Blomma i mörker 2

Eftersom det här var året då sommaren och jag för första gången fann varandra, och nästan blev vänner på riktigt, så måste jag erkänna att jag saknar min nyfunna, nyvunna, vän mer än jag egentligen vill... erkänna.

Men eftersom det inte finns någon återvändo nu, så är det väl bara att - som de säger - gilla läget. Och omfamna mörkret.

Inte blunda för de ljuspunkter som faktiskt finns där. Mitt framför näsan. Som en stilla kvällspromenad. Like a walk in the park.

Ta in varje liten detalj. Se färgerna. Allt är inte grått i november.

Ett hjärta som pumpar för kärleken till naturen, kärleken till skogen.

Och ett stort varmt, rött, hjärta vill jag ge till de elever på Almåsgymnasiet, som läser florist/inredning, som just nu lyser upp vägen runt den lilla fågelsjön med alla sina fantasifulla kreationer! Som myshörnan "tapetserad" med äpplen långt uppåt väggarna!

Annars gillade jag särskilt tekopparna som var upphängda i en lyktstolpe, de vajade så rofyllt, långsamt fram och tillbaka, i takt med vinden.

:)
/helena

ps En gång innan har jag använt rubriken - "Blomma i mörker" - därav 2:an. Ni minns kanske när jag skrev lite om en av de vackraste, mest smärtsamt poetiska, filmer som jag någonsin sett?