Skärmtid Antikviteter Syndabekännelse

Det här skulle blivit en ganska lång - och förmodligen rätt så tråkig - utläggning, om både det ena och det andra. Och det tredje. Men jag tror inte att vi orkar med det. Det är ju trots allt uppesittarvecka med Musikhjälpen, och det kräver ju sin kvinna. Och sin koncentration. Därför blir det här mest en snabbresumé (anar jag ett slags veckans tema här...?) över det jag tänkt säga. Och en önskan om en Glad Lucia!

(Om ni sitter uppe och tittat på Musikhjälpen just nu kan ni ta del av konstnären Olas supercoola återanvändningsidé: Måla dit nya, spännande motiv på gamla loppistavlor med smått slumrande naturscener och sådant. Spännande, som i flygande superhjältar med stjärnklara klädval! Vilken idé! Tänk vad människor kan! Slutar aldrig att imponeras över människors sprudlande kreativitet!).

Så här var det va: I ett svagt ögonblick lovade jag att jag - vi - ni och jag och mannen tillsammans, skulle ägna en hel skärmvecka åt Kunskapskanalen och dess utvecklande, mustiga programtablå. Det sa jag då. Nu måste jag bekänna att det kom alldeles för mycket emellan för att jag skulle kunna infria detta löfte. Bytt är bytt, till exempel. Och en massa brittiska krim-serier. Bland annat. Hade tänkt mig att en blåsig, glosögd vecka i slutet av oktober eller så skulle vara perfekt, för Projekt Kulturkanal. Men sedan var oktober bara över. Och november kom plötsligt med en massa skrivambitioner. Och då dök december upp, med mys och stök och andra härligheter. Och nu är Musikhjälpen här. Och På spåret. Och ursäkterna är många många många. Men vi gör väl ett nytt Kunskapskanalen-försök nästa år va? Tummis på det. TV-tummis!

Sedan har vi det här med allt klimatsnack. Ibland blir det så mycket så man inte hör ett smack för allt surr. Förstår ni vad jag menar? Jo, så här va: En del har så höga ambitioner angående sina miljösmarta val och tips att jag misstänker att det kan bli en aning kontraproduktivt. Inget ont om höga miljöambitioner, inte alls, hur dubbelmoraliskt vore inte det av eviga kvinnor-redaktionen (yours truly) att dissa de som gör ett seriöst försök att förändra sitt beteende i grunden, och ett lika seriöst försök att påverka andras klimattänk.

Men tänk om allt bara blir kontraproduktivt, tänker jag. Kanske är det bättre att så många som möjligt gör en liten förändring, än att ett fåtal ska gör ALLT? Bara en tanke. Att det kanske blir många som resolut slår bakut när de hör hur "duktiga" vissa miljöhjältar är. Slår bakut genom att skita i att göra något. Visst, det är superhjältebra att låta bli att använda de stora bevingade utsläppsfåglarna - a.k.a. flygplanen - för att snurra runt jorden i ilfart titt som tätt. Men om man älskar att resa, tycker jag inte att man ska ha dåligt samvete för att man flyger lite då och då. Kanske kan man minska från två fritidsflygresor per år till en? Det räcker ju långt, att minska sin utsläppsnivå med femtio procent, menar jag.

Jag flyger nästan aldrig, men jag åker bil. Bensinbil. Fy fy. Men jag vägrar ha dåligt samvete, för jag gör en massa annat miljösmart. Jag använder alldeles för många plastpåsar, ska jämt plasta in allt och alla, i något slags kontrollfreak-städmani. Men jag försöker ständigt minska min plastpåseanvändningsnivå. Vilket ord va?! Att försöka bli bättre imorgon än man är idag, tycker jag är en bra utgångspunkt. Alla kan göra något litet för att bli bättre på att sortera sina sopor eller tänka två gånger innan man köper något nytt.

Bara en tanke, som sagt. Hade nog varit bättre om jag bara tänkt en halv va?

<3
/helena

ps Numera köper jag ju nästan allt second hand - utom toapapper och kaffe och lite annan mat då - därför vill jag fortsätta försöka inspirera till en hållbarare konsumtion. Second hand i första hand, ni vet! Därför vill jag länka bakåt till mitt besök på antikmässan tidigare i höst. Alltid kan det få någon att tänka till angående de sista julklapparna. Varför inte ge bort en sak med redan inbyggd historia? Ett ting med patina. Något som är skönt både för sinnet och ögat och handen. Här följer några länkar till bilderna jag tog under antikmässan på Åhaga (i Borås). Först var det de små skorna. Minns ni dem? Urgulliga. Och kombinationerna jag föll för. Sedan var det en del exklusiva skönheter. Grejer med äkta stil och känsla. Och till slut en väldigt blandad prylkompott. Vintage. Antikt. Retro. Loppis. Second hand. Älskade - miljösmarta - ord.

Kul(or)

Tänkte jag skulle presentera några av årets kuligaste kulor lite närmare. Årets, som i de jag har tagit fram ur prylgömmorna just i år. Det enda som är nytt på riktigt är pepparkaksburken och dess innehåll. Hur fin? Nyåkers. Har inte öppnat den här pepprigaste burkkulan än. Den som spar hon har.

Den allra bästa kulan räcker ända till påska. Klippte fotot med fjädern till en form som passade ihop med bästa garnstjärnan. Silverglans på väggen ovanför köksbordet. Vem behöver inte det en lagom gråmulen och glåmig decemberdag?

Jongleringsbollarna som jag gav till mannen i julklapp för säkert 20 år sedan blir bara snyggare och snyggare med åren. Nu ligger de ovanpå TV:n. Anti-stress-klämkulor. Lättillgängliga när man känner ett akut behov av att lugna ner sig ett par knop. Efter Rapport eller så... Bara att klämma och kasta och kasta och kasta och klämma.

Kulstakarna behöver knappast någon närmre presentation. Tunga, läckra. Behöver inte ens några ljus. Hur snygga som helst i bara mässingen ju!

"Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta." Inga runda ord här inte. Bara julkul-runda. Det konstfulla julevangeliet står på notstället och påminner om vad allt handlar om - egentligen. Äkta julstämning. Bortom alla kulor.

Och ett par tvättoäkta jordgubbar kan vara precis vad en vinterkal björkkvist behöver för att fira jul.

Som sagt, jag tar fram olika "julkulor" olika år. Varierar mig. Låter något vila ett år emellanåt. Men fokus ligger förstås alltid hos sakerna som levt ett tidigare liv. Grejerna som levt loppan innan de kom in innanför vårt hems väggar. Som ängel-tallrikarna från 1906. Och de små ryska dockgummorna som jag ropade in på en tvättäkta slagauktion tidigare i år.

Det var lite kul(or) det. Nu tillbaka till allvaret. Eller nä.

<3
/helena

ps Trodde aldrig att jag skulle få se mannen leka med dockor, men plötsligt händer det! Kul.

# mh 2018

Hej. Pop-mormor här. ;)

Pop-mormor diggar.

Pop-mormor visslar. Bär sig nästan åt som en glad lärka.

Pop-mormor-vargen vill äta upp William! Så gullig kille. Vill äta upp. Eller åtminstone adoptera lite.

Pop-mormor har lite svårt med det här #-taggandet. Till exempel är hon väldigt osäker på om #-taggen är tillräckligt vass med bara ett t?

Kan ju inte gärna göra en blink-smiley efter varje mening här i början, så ni får bara tänka er dem ändå.

#mh18. Jo, jag vet att det ska sitta ihop så där tight och bra. Men det viktigaste är väl ändå själva musiken? Och vad den kan bidra till? Allas rätt att funka olika, är ett tema som borde vara lätt att relatera till. För alla känner säkert någon som har någon typ av funktionsutmaning. Någon som hör lite illa. Vägrar lyssna. Någon som ser dåligt. Vägrar se verkligheten i vitögat. Blinkblink.

Skämt åsido. Det är allvarligt att dela upp människor i så många olika grupper. Vi borde bara vara VI. Oavsett vad liksom.

Själv skadade jag mitt knä allvarligt som 16-åring. Det fick mig att förstå hur svårt det är att leva utan att kunna gå obehindrat. Hur svårt det är att vara beroende av andra. Av att andra måste hjälpa en att bära böckerna till klassrummet, eller leverera brickan åt en i matsalen. Och då var jag ändå en tillfällig gäst i de rörelsehindrades rike. Efter ett halvår eller så, kunde jag återgå till de gåendes oberoende tillvaro. Det var ju trots allt bara en korsbandsskada.

Skönt. Puh. För tänk att ha det så jämt. Och att dessutom leva i ett land som inte har råd och möjlighet - och kunskap - att underlätta tillvaron för så många av sina medborgare som möjligt. Med hissar. Och rullstolar. Och kryckor! I alla länder är det inte ens självklart att kunna få tillgång till ett par kryckor vid behov.

Och då har vi inte ens börjat prata om alla typer av funktionshinder som inte är så synliga.

Då är det tur att MUSIKHJÄLPEN finns! Som kan hjälpa till att belysa frågor som sällan får tillräckligt mycket nödvändigt rampljus.

Själv älskar jag att - via buren - lära känna unga artister som jag har dålig koll på. För att inte säga noll koll. Som de begåvade Östersundsbröderna som spelade så buren glödde för en stund sedan. Junior Brielle. Var det så? Ungefär va?

Tradition och nyskapande i kombination. Det är den ambulerande musik-buren för mig. Och mys. Som någon sa: Nu är myset så kompakt att det nästan går att skära i det med kniv.

Önska låtar! Gör det. Det behöver inte vara svårare än så att engagera sig. Själv upprepar jag ett välkänt eviga kvinnor-önskemusikkoncept: Girl on fire och Girl on fire.

Först Alicia Keys's låt. Förlåt Alicia att du får agera uppvärmning den här gången.

Sedan INXS's, med min kära ungdomscrush Mr Hutchence himself. The one and only. En av världens bästa låtar. Då. Nu. För alltid. I evigheters evighet. Amen. Typ.

<3
/helena

ps Vad då? En fågelholk? Nej, nej, nej. Ni ser väl att mitt foto föreställer en bur? En grön och glödande varm bur. En bur helt utan galler. En glad och genomskinlig bur. Glödande av passion och engagemang.

Mod, var ordet.

"Sverige på en tallrik." Och. "Ett bredbent vin." Älskar när poesin hittar in i köket och ända ner i kastrullerna!

Denna nobla kväll till ära åt vi köttbullar, rullade av självaste Mamma Scan. Och till efterrätt (ja, vi ligger lite före i programmet) serverades svartvit chokladmedalj. Och en och annan söt topp, som hyllning till Victorias och Alice's återanvända och återvunna klänningsmaränger! Med titlarna Kronprinsessa och Miljöminister, om nu någon undrar. För att inte tala om Sara Danius! Som en exploderande pumpa. Färg och form!

Tur att vår gamla trotjänare - dumburken - fortfarande är så tjock och glad. Så att både Kärlekens torg och Stadshuset får plats däri. Så att både Donna och Kodjo ryms. En av dem har precis mottagit sitt Fysikpris, den andra har fått äran att låsa in årets Musikhjälpen-trio i buren. Ni får själva räkna ut vem som är vem.

Nobelkväll i eviga kvinnor-palatset. Festernas fest pågår för fullt i ena ögonvrån, i den andra sitter mannen och skärmjobbar med något som ser ut som mycket färgglada rektanglar i olika storlekar. Många härligt, lysande gröna. Några cerise. Några mörkt blå. Några gula. Hm. Siktar han mot ett nobelpris, månne? Eller har det något med musik att göra? Hursomhelst. Något kreativt verkar det vara.

Kvällens tema är mod. Modig musik. Modig vetenskap. Modiga blommor. Modiga människor! Modig mat. Mod. Mod. Mod. Så jag blev inspirerad, in the mood för mod, skulle man kunna säga. Modig nog att publicera de här suddiga snapshoten från våran kväll. Nästan direktsänt.

Och ja, det är jordgubbar som hänger där i grenen.

<3
/helena

ps Gjorde en massa anteckningar tidigare under eftermiddagen, när jag såg själva prisutdelningen. Men jag inser att varken ni eller jag orkar titta på dem nu. Låt mig bara droppa några viktiga nyckelord och begrepp:

• Hylla det lyckade misslyckandet!
• Carmen!
• Immunsystemet släpper äntligen på bromsarna!
• Koldioxidskatt!
• Den oväntade nyttan!
• Drottning Saba!
• Slumpen - en historisk hjälte!
• Och turen!
• Mod!
• Mod!
• Målmedvetenhet!
• Och ett visst mått av målomedvetenhet!
• Och mod!

De fyra elementen

Får det lov att vara lite ljusterapi?

Här är fyra foton från några olika utflykter vi gjorde i våras. Fyra favoriter. Fyra, som blivit över på något sätt. Överblivna, vackra.

Fyra av mina egna bilder som inte direkt skäms för sig. Fyra jag gärna skulle printat ut och försökt frigöra ledig väggyta till, om inte våran skrivare fortfarande varit så död. RIP.

Hav, himmel, min klippa och en liten fontän. Fyra fina och värmande element.

<3
/helena

Nobelfesten - snabbversionen

Tänkte lite som så här...

...att det säkert finns några stycken där ute som känner sig stressade över tanken att hinna se hela Nobel-konkarongen. Fredspris och andra pris och uteblivna pris och bankett och röda mattan och dans natten lång.

Då kom jag på, snäll och tjänstvillig som jag är, att vi kör en snabbis här inne istället. Fast forward-versionen.

En resumé. Ett sammandrag, fast innan själva händelsen har hänt, så att säga. Here we go:

1. Stjärnor. Riktiga stjärnor. Vet inte hur många tvättäkta stjärnor som kommer kliva fram på den utrullade mattan i årets decembermörker, mer än själva vetenskapshjärnorna då. En och annan kommer såklart försöka lysa ikapp med Stockholmshimlen och Lucias tindrande ögon, även om någon säkert som amen i kyrkan kommer anklagas för att vara "nedklädd" och någon annan lika säkert kommer få höra att den har "spökat ut sig". Några av Tutta Rolfs och Errol Flynns kaliber tror jag knappt vi kommer att få se. Men i vår kvicka variant är det de som lyser starkast just den här konstgjorda kvällen.
2. "... Genom att tornet icke är kvadratiskt i planen blir dess egen volym starkt artikulerad där det träder ut på sin udde. Kronorna är satta diagonalt nordost-sydväst och ter sig här i sin största utsträckning. ..." (ur Ragnar Östberg Svensk Arkitekt av Elias Cornell. AB Byggmästarens Förlag, Stockholm 1965). Ragnar Östberg kommer alltid vara den självklara centralgestalten under den långa banketten. Åtminstone rent arkitektoniskt. Utan honom ingen Blå hall. Och ingen glimrande Gyllene sal.
3. Procentuellt dåligt deltagande från stora delar av världen, kan vi som vanligt räkna med. Och skryt om hur någon har tyckt sig ha uppfunnit hjulet - igen. Och sannolikt en och annan bock. Alltid smyger de fram ur något skumt hörn, och viskar fel sak i fel bordsdams öra...
4. Läckergommarnas drömdelikatesser. Med långa och konstiga namn. Som visar sig vara något alldeles vanligt bakom det där långa, knepiga namnet och det onödigt tidsödande upplägget. Fantasin får sitt lystmäte. Och gommens palett färgas av allsköns smaknyanser. Och de kungliga lyckas låta bli att spilla på sig i år igen. Slutet gott. Allting gott.

Är ni nöjda så? Eller vill ni höra vad det står att läsa om Tutta Rolf och Errol Flynn i Allers Filmalbum Stjärnparaden från 1937?

"Tutta Rolf är som bekant norsk pike till extraktionen och född med namnet Berntzen. Hon filmdebuterade i 'Kärlek och kassabrist'. Sedan följde 'Vi som går köksvägen', där hon fick sitt stora genombrott, 'Kära släkten', 'En stilla flirt', 'Fasters miljoner', 'Swedenhielms', 'Under falsk flagg'. Efter sistnämnda film blev hon engagerad till Hollywood, där hon emellertid inte gjorde mer än en film, varefter hon återvände till Sverige och bl.a. spelade i 'Sara lär sig folkvett' och 'Dollar'."

"Errol Flynn är född på Irland den 20 juni 1909. Hans eget liv har varit minst lika fyllt av spännande äventyr som hans filmer. Han deltog i det brittiska boxarlaget vid Amsterdamolympiaden år 1928 och har sedan dess bl. a. varit polis på Nya Guinea, guldgrävare och kapten på ett litet fartyg, som befordrade turister mellan några små söderhavsöar, och pärlfiskare. 'Kapten Blod' och 'De tappra 600' äro hans mest bemärkta filmer hittills. Han är gift med Lili Damita."

Gillar verkligen det feministiska faktum att det bara är Errols civilstånd som berörs, å andra sidan visste nog alla i Sverige på den tiden vem Tutta var gift med. Och titlarna på några av hennes filmer lämnar väl en del i övrigt att önska. Säkert inte många där som skulle klara Bechdeltestet. Eller vad tror ni?

Anyway. Själv kommer jag nog sitta klistrad framför Nobelfestligheterna det mesta av kvällen. Men kanske har min lilla sammanfattning varit någon till någon hjälp? Knappast va?

:)
/helena

ps Om ni inte orkar med ett enda ord till om Nobel rekommenderar jag er att se K Specialen om Joan Miró istället. Tala om en galet lysande - och färgstark - stjärna.

De snyggaste julkulorna som finns?

Visst är gamla, sköra, antika julkulor underbara, fantastiska och alla andra av Silvias favoritord. Särskilt de snöbeklädda kottarna, är ju superfina. Men. Men visst är det ändå så - att inget kan härma naturens egen uppfinningsrika design? 

Ett helt vanligt juläpple är nog den snyggaste julkulan jag vet, med färdigt "snöre" på och allt. Dessutom är den troligen den godaste - och nyttigaste - kulan också.

<3
/helena

ps Hann ni sakna mig? Inte? Nej, jag trodde inte att ni skulle hinna det. Hey, återfallsbloggare - det är jag!