Kvinnosyn i närbild

Här, på köksväggen, ska det få komma upp lite annat, tänkte jag. Funderar på om det bara ska få komma upp samma tavla som satt där för inte så länge sedan, den som har lite gult och pastelligt i sitt enkla motiv, men det känns lite trist. Vore kul med något nytt. Inte nytt som i nytt, utan som i annorlunda. Det stora krusiga hjärtat har jag dock inte hjärta att ta bort. Vore kanske en idé att låta en växt av något slag slingra i det? Ett grönt hjärta. Vem vill inte ha det?

Började leta runt i några av mina inspirationsmappar och fann en gulnad tjej. Gulnad, som i blekt av tiden på ett okej sätt. För mitt bland alla idrottsmännen i den gamla samlingen av sportigare slag  - och lag - finns skvaller och serier och pinuppor. Jackie White, heter hon, som poserar i baddräkt. Kanske var hon en riktig kändis då, 1962? Jag vet inte. Har varken googlat eller bett mannen kill-gissa. Den nästan brutalt förlegade bildtexten lyder som följer: "Jackie White, s.k. pudding som brynts lagom brun... ..." Ja, den förnedrande texten slutar så, med tre lite hånfulla punkter. Åtminstone tolkar jag dem så. Hoppas hon kunde något annat än att sola också, tänker jag och vänder blad.

Sedan vänder jag tillbaka igen, för den har ju något speciellt ändå, bilden. Fotot, kvinnan. Bilden är vacker.

Trots det kvinnoförnedrande anslaget, eller på grund av det, börjar min hjärna fundera på att göra något mer av den här bilden. Det är trots allt svårt att avgöra vad som är ägget och hjärtat här, vad som kom först? Kvinnor som gillade/gillar att visa upp sig i baddräkt? Eller de som satte sig ner för att sätta nedsättande textrader under foton på vackra kvinnor? Hm.

Jag bläddrar vidare bland reklam för polyestermadrasser - och en exakt likadan picknickväska som vi har! Tänk, den kostade, fullt utrustad, bara trettiosex och femtio 1962. Blir sedan akut fikasugen och lämnar Jackie O åt sitt öde där bland chica dräkter, sovsäckar, tält och åldrad trycksvärta.

Häller upp svart kaffe och simsalabim! Efter en kopp har den lilla bilden på Jackie W förvandlats till en A4:a. Vem vet vad som händer efter två koppar kaffe? Tre? Fyra? Hm.

Fortsättning följer...

:)

/helena

ps För er som har lite svårt med det där med ironi och symbolspråk vill jag bara förtydliga: Nej, jag kommer inte dricka fyra koppar kaffe på raken...

En risig idé?

Vad skulle jag då göra med det där gamla blåbärsriset? Dammsuga det? Hehe. Nä. Kom att tänka på de här träkulorna. Nej, inte de handmålade trääggen som skymtade för ett par dar sedan, utan de här vanliga, runda och fyrkantiga - och äggformade - pysselpärlorna i trä. Kanske skulle det gå att bara trä på dem, på det trötta, torra riset? Utan att använda någon upphängningsanordning?

Ja. Det gick bra. Blev riktigt bra faktiskt. Ett kort och koncist påskris på något bra vis.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Inspiration. Ett uttjatat ord. Inte desto mindre viktigt. För förmodligen har du inga äggformade pärlor där hemma, eller något alldeles för dammigt och risigt ris, men inspiration handlar inte om att göra likadant. Det handlar om att få en tanke, en känsla, en idé att tänka till angående vad du själv kan göra. Något liknande? Eller något helt annat? Ja. Tanken är att du ska titta på det du redan har, och göra något bra av det. Kanske skapar du något nytt av något där hemma. Eller modifierar något åtminstone. Eller så går du ut på second hand-marknaden och hittar något liknande. Säkert finns det massa snygga pärlor där ute, till exempel. Kanske inga äggformade, men runda och gula och kul ändå? Lite så. Med strössel på!

Korsstygnslagda vingar

Jo, jag berättade ju om de där två väskorna vi har i hallen. En för utgående grejer, så att säga, och en för de saker som är på väg in. Och här handlar det i första hand om second hand, förstås. Häromdagen rotade jag i in-väskan, för jag hade för mig att en fågel hade landat däri för länge, länge sedan och aldrig fått flyga längre in i hemmet än så. Dags att ändra på!

Inte så påskig fågel direkt, tänker någon säkert nu. Och nej, kanske inte. Men jag gillar ju att använda mig av andra färger än bara de traditionella till alla högtider, så allt behöver inte vara gult och pastelligt och gulligt vid den här tiden på året.

Nu får den fina papegojan hänga här ett tag, framför ena sidan av diverseskåpet. Där får den hänga och släta ut sig lite, och dölja väl valda delar av hemmets tomtesamling inuti skåpet, även om inte riktigt alla låter sig döljas så lätt. Prata goja? Ja, det har jag väl gjort tillräckligt nu, va?

Sköt om er.

:)

/helena

Victoria!

Helga! Det var nära att rubriken fick lyda på samma sätt som jag döpte bilden av den urklippta serierutan. Men sedan fastnade jag i artikeln om kronprinsessans utnämning till årets hetero. QX-galan, gaygalan (som väl likt allt annat inte blev någon riktig gala) har utnämnt Victoria till det. 

Och det kunde väl inte hänt en mer välförtjänt person! Såg kronprinsessan inviga Pride digitalt i somras, och talet hon höll talade nog till alla oss som tror på att människor måste få vara de de är. Välja de de vill vara. Homo eller hetero eller bi eller allt det andra som en människa ska känna sig fri att vara. 

Och vi måste sluta att jämföra oss med varandra, tänker jag. För att kunna jämföra sig med någon måste alla förutsättningar mellan olika individer vara samma, och det kommer de aldrig att vara. Även om vi får fortsätta kampen för att jämna till de orättvisor som går att jämna ut. Men det unika är också det värdefullaste vi har, tänk på det. Det unika hos var och en av oss är det som verkligen kan berika världen, om vi använder det på rätt - kreativt och positivt - sätt.

Det är ju inte minst viktigt att vi som befinner oss i den så kallade normen - heterovärlden - höjer rösten för allas rätt till kärlek och inkluderande och likaberättigande. Särskilt i dessa tider är det viktigt att vi håller ihop och håller av varandra, tänker jag.

Därför lyder rubriken: Victoria! och inget annat. För att arbetet hon gör, genom framförallt sin fond, är oerhört viktigt. Barn med funktionsvariationer måste bli mer sedda - och hörda! Något som blir extra tydligt när vi hör talas om indragen assistans och negativt påverkad levnadsstandard. Spara aldrig på resurser som ska verka för att människor ska få leva ett värdigt och fullvärdigt och jämställt liv, säger jag bara! Ryter jag bara!!!!

Anyway. Fastnade i en massa digitala saker igår. Som diverse klipp från Golden Globe-galan. Även den corona-säkrad och sänd från så kallat känt folks vardagsrum och soffor. Visst är det ändå lite fint att se någon sitta uppklädd och sminkad till tänderna (åtminstone på överdelen) i sin egen hemmamiljö? Det är gulligt på något sätt, att de ansträngt sig så, ändå, liksom.

Chadwick Boseman. Fan alltså. Brukar inte nämna duktiga, spännande människor i samband med sjukdomar och elände, vill hellre framhäva allt det levande med dem. Det de åstadkom och förmedlade och gladde oss med. Men här höll det inte riktigt. Jag vill bara skrika när jag tänker på hur många alltför unga människor som fått sätta livet till på grund av the big C. Cancer. Bara ordet är fult. Tur att forskningen gör ständiga landvinningar och framsteg här, men det hindrar inte att det är svårt att acceptera att alla fortfarande inte går att rädda.

Chadwick Boseman, vi är många som aldrig kommer glömma honom. Har inte sett honom som Black Panther - än. Eller som James Brown. Måste ändra på det snarast, tänker jag. Men i 42 såg jag honom. Verkligen såg. För som han spelade, och gestaltade, Jackie Robinson.

På tal om film. Har ju fortfarande inte redovisat årets bästa filmer här inne. Alltså förra årets bästa filmer, enligt mig och mannen. De bästa av de nya och gamla och mest halvgamla filmer som vi såg förra året alltså. Å andra sidan är ju även Oscarsgalan framflyttad till slutet av april, om jag förstått det hela rätt. Så det gör kanske inte så mycket om jag är lite sen också?

Victoria!

Det var bara det.

<3

/helena

ps Lite kul att läsa historien bakom seriefiguren Hagbard, eller Hagar eller Hägar och allt vad han kallas. Och så Helga och kidsen och hunden och kvack förstås. Det var tydligen serieskaparen Dik Brownes söner som kallade honom för något liknande som the Horrible. Lite kul. Och nu, sedan många år, är det sonen Chris Browne som fortsätter rita den late och rolige Hagbard.

pps Kanske ska översätta rutorna lite också, för alla er som inte har svenska som första språk: - Hägar, you make me a better person. Says Helga. - By my love? Asks Hägar back. - No, compared with (to) (you). Says Helga and quickly turns her back at him. Haha.

Här hemma - ränderna som aldrig går ur

Diskar stearin ur ljushållare. Stelnat stearin, som inte vill ge med sig. Det bästa är att spola kallt vatten på, i alla fall om hållaren är gjord av något tåligt material som metall. Bara att spola på utsidan och innerligt hoppas att ljusmassan, klumpen, krymper och liksom släpper taget. Och plopp! Plötsligt släpper det. Sedan är det lite jobbigare att få ut resterna runt kanterna. Men det går, med lite diskmedel och mycket tålamod. Och så får man torka lite torrt efteråt. Eller mycket.

Sedan funderar jag på vad jag ska göra med det där gamla, dammiga riset? Går det att dammsuga blåbärsris? Hehe. Nä. Kanske får slänga ut det helt enkelt. Plocka in nåt nytt. Vi får väl se, kanske har jag en idé...

