Har gett ett löfte till mig själv. Ett löfte som helst ska hållas. Gärna högt. Löftet är förstås löst och lätt och ledigt, för att det måste vara det. För att den motsträviga kroppen och jag kanske inte kan hålla det annars. Kanske inte kan hålla det alls annars. Men så kom jag på det: att en hållhake nog vore bra.
Så Hallo Hållhakar! Jo, hallå på er! För hållhaken är...ni. Ni som har äran att få se röran här. Se men inte röra, som någon sa.
Fast på så här nära håll blir röran och rosten nästan vacker. Rörande på något vis. Vacker i sitt förfall är den, min kära lilla täppa. En gång i tiden var den ganska välansad och väl påpassad. Uppassad av både kantskäraren och krattan och vattenkannan, som den var. Sedan fick den falla i dvala. Av nödvändighet. Och av ont.
Först hade vi en liten lurvig vän här hemma, en liten lurvig vän som var lite för sjuk för att gå ut den sista tiden, så då var dörren till den lilla gröna plätten nästan alltid stängd. Sedan höggs det ner fullt fungerande gröna och insynsskyddande träd, mot min vilja. Det var någon en bit bort som hade en annan åsikt. Tydligen. Sedan har det grävts upp för fjärrvärme där ute i myllan, då förvandlades mitt lilla miniparadis till jordvälling och lergröt. Sedan kom knät i vägen. Förra våren och försommaren kom knät mycket i vägen. Som ni kanske minns.
Nu tänkte jag rensa i röran. Väcka den mulligt doftande vårjorden ur sin törnrosiga sömn. Varligt förstås. Försiktigt. Rufsigt och risigt och rostigt vill jag ju ha det. Fast i något mindre skala.
Så, nu har jag visat er lite av röran. Och talat om det nätta, men rätta löftet. Lättat mitt orensade sinne och luftat mina rabatterade tankar. Här hos er, kära hållhakar. Nu finns ingen återvändo.
:)
/helena
ps Men den mesta mossan får nog stanna kvar. Den är så vacker. Precis som ordet mossbelupen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar