Solen gick i moln innan glassen nådde munnen. Kaffet var ljummet när vi äntligen kom fram till utflyktsmålet - parken med alla de små söta kaninerna. De två sista raringarna skuttade snabbt snabbt iväg, bort över järnvägsrälsen, samtidigt som jag slog upp bildörren. Lakanen låg kvar så länge i maskinen att blommorna på dem nästan verkade ha vissnat när de till slut hängdes upp.
Men ibland bara bestämmer jag mig, för att göra saker. Fast orken inte finns. Lite som att trolla med knäna. Eller fota i mörker. Det går egentligen inte.
Och så lyssnade jag på Ted.
:)
/helena
ps Samlingsalbum är inget vi vanligtvis vurmar för i den här originalalbumsälskande familjen, men ibland finns det inget bättre. På Droppar av solregn är varenda låt så himla bra! Särskilt de som inte har spelats så många varv än. Månvarv alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar