Nu, när mannen sjunger och spelar julsånger på jobbet hela dagarna - åtminstone en stor del av dagarna - har vi försökt att leta upp lite alternativ till de mest traditionella låtarna. För hur vackra många av dem än är, så kan det lätt bli lite tjatigt att träffa både Staffan och Lucia varje dag i flera veckor.
Då, när jag letade som värst, så hittade jag den här med Gunnar Wiklund. Töntvarningsflaggan lyser säkert röd för många redan när de hör namnet, men för mig som har en mamma som verkligen tyckte om honom så tillhör Gunnar W. barndomens skatter. Den djupa förtroendeingivande rösten talade väl rätt in i mitt lilla oförstörda 70-talshjärta. ;)
Nu tändas åter ljusen i min lilla stad är ingen julsång i egentlig mening, men den känns ändå så passande på något sätt, särskilt så här i adventstider. Lyssna noga på texten, det vilar en hel del stämning av tidlöshet mellan de nostalgiska raderna. Stressen fanns förstås där redan då. Även om just Kalle och Marie kanske har slutat att stressa nu?
:)
/helena
ps I den precis lagom avskavda stringhyllan i sovrummet finns han - Gunnar. Han är så fin i sin röda tröja och blåa slips. Och sitt vita leende!
Här hemma kan det hända att Thore Skogmans julskiva från 70-talet snurrar igång :-)
SvaraRaderaMarlene: Aha, Thore ja. Får jag gissa att det är lite gladare jultongångar där? Fast det kanske bara är mina alltid-gladare-än-gladast-Skogman-fördomar som talar? :)
SvaraRadera/helena