Fab!ruari?

Hur är det egentligen? Känner du dig kanske lite grå? Nästan blågrå? Ruggig?

Går den mörka tiden såå långsamt?

Känner du att du verkligen fått nog av snön?

Vet du inte riktigt vilket ben du ska stå på? För att det är kallt och halt under det ena, och blaskigt och vått under det andra?

Vet du inte riktigt åt vilket håll du skall vända dig? Lugn, bara lugn. Det är då - när du känner dig som minst foxy - som det händer. Det vänder.

Som genom ett trollslag!

Det är i fab!ruari det händer, ljuset når ända in till näthinnan igen. Åtminstone under ett par timmar mitt på dagen...

Fast. Allt det där är ju inget vi nattugglor bryr oss så värst mycket om. Vi bara riktar nattlampan mot nästa blad i boken, och fortsätter som vanligt.

:)
/helena

ps Mina foton har sina förlagor i bilder ur en bok som jag tycker mycket om. Bilderna (som jag beskurit och redigerat något) är hämtade ur Pärlugglans skog av Hans Lidman. LT:s Förlag, 1960. En bok som jag alltid återkommer till. Gärna på vintern. För poesin i bilderna. Och i orden:

 "... Den degiga vita framkroppen tar form, hårdnar. Den får färg, den blir grön och gul med inslag av brunt.

Bakkroppen kommer, glider. Sakta, sakta. Vingarna blir fria - de liknar våta och hopskrynklade sidentrasor.

Benen spärras ut, spretande, sökande.

När större delen av sländan är ute, kröker hon ihop sig, segar uppåt. Och slår klorna om larvens tomma framdel. Känner sig för, tar om tag. Klorna fast. Och låter resten av bakkroppen rinna ut, mjuk och slattrig.

Den faller ner, seg och ljus och slapp.

Det går ett par timmar igen. De färglösa sidentrasorna sväller och slätas ut. Och blir matt gula. Ett nätlikt ribbverk skymtar.

Kroppen mörknar, ögonen blir stora och svarta. Det gula hos vingarna försvinner - nu klarnar de snabbt, blir genomskinliga och glittrande blanka. 

Plötsligt slår de ut, horisontellt - skimrande, gnistrande. Och börjar darra och slå, gå i tomgång. Det är som om sländan känner sig för, prövar krafterna, masserar vingmusklerna. Hastigt, ivrigt.

Nu vilar hon knappt. Vingslagen kommer tätt, tätt.

Så släpper hon greppet om sitt gamla larvskal och höjer sig sakta, prasslande, rasslande. Stöter mot strån och gräs, vinglar, sjunker. Kommer loss ur gräset, blir fri. Och stiger nästan lodrätt - mot sol och värme, mot ett sommarlångt frosseri bland flugor och mygg.

Trolltjärn blir förvandlad. Slända efter slända stiger ur gräs och fräken, rasslar, glittrar, sugs mot solen. Luften tätnar, skimrar. ..."