Skuggspel

:)
/helena

5 små sanningar

Här kommer ett inlägg som verkligen kan sorteras under rubriken "onödigt vetande". Dessutom vet ni säkert redan en del av det. Ett tips är att ni läser punkterna lite snabbt bara, knappt utan att registrera det ni läser, så kan ni glömma alltihop sedan. In genom ett öga och ut genom det andra bara. Då så. Here goes nothing:

1. Att jag älskar mina 1800-tals män är säkert ingen nyhet. Men det tål att upprepas - Jag älskar mina  1800-tals män! Vincent Van Gogh, för färgerna och för att han var min förste. Min första konstkärlek. Jag älskar virvlarna, prickarna, ränderna, böljorna. I den ständiga rörelsen hittar mina sinnen alltid glädje. Visst, ögat kan tröttna på solrosor, cypresser och stjärnhimlar, men det finns så mycket mera. Långt bortom det tillvanda. Oscar Wilde, för orden, humorn, modet (alltså modet som i modighet) och galghumorn. Och mitt favoritcitat: "We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars." 
2. Mitt handlingsmantra är kort och koncist, men jag måste alltid rabbla det. Varje gång vi är i mataffären måste jag fråga mannen om vi har; oliver, toapapper och kaffe hemma. Varje gång. I den ordningen. M a o tre saker jag, tydligen, inte kan leva utan.
3. I lekparken, som jag ofta går förbi, finns det en gunga som jag är rädd för (!). Jo, det är sant. Vet inte om ni har sett de där blå gungorna som har något beige:t som sticker upp på båda sidorna? Likt armar liksom. Varje gång jag går förbi, och det är så där mörkt, öde och tyst. När barnen har gått in för länge sedan. Då, blir jag lite rädd när jag ser de där beige, hudfärgade "armarna". Tänker alltid att det är en knarkare som sitter där och hänger. Och svänger. Och bara väntar på att få lägga sina långa, läskiga armar runt just mig...
4. När jag var 16-17 år skrev jag en textstrof som jag tänker på än idag. Kanske inte varje dag numera, inte ens varje vecka. Men någon gång i månaden mumlar jag raderna tyst för mig själv: Outside me is a war, and the battlemen are we. Outside me is something, that all of us kan see. Inside me is a war, and the battlemen are me. Inside me is something, that noone else can see.
5. Om jag fick önska mig ett klädesplagg, vilket som helst. Vilket som helst i hela världen. Bortom petitesser som tid och rum. Och villkoren innebar att jag verkligen bara fick önska mig ett enda plagg, så skulle jag önska mig den rödprickiga blusen som min älskade Vincent målade så levande en gång. Eller om de är orange, prickarna? Klassiska är de i alla fall, och odödliga. På mörkt blå botten.

:)
/helena

En återanvänd dag

Så här såg det ut när jag satt och jobbade igår. Med soffiltarna i klassisk, postförkyld, oreda.

Och med boken - BOKEN!! - uppslagen.

Efter en vecka som formligen swischat förbi, sitter jag här i soffan igen. Visserligen har veckan inte gått helt obemärkt förbi, några spår har den lämnat efter sig. Som ett och annat födelsedagskort. Gillar särskilt de som färgmatchar den redan befintliga inredningen...

Tack vare mina snälla föräldrar - och ett par mänskliga faktorer som försenade blomleverensen något - kan jag bjuda er på något så ovanligt som en fredagsbukett. En riktigt maffig en! Men, vi kan väl komma överens om att kalla det för en helgbukett istället, fredags- låter så kort. Förr, långt innan fredagsbuketten hade blivit ett viralt fenomen, köpte jag ofta hem blommor. Numera prioriterar jag oftast annat, som ni vet - de älskade second handtingens magi! Inte för att jag inte älskar blommor längre, utan helt enkelt för att prioriteringar alltid måste göras.

