskan, förstås. Men också den till djuren och naturen och framtiden.

Dagen vägrar vika. Det vita utanför är allt för ljust. Det känns lite som en bubbla där utanför, med himlen lika vit som marken. Och jag tänker på alla spåren livet gör i oss. Jag tänker på snöänglar. Och på pojken som kastade snö mot sin mammas mobilkamera tidigare idag. Jag tänker på filmsnutten de kanske spelade in. På hur lycklig någon kanske blir att få den skickad till sig. Mormor? Eller farfar? En dag som alla andra, fast med strössel på. Jag tänker på hur tråkigt det måste vara att växa upp utan det minsta hopp om att få hoppa runt i alldeles nyfallen snö, en alldeles färsk februari.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Årets majblomma är brokig, som livet självt. Djurmönstrad på något underbart sätt. Den blir väl mest digital, som det mesta i dessa tider. Men den finns. Den lever. Och den blomstrar och spirar för något gott. Kärleken.