Ser ni den? A Night At The Opera?
Det är klart ni gör, den är ju nästan bländande. Fick en sådan bra idé, när mannen började prata om Bohemian Rhapsody. Att han skulle försöka ge sig på den - han och gitarren. Han frågade mig vad jag tyckte, och vad kunde jag säga annat än: Hurra, vilken bra idé! Så nu har jag satt extra press på honom, mannen, genom att önska mig ett framträdande på min födelsedag. Vi får väl se hur det går, han har ju fortfarande några veckor på sig.
Queen. Det känns så rätt att mannen, som var den som lärde mig älska deras musik, ska utveckla sin relation till den oerhört talangfulla musik som supergruppen stod - står! - för. De känns alltid rätt, även om de råkar ha kommit mer i ropet just nu, på grund av filmen.
Vet inte om det här är en så lysande idé egentligen? Det är väl mest en katt i fönstret. Å andra sidan är ju en katt i fönstret alltid en briljant idé! Gud (och Thomas Hellström!) var verkligen på gott humör den dagen, då han skapade katten.
Marskatt, skulle man kunna säga. Även om jag mest vill säga Kosmoskatt. Efter att - äntligen - ha sett filmen om Jane och Stephen Hawking. A Theory of Everything. Vet inte varför den alltid fått passera revy förut. Vet inte varför den aldrig riktigt fångat mitt intresse, när jag sett den rulla förbi i någon TV-tablå.
En teori är att jag kanske trodde att jag redan visste vad den handlade om. Att jag trodde att jag därför inte behövde se den. Och det "behövde" jag så klart inte heller, men jag är glad att jag gjorde det. Den knockade mig. Så som livet självt ständigt knockar en, med sin litenhet och sin allsmäktighet.
Är glad att jag hade min älskling att hålla i handen, även om det inte är någon läskig film, så slår det en hur läskigt livet egentligen är. Hur allt hänger på sköra trådar. Hur viktigt det är att omge sig med rätt människor. Att ha lika delar tur och skicklighet i livet. Att ta vara på sina, mina, dina egna inneboende, unika resurser.
Idag, igår, höjdes alltså äntligen den vetenskapligt, och kärleksfullt, invecklade ridån. Ytterligare ett svart hål i min "filmografi" är fyllt.
May he rest in peace där ute - och i våra ständigt lika tvärsäkra och vacklande sinnen - Stephen Hawking.
På tal om det stora i det lilla... Hur smart är inte det här då? Och smått absurt? Återanvändning in absurdum.
Först plockades det vackra, långa, mörka björkriset upp från marken. Tror till och med att det var på en kyrkogård. Efter någon av alla stormar. Nedfallet ris. Som fallet från skyarna. Sedan snurrades det till en krans, med kulörta kulor i. En krans, som bland annat sattes upp i köksfönstret en jul. Sedan åkte den in i prylgarderoben. Där har den hängt, tills nu. Nu togs den fram. Funderade på om jag kunde lösa upp den igen. Få den att förvandlas till ett påskris. Funderade på att klippa isär och göra lagom långt. Men det blev bättre så här. Lite snurrigt.
<3
/helena
ps Grenar som föll till marken med hjälp av vädrets makter, som blev till ris, som bands till en krans, som löstes upp igen och blev till ett slags runt ris. Låter krångligare än vad det är. Fint helt enkelt. Lysande enkelt och fint. Ramar liksom in. Rundar in. Även om det fortfarande är väldigt långt till påsk.
pps Apropå livets stora gåtor... Är det någon som kan förklara för mig varför det alltid blir så här? Varför ambitionen att ha en skön och fluffig soffa, fylld av mjuka kuddar och värmande filtar och täcken, alltid slutar med att du och din älskling trängs i ena hörnet av soffan och alla mjuka - skrymmande - textilier i den andra? Suck. Man skulle kanske bli minimalist ändå? Nä då. Bara skojar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar