Ett fyrfaldigt hej från två lustiga figurer...

Lite dammigt. Lite i min hand. Lite roligt. Lite gulligt. Lite eftertänksamt. Så där ja, det var kortversionen av det här inlägget det. Även om jag mest hade tänkt mig att det skulle bli ett slags hej.

Anyway.

Vi börjar med Björn Wiinblad. Två av hans underbara porslinspjäser. Ett av mina foton från antikmässan jag var på i höstas. Här stod de uppflugna på en monter. Så karakteristiska för Wiinblad.

 "... Wiinblads arbete kännetecknas av nyckfullt runda ansikten med mandelformade ögon och trekantiga näsor. ..."

Så står det på Wikipedia. Och det är bara att instämma, även om jag inte kan låta bli att undra vad "nyckfullt runda" betyder? Kanske är det en direktöversättning från danskan?

Så typiskt mig - att sakna mörkret så fort ljuset kommer. Det tar ett tag att acklimatisera sig. Att gå från det inbäddande, skönt isolerande mörkret till det extroverta, bjärta. Det gäller att ta dem båda till sitt hjärta.

Mörkret; en tid för eftertänksamhet. Ljuset; en tid av upptäckarlust. Men det går att upptäcka saker i mörkret också, mina vänner. (Det gäller väl bara att inte glömma att äta sina beskärda A-vitaminer...). Och det går att tänka en och annan djupsinnig tanke även i dagsljus. (Åtminstone om man blundar lite...). Nåja, allt har sin tid.

Hello! Eller Hallo. Kitty. I vegetationen. Nästan djungeln. På koloniområdet som jag då och då passerar. Hon passar så bra till den lilla anekdoten jag vill berätta:

Den handlar om mannens jobb. Minns ni att han jobbar med musikunderhållning/pedagogik? Med människor med olika typer av funktionsutmaningar? Så är det. De spelar och sjunger tillsammans. Ofta blir det deras olika favoritlåtar som kommer på tapeten, där genrerna är mer spridda än gödseln bland de mest prunkande rabatterna...

Ibland blir det något mer tematiskt. Något speciellt. Någon musiklek, eller så. Jullåtar till jul, förstås. Och nu har de ägnat sig åt kärleken med stort K. Men de flesta vill gärna höra sina gamla vanliga favoriter ändå. Så när mannen häromdagen frågade en av sin kursdeltagare/elever vilken kärlekslåt de skulle ta nu? Svarade han snabbt som en vessla: Lille katt! Men. Sa mannen. Det är ju ingen kärlekslåt. Kort tystnad. Sedan kom det lika blixtsnabba svaret: JAG ÄLSKAR KATTER!

Hahahahahaha.

Hur underbart? Hur gulligt? Hur sant!? Säger hon som också älskar katter mer än livet självt. Nästan.

Den är dammig nu, adventsljusstaken. Den har ju stått framme ett bra tag. Men jag kunde inte förmå mig att plocka undan den. För vi vill ju trots allt leva våra liv enligt devisen: Låt hjärtat va' med! Önskar bara att det budskapet nådde ända till Kreml. Och högst upp i det där Trumpna tornet. Ibland önskar man att nyheter var något som bara innehöll information som gjorde en glad. Men. Men. Det gäller väl som vanligt att inte glömma att freden börjar mellan dig och mig. Inte någon annan stans. Inte Långt-bort-i-stan. Inte där. Här.

Och här stannar jag. För att önska er en skön och bra och hjärtlig helg. Mannen jobbar hemifrån idag. Sitter strax intill, vid sin skärm. Han hälsar så gott. Alltså: Hej, från två lustiga figurer.

<3
/helena

On. Off.

"... Vid fyratiden steg Levin med klappande hjärta ut ur en droska framför zoologiska trädgården, och slog in på den väg, som ledde till kälkbacken och skridskoisen. Han visste, att han skulle finna HENNE där, ty han hade sett familjen Stjerbatskijs ekipage framför ingången.

Det var en härlig vinterdag. Vid ingången stodo landåer och slädar, droskkuskar och gendarmer i långa rader. På de välvårdade vägarna vimlade det av fint folk. De gamla björkarna i zoologiska trädgården voro höljda i rimfrost och snö, som voro de skrudade till högtid.

Under det Levin gick fram åt vägen, sade han för sig själv:

- Lugna dig! Vad är det med dig! Kan du inte hålla dig lugn.

Men ju mer han försökte lugna sig, desto upprördare blev han, och andedräkten stockade sig i hans hals. En person, han kände, ropade på honom, men han såg icke, vem det var. Han närmade sig kälkbackarna. Kälkarna gledo ut för sluttningarna med rask fart, det knakade i medarna, och överallt ljödo glada röster och muntra skratt. Alldeles i närheten låg skridskobanan. Han igenkände genast HENNE bland skridskoåkarna, och han förnam hennes närhet av den glädje och den fruktan, han kände. Hon stod bredvid en dam vid andra ändan av skridskobanan, men hon skilde sig icke från sin omgivning på något sätt. Men för honom skilde hon sig från mängden, som hade man planterat en ros mitt i en nässelhög. ..."

Känner ni igen det? Tänkte att vi skulle ära dagen med lite klassisk kärlek först. Tolstoj. Anna Karenina. Citatet ovan handlar om Kitty. "En ros mitt i en nässelhög". Det ni! Vilken skön yttring av amour!

Har ständigt dåligt samvete, rent av komplex, för att jag inte läst så mycket av de stora klassikerna som jag borde. Borde och borde, så mycket som jag VILL. Orken, tiden och prioriteringarna, ni vet. Men nu har vi i alla fall börjat läsa Anna Karenina. Högtidlig högläsning. En bland fyra andra böcker, som jag nämnde. Vi utmanar oss med flera parallella historier. Men det går väl så där, för de andra verkar så trist skrivna. Fast det är förstås orättvist att jämföra dem med självaste Tolstoj. Det märks direkt när någon har förmågan att formulera sig bortom tid och rum. När personskildringar och omvärldsanalys är lika klockrena som klokt ironiska. Humorn. Som vanligt är det humorn som avgör om en berättelse håller eller inte. Och en uppenbar kärlek till sina karaktärer. Ömhet, nästan. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, vi har ju inte kommit så många kapitel in än. Kanske har jag en helt annan åsikt mot slutet.

TV:n ja. Ni undrar kanske vad den gör här? Mitt i läsningen? Den symboliserar den svåra balansgången mellan skärmtid och annan tid. Om jag ville dra allt till sin spets, då skulle jag kunnat hävda att: "Allt jag har lärt mig har jag lärt mig från teven (eller någon av skärmarna numera då)". Men det är förstås en sanning med mycket modifikation. Men faktum är att; över åren, genom tiden, har jag lärt mig en hel massa just av att ta del av informativa dokumentärer, givande serier och intressanta diskussioner och debatter på dumburken.

Numera får den ofta vara avstängd. Har annat att göra. Skriver, som ni vet. Både mer fritidsbetonat och annat. Skapar i bild och ord. Läser. Läser Läser. Det är framförallt läsningen som är den stora anledningen till att skärmen får vara avstängd oftare än förut. Men det är en ständig avvägning, för det finns så mycket bra att ta del av. Och sport. Sport. Sport. Sport. Och lite idrott på det.

Och film. Film på längden och tvären. Film vill jag alltid se mer. Ju fler jag ser, desto mer säker blir jag på att de är den främsta källan till kunskap. Om omvärlden. Om medmänniskor, i vår egen tid och i andra. Om hur saker och ting fungerar, eller borde fungera. Så sanningen är nog snarare att jag har lärt mig det mesta jag kan genom att ta del av många berättelser och levnadsöden i filmmediets upplysande mörker.

Nog om det. Nog om mig. Nu till Tully. Tully är dagens filmtips. Tully tog mig och mannen med storm. En humoristiskt film om livets realiteter. Om drömmar. Om vardag. Med Charlize Theron och Mackenzie Davis i de bärande kvinnliga huvudrollerna. Skulle vilja berätta så mycket om den här filmen, men det kan jag inte. Det går helt enkelt inte, för då skulle jag förstöra filmupplevelsen för er som inte har sett den. Se den! Det är allt jag kan säga. Den handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till...ja...själva livet.

<3
/helena

ps Det är något särskilt med att läsa ur ett solblekt halvfranskt band. Läsupplevelsen blir så mycket mer och större när boken du håller i är tidlöst vacker. Min version av Anna Karenina är från 1928. Översatt till svenska av fil. kand. Blenda Svensson. Blenda. Visst är det ett vackert namn?

High 5! vintage - Vad händer när snön smälter?

Svaret är förstås enkelt: Det blir vatten. Bara vanligt vatten. Bara vanligt, helt och hållet livsnödvändigt vatten.

Svartvita trädtoppar plus blågult minibadrum lika med sant!

Ser ni de små barnen?

Här är de ju! Men vad är det som ligger i vägen för deras branta skidfärd uppför alla trapporna? Kan det vara en helt vanlig gigantisk jättemussla?!? Ja. Jo. Det måste det väl vara...

Ni har säkert sett alltsammans förut, men inte så här tillsammans:

1. Sommarberlocken framför andra - snäckan, musslan. Så räfflad och rar, påminner om människans ursprungliga dar.
2. Tvättställ i dockskåpsmodell. Älskar de små möblerna. Little darlings. Som överlevt en barndom, en ungdom och snart ett helt halvt medelålders liv.
3. Kannan märkt Paradisverksta'n, Öland. Underbar! Det blir aldrig något paradis på jorden utan rent vatten. Och en och annan evig Eva. Så det så.
4. Snäckskålen. Söt som socker. Och knasig som få. Särskilt locket, är knasigt.
5. Vattentornet på fotot av B. Bergman. Ett vattenhål i den lilla staden som börjar på Bo och slutar på rås. Från 1900. Har faktiskt inte passerat det sedan det blev färdigrenoverat, men jag litar stenhårt på att all dess originalcharm finns kvar.

<3
/helena

Möss. Och människor som samlar.

Grytlappar. Katter. Figuriner. Hästar. LP-skivor. Vintage-klänningar. Bilar. Vaser. Elefanter. Böcker.

Jag tror inte ens att fantasin kan sätta gräns för vad människor kan komma på att samla på. Lasse Åberg samlar på möss. Mest en speciell mus, som ni säkert vet. Musse Pigg. Mickey Mouse.

I dokumentärfilmen: En samling samlare, av Gunnar Magg, får vi möta Lasse i hans MUSeum. Eller det kanske inte kallas så längre? Fullt av möss-relaterade ting är museet i alla fall fortfarande. Där finns en hel del på temat Disney och tecknat. Bland annat.

Men det är ju inte bara Lasse Åberg som är en slipad ekorre och letar efter just sin speciella kotte. "Kotte". För här - i filmen En samling samlare (2017) - snackar vi vitt skilda samlarområden. Breda samlingar. Och smala.

Med andra ord; många olika typer av samlare och samlingar. Här finns den kände finansmannen som, bland mycket annat, samlar på sin barndoms uppväxtmiljöer. Här finns grisälskaren. Här finns kaffekannor i långa, långa koffeindoftande banor. Här finns pins. Många pins, på samma rockiga tema. Här finns udda prylar och märkvärdiga tingestar och helt vanliga saker och ting.

Men det är mamman och sonen (och mormor) som jag fastnar mest för. Hur de förenas av ett gemensamt intresse för skattjakt. Gulligt och kul.

Sedan finns det de som samlar på andras samlingar. Bevarar och visar upp. En behjärtansvärd insats och tanke.

För en samling kan berätta så mycket om sin samtid. Och om det som varit. För framtidens samlare - och även så kallat vanligt folk - att ta del av.

(En samling samlare finns på SVT Play till måndag 18:e. Det betyder att ni har de här extra kärleksfulla dagarna på er, att skänka kärlek till några av oss som älskar tingen på ett alldeles underbart (o)sunt sätt).

<3
/helena

ps Själv samlar jag på saker jag inte kan motstå. Ting som säger mig någonting. Grejer som har varit med ett tag, det är grejer det! Men det vet ni ju redan.

Annars samlar jag mest på ögonblick. Gärna de som spenderas med den som jag älskar mest. Gärna små vardagsögonblick, sådana som det är lätt att missa om man blinkar bara en aning för länge.

Lysande Lamarr

"Om du gör gott, anklagar folk dig för att ha själviska motiv. Gör gott ändå."

Vi börjar som filmen om Hedy Lamarr - Bombshell: The Hedy Lamarr Story (2017) - slutar. Med ett citat. Inte direkt hämtat - eller direktöversatt - utan inspirerat av en dikt (poem) som kallas Anyway. Eller The ten paradoxical commandments, av Kent M. Keith.

"Om du ger världen det bästa du har, kan du belönas med orättvisa. Ge världen det bästa du har ändå."

Det är Hedy själv som läser upp orden för en journalist. Efter att hon först sagt: "Jag ska läsa nåt fint för dig."

Till slut, fick jag en aning ordning på alla anteckningar jag gjorde när jag såg filmen om en av de mest häpnadsväckande kvinnor jag har hört talas om.

En kvinna så smart att hon måste stulit sina idéer från en man?

Jo då, så trodde många. Så skönt att uppfinnaren Lamarr äntligen är på väg att få full upprättelse, även om det kommer för sent. Men. Bättre sent i livet/postumt än inte alls.

Hedy Lamarr. Filmstjärnan som tog saken i egna händer, när hon inte fick de roller hon ville ha. Den ensamstående mamman som kämpade för att få ihop tillvaron. Den glamourösa kvinnan som ville bli sedd, och tagen på allvar, för något annat än sitt utseende. Uppfinnaren som uppfann för glatta livet. Oavsett vad hennes omvärld ansåg om det. Om den nu alls trodde på att hennes egna briljanta idéer alls var hennes egna.

Jag ska inte skriva så mycket mer här, ville bara passa på att love-bomba den här starka kvinnliga förebilden lite till, bland annat genom filmrutan jag plockade ut och gjorde till min egen. Se ovan.

Och så hittade jag ordet jag sökte. Minns ni? Med ljus och lykta sökte jag efter ett enda ord, som skulle kunna beskriva den osannolika berättelsen som var människan Hedy Lamarr: Lysande. Nästan självlysande glimrar detta liv. Så fyllt av hopp och behov av att få uttrycka sig, använda sina gåvor, och göra nytta för världen på olika sätt.

Frågor. Och annorlunda svar. Med Hedy Lamarr. Så står det skrivet längst ner på en av mina kladdlappar.

<3
/helena

ps Är ni riktigt snabba så finns filmen om uppfinnaren/filmstjärnan Hedy Lamarr kvar att uppleva på SVT Play i ett par skälvande dagar till.

pps Och här, på engelska Wiki, hittade jag info om Kent M. Keith och hans alternativa budord.

Lite här hemma. Och ett dåligt skämt.

Jag får väl dra det där skämtet nu då. Grejen är den, så här va, att mannen kom på en liten rolig lustighet - eller om det är en lustig rolighet? - för ett tag sedan. Ganska länge sedan nu faktiskt. Och jag skrattade gott åt det - det smådåliga skämtet - och utbrast att pax för det! Pax för att berätta det först. För er, först och främst. Eftersom det liksom är som klippt och skuret för eviga kvinnor-bloggen. Hör bara:

- Vad kallas den som är väldigt ivrig med att åka och panta sin läskflaskor?

Alltså, den som letar i varje gömd köksvrå efter ytterligare en tom 1,5-liters Fanta (eller vilken annan läskedryck som helst - för här ska det minsann inte göras någon reklam i onödan. Ooops, nu förvirrade jag kanske er i onödan istället? För den här parentesen var verkligen en aning beside the point...) att åka och panta?

Vad kallas hen? Nå? Kan ni? Fundera på den, ni! Kommer ni inte på det så kommer svaret i ps:et strax här nedanför.

Skönt. Bra. Att jag fick det här gjort. Det här dåliga skämtet berättat, så att mannen kan få tillbaka det och samtidigt återvinna det, genom att berätta det vidare i sin tur. Fast, egentligen tycker jag inte att det är såå dåligt. Men säg inte det till mannen.

:)
/helena

ps Petnoga. Pet som i PET-flaska. Och petnoga, som i jättenoggrann. Lite kul. Och lagom miljövänligt. Eller hur?

Göra gott

Tror till och med att jag gick till den fullmatade mataffären och köpte lämpliga skålar, den där gången när jag gjorde chokladmousse första gången. Fransk Chokladmousse, tror jag bestämt att det var.

Tror inte vi hade några skålar alls i skåpen då. Tror att jag bara var tjugo år. Och skulle göra något gott till min kille - han som vi numera kallar för mannen. Tror, eller vad då tror förresten, det måste ha varit för snart trettio år sedan.

Tror det var på Vivo, som jag hittade skålarna. Sådana där lövskålar i glas, ni vet. Lövmönstrade, som det skriker 1980-90-tal om. Fina. Tyckte jag då. Idag skulle jag nog välja att servera moussen i något annat.

Tror inte vi har kvar de där skålarna. Dessutom vet jag att jag är för lat för att göra egen chokladmousse numera.

Min älskling får nog nöja sig med pulverpudding i år, chokladpudding ur påse eller så. Eller något annat gott som går lätt och snabbt att fixa. En puss kanske? ;)

Eller något med färdiga maränger.

Att göra gott kan betyda så mycket. Som att försöka göra något av det som redan finns. Göra en höna av en fjäder, fast på ett positivt vis. Att försöka hitta ett nytt användningsområde för något som legat bortglömt ett bra tag. Som det där kluriga "spelet", som jag gav till mannen en gång. Kommer ni ihåg att man kunde köpa sådana lite varstans förr i tiden? Man skulle väl försöka få loss ringarna från snörena, eller hur det nu var?

Att göra gott kan betyda fransk chokladmousse. Eller att förvandla gammal, klurig skåpmat till fyra färgglada servettringar.

Fram med saxen nu då!

:)
/helena

ps Att göra gott kan väl också handla om att påminna? Om det stora i det lilla? Om att det finns en massa smått och gott och bra-att-ha-saker att finna där ute i den stora, vida second hand-världen. Som roliga, fräscha och mycket användbara kortlekar.