Det spelar ingen roll att det förmodligen kommer en och annan köldknäpp till, kanske till och med mer snö (vilket vore både vackert och kul i och för sig), det är ändå en milstolpe för våren när den når ända in i vårt kök. När eftermiddagssolen bjuder på sitt bästa guld, då, då är det vår. Vi låter den komma in - solen. Bryr oss inte om att vinkla bort den än. Den är för svag för att bleka och blända så mycket så här i början på mars.

I fotoklubbens svartvita kalender bläddrar jag motvilligt bort Bengtas Lunchkafé som tydligen låg på våning två i närheten av Södra torget och startades redan 1935. Jo, den hette så. Hon hette så - Bengta. Lite kul namn. Mycket coolt. 

Bland kökets återanvända dagar är den eviga åttan redan på plats. Redo för ännu en kvinnodag. Även om just den här bloggen tycker att alla dagar är kvinnodagar. 

Alla dagar borde anlägga och erbjuda ett kvinnligt perspektiv, tänker jag. Samtidigt som jag tycker att det här med indelning i kön känns mer och mer poänglöst. Vi är människor helt enkelt. Och helt komplicerat. 

Men feminismen behövs. Män och kvinnor måste fortsätta engagera sig för en mer jämlik och rättvis värld. Där är inget nytt, mer än att allt faktiskt rör sig framåt i någon mån. Visserligen i snigeltakt emellanåt, men ändå.

Solen, och dess ständiga följeslagare persiennränderna, är så välkomna så välkomna in. Även om den - vårsolen - alltid är lika oförskämd och högljudd när den pekar ut vinterns gömda, glömda dammrester för oss. 

Kommer tid, kommer tid att damma. Eller inte. Damm är gamla möblers puder, glöm inte det. (Även om jag själv har glömt vilken klok och rar person som sa det där en gång i tiden).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Här kan ni klicka er bakåt och ta del av när jag gjorde en lampa av en kruka, om ni vill. För trots klara, friska vårvibbar runt våra knutar och breddgrader ger ju inte kvällsmörkret vika än på ett bra tag. Fast ni vill kanske hellre ha era krukor till annat nu? ;)

pps Så. Trots diverse datorkrångel här hemma tog jag, ni, vi, ett, två, tre raska bloggkliv in i mars månad tillsammans. Tillsammans går vi in i den nya våren. Med kliv eller språng eller små glada skutt. Här kan ni länka er till dagens - månadens! - första försiktigt blommande rubrik och inlägg. Och sedan kan ni skutta vidare in till årets första - och alldeles fräscha - påskkort.

Ett skutt, skutt, skuttande påskkort

Något som jag började samla på mig som ung vuxen var pepparkaksformar. Särskilt i form av diverse djur. Här finns en slimmad krokodil och en långhalsad giraff. Här finns en katt och en hund och ett får eller två. Här finns en liten dalahäst och en elefant med flera.

Och här finns en kanin. Och det är den som har fått skutta in i fokus på det här påskkortet som jag har arrangerat, fotat och redigerat fram till er. 

Någon tycker kanske det är lite tidigt med påskrelaterade ting, men jag tycker vi kan unna oss att njuta och låta oss inspireras redan nu. Jag tror vi behöver det. Vi behöver det gula och glada.

Pepparkaksformar kan användas till så mycket. Som dekoration och som form. Varför inte forma sig en älg av en tråkig sockerkaksskiva? Eller låta den bäst gräddade våfflan få en kamelpuckel mitt på? Passar alla smaker och åldrar. Pepparkakor kan man ju aldrig bli för gammal för att gilla (personligen äter jag dem gärna året om - både mjuka och vanliga!), alltså kan man inte bli för gammal för roliga, fantasifulla pepparkaksformar heller!

<3

/helena

ps Tyckte det var lite synd om er - att jag bara bjöd på ett modifierat vårkort som redan varit publicerat här inne i en liknande form förut - därför bjuder jag på ett alldeles nytt och fräscht påskkort också. Även om det här inte är slutversionen av det här skuttiga kortet. Det får ni kanske se senare. En aaning närmre själva påsken.

Happy Spring med stort S!

Ni har kanske sett det förut, fast ändå inte. För då, i början på vårterminen, fanns det stora runda snöflingor mitt i blickfånget. Nu har snön smält och ljuset har blivit en aning ljusare. På mitt arrangerade vårkort finns det naturligtvis pennor. Pennor som stammar till återanvända evighetsblommor. 

Och som bakgrund till hela härligheten ser ni köksbordet ni sett så många gånger förut. Ett av mina bästa arbetsredskap - köksbordet. Ett annat är kameran. Ett tredje, fjärde, femte och sjätte superduperbra arbetsredskap är förstås pennan!

Glad vår på er! Nu kör vi mars månad med marskatter och kvinnor och fiskar och marsipan och allt vad det är. 

<3

/helena 

ps Här - på en vintage-blogg nära er - kommer det strax in påskinspiration och en hel del annat. Håll ögonen öppna (även om det kan behövas solglasögon nu när ljuset är här på riktigt)!