Pappersskatter. Och tigrar.

"... 'SÅ, kamrater! SÅ vill jag se er göra det. Se på mig en gång till. Jag är trettionio år och har fött fyra barn. Titta nu!' Hon böjde sig åter ner. 'Ni ser att JAG inte böjer knäna. Det kan gå för er allihop bara ni vill', tillade hon och rätade på sig. 'Varenda människa under fyrtiofem år kan mycket väl röra sina tår. ..."

Så där ja! Lite morgongymnastik anno 1984. Anno George Orwell, mina vänner. Jag är snart snart fyrtionio år och kan faktiskt fortfarande nå ner och nudda mina tår relativt obekymrat. Jag har visserligen inte fött fyra barn. Men å andra sidan finns det de som anser att jag är fet och har en stor mage - som då följdriktigt skulle vara i vägen. Men icke!

Brukar sällan prata om utseende överhuvudtaget, absolut inte om mitt och andra okända människors sådant, men ibland har jag god lust. Om jag pratade om det, då, om, skulle jag nog nämna något om folks fördomar mot kraftiga/överviktiga/feta människor. Vi är faktiskt inte lata allihop. Vi äter inte pizza och onyttigheter hela dagarna. Och vi kan mycket väl nå våra tår.

För precis som ALLA människor är både lika och olika varandra, finns det inte två "tjockisar" som är exakt lika varandra. Och man behöver inte må sämre, eller ha sämre hälsa, för att man är tjock. Fråga mig, jag har varit både smal, tjock och mittemellan. JAG mådde definitivt inte bättre när jag var ung och smal, än vad jag generellt gör idag.

Idag har jag lärt mig att leva med just mina kroppsliga utmaningar. Nuförtiden vet jag bättre hur jag ska hantera mina pros and cons. ALLA har olika förutsättningar. ALLA har olika utmaningar. Det enda man kan göra är att försöka bli bättre på att förstå sig på - och ta hand om - sin egen kropp, även om det inte alltid är så lätt. Här handlar det väl, som så ofta, om det livslånga lärandet.

Och alla kraftiga har inte ont i ryggen. Jag har visserligen ett sämre knä, men det fick jag - som ni som lusläst länge vet - som supersmal och överambitiös sextonåring. Pang! Så gick främre korsbandet bara av. När jag skulle bevisa att jag minsann kunde löpa häck, på en av de första idrottslektionerna i gymnasiet. Fast jag avskydde skolans gymnastik - och idrottslektioner.

Det betydde inte att jag inte tyckte om att röra på mig, tvärtom, jag gillade bara inte att göra det under lektionernas och lärarnas överinseende. Jag ville röra mig fritt. Lättsamt och fritt. Ta långa skogspromenader. Åka i sirliga, långa åttor över lekparkens talldoftande skridskobana. Simma. Simma. Simma lugnt. Det har jag alltid gillat. Men inte i ett klor - och folkfyllt badhus. I sjön. I havet. I sjön. Och dans. Har alltid älskat att svänga loss de lurviga till någon superbra låt.

Visste ni att det finns en musikfri dag? Jodå, allt verkar ha en dag numera. Knäckebrödet har visst fått sin dag under veckan som kommer. Den musikfria dagen inträffar tydligen i slutet av november. Det är tydligen, enligt en och en inte helt säker källa, musikern Bill Drummond som ligger bakom dagen, som ska få oss att uppskatta musiken mer, genom att inte alltid ha den runt oss.

Lite kul, att mannen, som spelar och sjunger mest varje vardag, har rivit ur och lagt det klippet som bokmärke i 1984. En av de fem - mycket olika - böcker som vi  håller på och högläser för varandra. Då och då. När vi hinner. En sida här och en sida där.

"... But then we move around like tigers on vaseline ..." Bara älskar den beskrivningen av snabba fötter på dansgolvet! David Bowie.

(The rise and fall of) Ziggy Stardust (and the spiders from Mars).

Hang on to yourself. Introt får mig alltid att lyfta arslet en bit från soffan. Jag säger arslet, det gör jag (ett annat berömt citat, som någon med åldern inne kanske känner igen...?).

"... She's a tounge twisting storm ..." Tounge twisting storm. Haha. Handlar det om mig, eller? Haha. Love it. Love!

Här kommer en länk till en LIVE-version också. Med lite hårdare anslag på guran.

:)
/helena

ps Pappersskatterna då? Jo, de finns i avsnitt fyra av Antikmagasinet. Har nästan hunnit se ikapp nu, har bara de två senaste avsnitten kvar. Det allra första - om glas - var informativt, poetiskt och lärorikt. Lite kul att de namnkunniga, glaskunniga, gästerna pratade så mycket med varandra att duktiga programledaren Li Pamp plötsligt nästan verkade överflödig...

Alla halvtimmarna, som jag har hunnit se hittills, har varit informativa och bra. Men om jag bara skulle rekommendera er att se ett enda avsnitt skulle det nog bli del fyra. Om papper. På olika sätt. Om att bevara, rengöra, vika. Att göra konst av. Och på. Med två riktiga pappersnördar (och jag skriver nördar här med den största kärlek, eftersom jag själv i allra högsta grad tillhör den kategorin på flera sätt...) - modedesignern Bea Szenfeld och papperskonservatorn Peder Werner. Hur hade världen sett ut utan papper, frågar de sig.