På tre röda

1. Kärlek på stan. Permanent sådan. Typiskt ställe där man bara kilar förbi. Snabbt, snabbt utan att se något. Och så en dag stannar man, och verkligen tittar. Lyfter upp kameran. Och plötsligt börjar flera runt omkring också att titta. Det är nästan så man tycker sig höra hur de tänker: men här finns väl inget att fota... Jo, det gör det.
2. Börjar bli fint i arbetshörnan, även om det är meningen att skrivaren ska bo i en av koffertarna. Åtminstone för det mesta. Skjortan är bara en skådeskjorta. Alltså en sådan som man bara beskådar. Känns lite larvigt, om man tänker på den trend som pågår, där klädesplagg hänger på galgar precis överallt på väggar i glossiga magasin och så. För mig handlar det om något annat. Om genuin färgglädje! Och om det faktum att den här färgglada hängde på Röda Korset vägg. Mitt bland 70-tals polyester och stentvättad denim. Den behövde liksom räddas. Men tavlan har inte kommit upp än.
3. Betraktaren. Det heter så, ögat, konstverket. Känner mig inte övervakad eller bevakad, bara vakad över. Ett ständigt vakande öga. Alltid vaket? Om man stannar tillräckligt länge så kanske man kan få se det blinka? Jag tror inte det, men det är fint att tänka så. Att tänka sig en stilla flirt, med en skorsten.

Bonusmaterial: Tror att det är det som är det viktigaste, tilliten. Att man litar på varandra. Och att man är bästa vänner. Kanske hade jag spelat in den från Tracks? Afzelius knarrande röst som förkunnade att man blir bättre på att skilja mellan sanningar och lögner. Kommer ihåg hur jag spelade den tusen gånger, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Säger du att du är min vän, så är du säkert det. Ett enda ords skillnad kan göra hela skillnaden.

<3
/helena

ps Om ni har sett en mystisk video på Youtube nyligen, en sekvens med två vinterklädda stollar som släpar runt på en bokhylla, likt en kälke i snön (!), så kan det vara vi. Visserligen var det en mindre hylla, den som stod där koffertarna/resväskorna står nu, men ändå. Det visade sig dessutom att den var ganska tung och att det inte var så nära som jag trodde. Jag kom nämligen på den briljanta idén att vi kunde släpa hyllan, för hand, till återvinningsstationen - miljövänligt värre - istället för att kånka den i och ur bilen. Många blickar vändes mot vår sladdande bokhyllekälke, när den högljutt spårade sin väg över de välgrusade gångbanorna. Två tonårskillar vände sig om flera gånger, och jag är ganska säker på att en av dem hade mobilen i handen, den andra gången som han vände sig om...