I köket är det fortfarande fredagen den 13:e. Alltså fredagen den 13:e februari. Tänkte att det var lika bra att låta fredag den trettonde stå kvar, nu när det kom två i rad. Dessutom tycker jag så mycket om de siffror i den gamla almanackshållaren som är så där lite extra vikta, skavda och vältummade. It's been places, som de brukar säga i Antiques Road Trip. Eller seen places kanske? Både och antagligen.

Den här tröjan hade mannen på sig i går, på tal om återanvändning. Det låter kanske lite konstigt, med tanke på att tröjan nästan aldrig är använd tidigare. Bara en enda vecka, 1989. Då hade jag den förmodligen på mig hela tiden. Veckan när jag slutade gymnasiet, den humanistiska linjen, linjen där man lärde sig en massa språk och så, om man inte hade huvudet fullt med en massa annat, vill säga. Av en slump hittade jag den invirad i en annan gammal tröjrelik, och tänkte att den skulle passa mannen som hand i handske. Den är nämligen så där supermjuk som han vill att alla kläder ska kännas. Jag glömde tyvärr att fota när han hade den på sig, den såg så snygg ut under hans gamla slitna jeansjacka. Fast då syntes förstås inte det här, för det här är baksidan.

- Undrar om någon av de andra åtta tjejerna, som gick i din klass, har sina tröjor kvar? Sa mannen.

Så, jag ställer väl frågan här då, om nu någon av dem skulle råka slinka förbi:

- Hur är det nu Sofia (som är konstnären, hm, bakom motiven), Maria, Liv, Heli, Heléne, Jessica S, Eva och Jessica B - har ni era tröjor kvar eller?

Med hopp om en skön och avkopplande helg till oss alla. (Gärna med någon liten second handtouch inblandad).

:)
/helena

ps Stiig Kalsing, så heter den danske konstnären som gjort skulpturen som står på bordet, om någon undrar. Hittade en sida här - vet tyvärr inte hur aktuell den är - som presenterar konstnären och hans bror, som tydligen också är konstnär. Den kärleksfulla skulpturen fick jag av mannen i födelsedagspresent, en gång för ganska många år sedan nu. Love it! I år fick jag något helt annat. Något roligt och bra, men det kikar vi närmare på en annan dag.

Myrorna, fiskarna, bullarna, äggen

- Vill du ha en vaniljbulle? frågade mannen mig i söndags.

Mannen, som uppenbarligen inte har några som helst problem med sin manlighet, sprang runt i köket med min blommigaste morgonrock på sig. Och jag skrattade förstås. Först. Sedan tyckte jag det såg lite sorgligt ut. För han höll bara upp en bulle mot bröstet, då. Kanske är det min associationsförmåga som borde undersökas närmare, men jag började tänka på henne, hon i bekantskapskretsen som nyss fick beskedet att cancern var tillbaka. Dessutom tycker jag det är svårt att värja mig mot alla rapporter angående alla dessa unga kvinnor som verkar drabbas av bröstcancer runt omkring oss. Det tänkte jag på. Och att jag lovat mig själv, och min mormor som jag aldrig fick träffa (hon dog alldeles för tidigt, bara drygt 40 år ung), att inte strunta i kampen alla de månader som inte betecknas som rosa. Det finns många sätt att bidra på, hela året.

I tisdags fick jag för mig att börja smygpåska lite. Ja, jag skulle kanske ha börjat med att varna er för att det här inte är en text som lär tilltala dem som inte gillar tvära kast... Inget avancerat, bara några små kort och en tupp som ändå står framme mest hela tiden. Eller ska vi kanske kalla det för att provpåska?

Jenny Nyström, denna produktiva konstnär, som gjorde så mycket mer än julkort. Hon, som under tider var tvungen att ensam försörja sin lilla familj. Hon, som ofta använde sin son som förlaga till de många söta barn som hon målade in i sina verk. Hon, som studerade i Paris och av många ansågs ha en extra stor potential. Hon, som var en av få konstnärskvinnor bland många, många män. Har ni inte läst boken: Jenny Nyström - Livet och Konsten, av Gunnel Forsberg Warringer, så gör det. Om en kreativ kvinna, så mycket mer komplex i sitt konstnärsskap än många tror.

