Ett fyrfaldigt hej från två lustiga figurer...

Lite dammigt. Lite i min hand. Lite roligt. Lite gulligt. Lite eftertänksamt. Så där ja, det var kortversionen av det här inlägget det. Även om jag mest hade tänkt mig att det skulle bli ett slags hej.

Anyway.

Vi börjar med Björn Wiinblad. Två av hans underbara porslinspjäser. Ett av mina foton från antikmässan jag var på i höstas. Här stod de uppflugna på en monter. Så karakteristiska för Wiinblad.

 "... Wiinblads arbete kännetecknas av nyckfullt runda ansikten med mandelformade ögon och trekantiga näsor. ..."

Så står det på Wikipedia. Och det är bara att instämma, även om jag inte kan låta bli att undra vad "nyckfullt runda" betyder? Kanske är det en direktöversättning från danskan?

Så typiskt mig - att sakna mörkret så fort ljuset kommer. Det tar ett tag att acklimatisera sig. Att gå från det inbäddande, skönt isolerande mörkret till det extroverta, bjärta. Det gäller att ta dem båda till sitt hjärta.

Mörkret; en tid för eftertänksamhet. Ljuset; en tid av upptäckarlust. Men det går att upptäcka saker i mörkret också, mina vänner. (Det gäller väl bara att inte glömma att äta sina beskärda A-vitaminer...). Och det går att tänka en och annan djupsinnig tanke även i dagsljus. (Åtminstone om man blundar lite...). Nåja, allt har sin tid.

Hello! Eller Hallo. Kitty. I vegetationen. Nästan djungeln. På koloniområdet som jag då och då passerar. Hon passar så bra till den lilla anekdoten jag vill berätta:

Den handlar om mannens jobb. Minns ni att han jobbar med musikunderhållning/pedagogik? Med människor med olika typer av funktionsutmaningar? Så är det. De spelar och sjunger tillsammans. Ofta blir det deras olika favoritlåtar som kommer på tapeten, där genrerna är mer spridda än gödseln bland de mest prunkande rabatterna...

Ibland blir det något mer tematiskt. Något speciellt. Någon musiklek, eller så. Jullåtar till jul, förstås. Och nu har de ägnat sig åt kärleken med stort K. Men de flesta vill gärna höra sina gamla vanliga favoriter ändå. Så när mannen häromdagen frågade en av sin kursdeltagare/elever vilken kärlekslåt de skulle ta nu? Svarade han snabbt som en vessla: Lille katt! Men. Sa mannen. Det är ju ingen kärlekslåt. Kort tystnad. Sedan kom det lika blixtsnabba svaret: JAG ÄLSKAR KATTER!

Hahahahahaha.

Hur underbart? Hur gulligt? Hur sant!? Säger hon som också älskar katter mer än livet självt. Nästan.

Den är dammig nu, adventsljusstaken. Den har ju stått framme ett bra tag. Men jag kunde inte förmå mig att plocka undan den. För vi vill ju trots allt leva våra liv enligt devisen: Låt hjärtat va' med! Önskar bara att det budskapet nådde ända till Kreml. Och högst upp i det där Trumpna tornet. Ibland önskar man att nyheter var något som bara innehöll information som gjorde en glad. Men. Men. Det gäller väl som vanligt att inte glömma att freden börjar mellan dig och mig. Inte någon annan stans. Inte Långt-bort-i-stan. Inte där. Här.

Och här stannar jag. För att önska er en skön och bra och hjärtlig helg. Mannen jobbar hemifrån idag. Sitter strax intill, vid sin skärm. Han hälsar så gott. Alltså: Hej, från två lustiga figurer.

<3
/helena