En lång(hårig) vecka

Jag skrev en liten sak. En lagom barnslig sak. En lite kul sak. För halvstora och stora barn. Hoppas att ni vill/hinner läsa.

EN LÅNG(HÅRIG) VECKA

Lucy gick av skiftet prick klockan fem, hon ville hem. Hon var trött och hungrig. Dessutom hade hon för länge sedan slutat krusa någon med sin sprudlande entusiasm. De hade väl inte direkt lyckats kuva hennes arbetsglädje, men den fanns ändå inte kvar.

Den låg i papperskorgen, arbetsglädjen, strax intill ytterligare ett spardirektiv. Något måste bort. Något måste alltid bort. Någon. Finn fem felinstallerade - svindyra - armaturer och skyll sedan på en mänsklig människa och låt den då genast bara gå, typ.

- Show him the door! Eller gör inte det, för då kan han ju smutsa ner sitt fläckfria rykte, stackarn. Det var ett stående skämt de hade emellan sig, när mellanchefen hastigt närmade sig deras väloljade revir, i sin ständigt lika vita skjorta.

Med hjälmen på hyllan i det gröna skramliga skåpet, som hon precis låst med sin idiotsäkra sifferkombination - fjolårsbudgetens stora minussaldo - tog hon sats för att öppna den tunga ståldörren. Luften, utanför den provisoriska lagerlokalen med inbrottslarm de luxe, slog emot lungorna som en pendyl slår sitt första öronbedövande slag i ett gammalt golvur, som ingen sett stå där i hörnet innan det slog.

En syre-knockout! Lungorna reste sig på åtta, och beordrade övriga kroppsdelar att göra sig redo för promenaden hem. Bussen hade säkert redan gått, men Lucy brydde sig inte. Hon ville gå. Gå ifatt tankarna som legat och väntat sedan i morse. Problemet var bara att hemvägen var för kort och tankarna för många. Och hon var för trött för att orka bena ut dem, en i taget. De bara låg därinne, tankarna, i en enda stor och trasslig hög.

En tanke kunde hon i alla fall inte släppa - den att han så benhårt hade påstått att det fanns en högre mening med allt. Påstridigt hade han framhärdat att det skulle stå ett plus i slutet av bokslutet. Det bara visste han, hade han sagt. Nästan som om han gått och blivit religiös, eller fått storhetsvansinne och trodde att han var gud själv. Han, som var veterinär.

- Bara för att det var det enda säkra sättet att slippa människors dumhet!

Det hade han också sagt. Många gånger. Inpräntat det i henne sedan hon var väldigt liten. Det var säkert därför som hon ägnat större delen av sitt unga vuxna liv åt att försöka överbevisa honom. Hon hade släpat med sig än den ena än den andra människan hem, även när de protesterade, frågade både sig och henne varför - Varför ska jag träffa din pappa, sa du? Är han känd eller nåt? Undrade de. De fattade verkligen ingenting, och inte pappa heller. För han gillade sällan någon av dem som hon bjöd in.

Men en gång hade Lucy ändå lyckats överraska honom. Nästan överlistat. Hon hade gått till parken, sparkat oskyldigt med de grova, svarta kängorna i marken och spänt käkmusklerna så hårt att hennes tänkta skrik blev till ett krampaktigt pip. Hon hade harklat sig, svingat de rosa, fuskpälsklädda armarna högt i den fräna rastplatslukten och ropat sitt:

- HÅLLA, ALLA SNÄLLA, RARA, UNDERBARA, VÄNLIGA HUNDMÄNNISKOR!! HALLÅ, JA! JA, DET ÄR JAG MED DET STÖRSTA FEJKHÅRET OCH DEN MINSTA LÅNEHUNDEN SOM SKRIKER PÅ ER! HÖR NI MIG?

Sedan hade det mesta löst sig. En kille med för kort, svart skinnjacka, vaken uppsyn och en matchande labrador hade kommit fram och undrat om hon behövde hjälp.

- Har du slut på bajspåsar, eller? Han sa det med ett gapflabb som underlättade hela resten av uppdraget.

- Nej då, jag bara undrar hur många som är sugna på en gratis årskontroll?

- Årskontroll? Han rynkade den långa pannan och verkade göra sig redo för att säga att det är nog ingen som känner för att gå till tandläkaren en extra gång, även om det skulle vara gratis.

- Nej, hos veterinären alltså. Lucy slickade läpparna och drog fingrarna genom den långa luggen. Hos veterinären alltså, förtydligade hon.

En cockerspaniel, en schäfer, en jättestor och vargliknande sak, en tjock loj bullterrier, en korvhund, som pappa brukade säga, och så den svarta labradoren då, hade följt med hem till mottagningen - Pets, vets and spetskompetens. All you need to feel the wind in your plånbok. Det där sista var en underrubrik som bara syntes när man kom väldigt nära. Nära intill dörren, källardörren, bakom vilken den privata veterinärkliniken låg. Den var så liten, kliniken, att knappt ens det långa namnet fick plats. Men allt gick bra, pappa hade nästan gillat ett par av ägarna lika mycket som alla hundarna. 

Nu rundade hon det vassa hörnet mot Hornsgatan, en parallellgata till huset där hon vuxit upp, där hundskallen hade hörts i våningen under, i alla år som Lucy hade försökt plugga sig till ett bättre liv än dålig pudelandedräkt, krånglande långa kaninöron och katthårsheltäckningsmatta. Hon hade lyckats, med hjälp av hörselkåpor, russin, mörk choklad och en hel del ansträngning.

Som ett minnets maraton, var övningen i vuxenlivets färdigheter. Hon köpte lägenhet. Inredde den med krom och plast och nit och flit och andra hårda, lättavtorkade ytor. Investerade i en monsterdammsugare. Och köpte två lådor fulla med runda, klistriga klädvårdsrullar. Lucy hade försäkrat sig om att hon kommit till ett bostadsområde som var både hundovänligt och kattskyggt. Hon hade bestämt sig för att trivas. Men det gjorde hon inte. Hon saknade skallen. Hon saknade att ha dem i skallen. Hon kunde helt enkelt inte tänka lika bra utan dem.

Framförallt saknade hon pappas ravioli. Den som blev så oslagbart god, varje gång. Hon hade varit så mycket som elva år, innan hon förstod att den kom på burk. Hon hade fått syn på dem en dag när hon inte hade något annat för sig än att släntra sina långa, bruna ben runt de många enformigt staplade kolonialskeppen på Hemköpet. Plötsligt mötte fingret något det kände igen. En burk med exakt sådana fyllda pastakuddar som pappa brukade göra. Fast det var inte det som avslöjade honom, det var formuleringen: Ingen gör godare ravioli än Pappa Pasta! Där med basta! Det var ju exakt, på pricken, så han brukade säga när grytan ställdes fram direkt på det smuliga köksbordet. Hon hade inte sagt något om burken - och orden där på - när hon kom hem. Bara lett sitt sötaste leende när hon såg att de skulle äta Fransk, frasig fiskgratäng den dagen. 

Det var först en dag när hon var tretton, som hon hade försagt sig. En dag när hon var riktigt arg. Riktigt jävla förbannad. På allt och alla. Ja, på hela jävla skiten! Hon mindes de exakta orden, för att pappa sett så sårad ut. Som om det var han som var roten till allt det onda. Som om han var satt till världen bara för att vara hennes pappa. Bara för att skydda och rädda henne från allt dumt och hemskt och trist och - alla jävla finniga tonårskillar med konstant stånd! Då hade hon, som för att vrida om kniven ytterligare ett varv, tagit upp det här med att tvingas äta en jävla massa konserver - och annan artificiell, surhetsreglerande mat som inte ens hunden skulle glufsa i sig! Pappa hade gråtit. För att han aldrig hade träffat en arg tonårstjej förut. För att han inte visste om det var så här alla hans dagar skulle se ut från och med nu.

Det hade varit en lång vecka. Fylld av andra människors förväntningar och krav. Och hon som mest bara ville köra sin kran. Med dörren ordentligt stängd. Bara flytta saker från höger till vänster. Och tvärtom. Lite upp och ner också ibland, förstås. Lyfta tunga, tysta betongblock från den ena sidan byggarbetsplatsen till den andra. Med hjälmen långt neddragen över öronen.

Lucy såg sitt fönster nu, sitt eget fönster, inte det med gula volanggardiner. Inte tonåringens förhoppningsfulla fönster. Sitt eget vuxna fönster. Övervuxna. Där innanför väntade den stramt bäddade sängen och minnena av pappa nedstoppade, nedkokade till en enda kartong (att det var just hennes pappa som packat ner sina egna saker, det behövde ingen tvivla på, för mitt i den bruna tjocka tejpen, som hjälpligt höll minnena kvar på insidan, satt det fast en stor tova med de tunnaste, finaste katthår som finns).

Hemma. Äntligen. Fast Lucy bara gått två kvarter, kändes det mycket mer. Mitt hem. Och däri väntade Minus, en hårig afghan, stor som ett mindre femårigt barn. Och en hel, öppen kökshylla fylld med fyrtio exakt likadana konservburkar.

:)
/helena