Och så var det det här med poesin, den som finns överallt bara man ser sig omkring. Gissa till exempel gärna var den här lilla lyriska strofen kommer ifrån, om ni kan:  "...och sedan rodde jag sakta mot vågen, för nån brådska det var inte alls..."

Idag svänger mannen förbi Myrorna på vägen hem från jobbet, så om ni vill ha tre små pärlbroderade väskor/börser i form av fiskar (!), så får ni skynda er dit. Men den lite större pärlfisken får stanna kvar här i hemmets lugna vatten. Rensningen fortsätter dock, ibland är det svårt att skiljas från något som man tror sig inte kunna leva utan, men för det mesta är det bara skönt att kunna bidra till den ständiga rundgången, som jag envisas med att kalla återanvändning för.

"Färnäs, Mora, kl 09.03. I snart sextio år har Svea och Lasås Holger Hansson börjat dagen med frukost tillsammans. Svea kokar te, skär frukt och tar fram smörgåsarna som Holger har förberett kvällen innan, medan Holger ligger kvar och väntar i sängen. Han brukar lyssna på riksnyheterna klockan nio. Då sätter han på hörlurarna för att inte störa Svea."

Aldrig tidigare har väl så många fotograferat så mycket under en och samma dag? Idag, när alla, med den lättillgängliga teknikens hjälp, är fotografer, är det svårt att inte stilla undra om ett fotoprojekt som detta ens vore möjligt att genomföra? På samma gedigna sätt? Eller om det alls skulle kunna kännas lika intressant, nu när vi ständigt matas med ett aldrig sinande bildflöde?

Boken, som är fullständigt ljuvlig i sin rikedom på bildberättelser, gav jag till mannens en annan unik dag, år 2004. Men det är nog mest jag som bläddrar i den. Låter blicken lyckligt flacka mellan intima fikastunder och våghalsigt vackra fallskärmshopp. Häri  finns, bokstavligen, allt mellan himmel och jord. Allt mellan liv och död. Men det är på sängkanten hos Svea och Holger jag alltid fastnar. Och hos det unga nattarbetande paret, de som måste kyssas genom den enda öppna luckan på bensinmacken som hon jobbar på. Ytterligare en sak som förklarar hur unik den här fotoboken är, är det faktum att den fortfarande, mer än tio år senare, finns att köpa "first hand". Hos alla möjliga bokhandlare.

Jag kan aldrig bara bläddra förbi bilden på Svea och Holger, det finns alltid något nytt att fästa blicken på där. Fotot, som är taget av Pasi Autio ingår i praktverket En Dag i Sverige. 24 timmar och 3000 fotografer. Mer än 20 000 foton, tagna under en och samma dag, i juni 2003. Massvis med foton som sedan mynnade ut i en sällsam blandning på drygt 200 bilder i den färdiga boken. Denna dagen ett liv, som Petter Karlsson beskriver det i sitt förord.

- Nej, jag tar nog helst två. Sa jag till mannen, som säkert fortfarande trodde att vi pratade om vaniljbullar.

<3
/helena

ps Strofen kommer ur Ålefeskarns vals. Jag sa ju att poesin finns precis överallt! Lätt att komma ihåg dagar när solen skiner, kanske inte lika lätt alla de andra dagarna.

Inget nytt

Sorry, om det vilar lite mycket av den trötta attityden favorit-i-repris över bilderna. #yesterdaysnews. Typ. Men de låg bara där i fotomappen och väntade på att något roligt skulle hända just dem. Jag tyckte så synd om dem där de låg, ville muntra upp dem på något vis. Och då kom jag självklart att tänka på er, kära läsare. Tänkte att det kunde pigga upp dem rejält - om de fick träffa er!

Nöjd sägs vara det nya svarta, och jag är böjd att hålla med. Det är inget nytt att jag är nöjd med mina, mer eller mindre, gamla saker. Sedan, om jag själv skulle mynta ett sådant där nytt begrepp, förvandla en känd devis till något annat. Omvärdera. Böja och bända. Då, skulle jag nog säga att; böjd är det nya svarta. Böjd som i banan som i en välkänd gul frukt. Det finns nämligen nästan ingenting som jag tycker är så fint som riktigt glittrande gult om våren. Och då menar jag inte bara banangult. Eller kycklinggult. #yellowisthenewblack. 

- Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, sa gud när han skapade mannen. Eller hur det nu var.

:)
/helena

ps Och, #happyisthenewblack. Kan bara inte sluta lyssna på Pharrell. Hans video gör mig så happy, happy, happy.

Vår i knoppen...

...seg i kroppen. Men det finns hopp, i alla fall små skutt. Och så finns det ju alltid poesi. Lite varstans faktiskt, bara man ser sig omkring.

" ...

Det var en stormig, kall kväll, en äkta marskväll, en blek månskära låg på rygg som om den kastats omkull av vinden, och under den drev lätta, genomskinliga skyar.

... "

/ur Dr Jekyll och Mr Hyde
av R. L. Stevenson
Översättning: Hjalmar Dahl

:)
/helena

Kvinnorna, de eviga.

- Som det ser ut!
- Jaa, borde de inte ha hunnit röja upp det där nu, nu när våren snart är här på riktigt?
- Tänk att Anderssons levde där, i all välmåga, för bara ett år sedan, vem hade kunnat tro att det anrika gamla huset skulle sluta som en sorglig hög med brädor.
- Jadu, Hulda. Livet, det livet. Det står i alla fall aldrig still.
- Håhåjaja, inte en tråkig stund du, Anna min vän, men nu börjar det bli hög tid att sätta potatisen på spisen.
- Men, vi träffas väl ikväll?
- Självklart, inte skulle jag missa veckans höjdpunkt inte. Tyvärr måste jag nog börja med att repa upp halva bakstycket, det tenderar att bli väldans ojämnt när alla pratar så högt att man knappt hör vad man själv stickar.
- Haha, hälsa gubben!
- Cykla lugnt upp för backen nu.

Eller.

- Nu är det bara en månad kvar, Hulda.
- Ja, snart är det dags!
- Då åker vi! Lämnar gubbarna och potatisskalningen, de tunga cykelbackarna och alla snoriga näsor bakom oss.
- Bror mins välputsade skrothög, den står i garaget och bara väntar. Så fort han rycker in på sin manöver, så sticker vi!
- På kvällarna, när ungarna äntligen lagt sig, smyger jag in i badrummet, sätter på det kalla vattnet, fyller karet till brädden och plockar fram den stora boken som jag gömt bland smutstvätten. Min gamla skolatlas är full av röda nålar nu.
- Men Köpenhamn kommer vi väl aldrig till?
- Nä, inte Köpenhamn. Men Göteborg!
- Mm, tänk att få flanera nerför Avenyn. Fri som fågeln!
- Med vårsol i blick!
- Se upp världen, för här kommer Anna och Hulda!
- Yeeesss!

Eller vad tror Du, att de säger?

:)
/helena

ps Det var det här fotografiet som allra först fick mig att börja tänka i termerna "eviga kvinnor". Flera år innan jag fick tummen ur och faktiskt startade den här bloggen, så visste jag att den skulle heta så. Det är något med bilden av de två konverserande kvinnorna, mitt i vardagen, som får mig att tänka att det vilar en slags "evighet" över att vara kvinna. Hur mycket världen än förändras, hur olika villkor vi än växer upp under, hur olika vi än är varandra, så finns det ändå något som alltid förenar oss, kvinnor. Jag vet inte riktigt vad det är - känns för enkelt att bara koppla det till mödraskapet - jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det finns där, otvivelaktigt. Bandet, det eviga. Det känner jag starkt, ända in i benmärgen, ända in i bröstkorgen, ända ner till de förväntansfulla fjärilarna som har övervintrat i magen!