Your Master's Voice

Vi har inte sett så många bra filmer i sommar, knappt någon alls. Hoppas, hoppas att det blir ändring på det snart, för jag har spetsat in mig på en speciell film som jag verkligen tycker verkar vara bra. Om en kvinnlig konstnär med upphovsrättsbekymmer. Den bygger på verkliga händelser, om jag har förstått det hela rätt.

Bra filmmusik däremot, det har det varit gott om i nästan alla de halvdåliga filmer som vi har sett hittills den här sommaren. Tänkte bjuda er på ett par exempel. Lite återupptäckande över känslan här, även om jag först inte förstod att det var Bruce som sjöng. Det var förstås mannen som sa: - Men, det hör du väl att det är Springsteen? Men det gjorde jag inte. Inte riktigt. Får väl skylla på att det är en väldigt tidig låt, från 1982, rösten låter lite yngre, liksom valpigare. Annars känns State Trooper väldigt typisk Springsteen. Bra. Väldigt bra. Med små nyanser får han som vanligt mycket sagt.

Som sagt, filmerna var inte så bra. Lite för socialrealistiska - läs för våldsamma - för att jag ska vilja rekommendera dem. Även om Ryan Gosling var med i en av dem och gjorde en av sina oförglömliga tolkningar där. En tolkning som, än en gång, fick mig att tänka på honom som vår tids James Dean. Blicken, under lugg - slängig, släpig, flirtig. Gulp, så den killen kan spela.

The Wolves, med gruppen Bon Iver. Är det något ni kommer ihåg? Det var några år sedan som den hördes som mest. Jag måste erkänna att jag nog aldrig har lyssnat ordentligt, förrän nu. Har ni tid så ge den gärna några minuter av era liv. Jag vågar lova att ni inte kommer att ångra det. Så vacker. Suggestiv. Känns i magen. Särskilt den här sköna live-versionen känns där. Mitt i.

:)
/helena

ps Tycker nästan att min kära Gipsi påminner lite om den klassiska His Master's Voice-hunden, där han sitter så snällt och andäktigt i köket. Bara tratten som fattas ju.

Nalla, Nittsjö & ett suddgummi-simsalabim!

Här sitter Nalla (vad skulle annars en kvinnlig nalle heta!?) och vaktar keramikfatet från Nittsjö. Stort är det, ca en skollinjal i diameter, alltså ca 30 centimeter.

Hade gått och spanat på det ett tag, inne hos en av stadens välgörenhetsbutiker. Sneglat och slängt mina lystna vintage-blickar efter det. Men jag kom till slut fram till att "diametern" på prislappen var alldeles för stor - 125 kronor. Sedan gick jag in på Erikshjälpen en dag - och vad låg där - under en stapel med mindre fat i samma stil? Om inte... Jomenvisst, ett exakt likadant fat. Samma gedigna, cremevita fat, för en betydligt nättare summa - 15 kronor!

Nalla verkar nöjd. Jag är supernöjd.

:)
/helena

ps Kanske var priset satt så lågt på grund av att fatet hade några, fula, mörka märken i den ljusa ytan? Kanske var prissättaren på extra generöst humör den dagen? Hursom, de mörka märkena oroade mig inte särskilt mycket. Kände på mig att de skulle vara ganska enkla att få bort, åtminstone det mesta av dem. Och mycket riktigt - efter en stunds gnuggande med ett suddgummi försvann det mesta av missfärgningen. Har man tur så kan det räcka med att använda ett suddgummi till den typen av ytliga märken. Sådana märken som sannolikt har uppkommit när något annat/några andra föremål - i det här fallet de åtta mindre faten som jag lät stå kvar - har stått ovanpå ett tag och "gnidit" sin tyngd mot grejen ifråga.

Ännu en kvinna som klättrar på väggen

Nu har hon fått komma in (från kylan). Kommit ordentligt på plats, installerat sig bland de andra kvinnorna. Eller flickor är det väl mest som hänger här. Här, framför mina blomsterflickor, gillar jag ju också att hänga! Även om det händer att jag går bakom ryggen på dem. Bakom skärmväggen finns sängen. Och kudden. My pillow. Ni som känner era pioner vet säkert vart jag är på väg...

Det här är nämligen James Pillow. Strax intill min kudde står han. Ljusrosa och fladdrig, med gula små stänk. Namnet känns så feministiskt befriande på något sätt.

Läser någonstans att han/den är en amerikansk hybrid från 1936. Från Pillows plantskola. Men ni är kanske trötta på pioner nu? Det här är dock ingen vanlig pion, det här är en solskenshistoria. En ganska nyskriven, nyutslagen sådan.

Platsen: parken med de ca 80 pionsorterna. Tiden: strax efter hällregnet. Uppsåtet: att lukta på blommorna.

Bäst som jag, motvilligt, låter näsan vila några sekunder, får jag syn på den - piongrenen. Den är helt avbruten. Världens kanske vackraste pion ligger helt hjälplös i gräset. Om blommor kunnat kippa efter andan så var det det den gjorde. Stjälken suktade. Huvudet slokade. Jag kunde förstås inte låta bli att plocka upp den.

Måste försöka med hjärt-lungräddning. Konstgjord andning. CPR, som de säger.

Ett snitt. En droppe. Ett par ord. Och lite tid. Sedan bredde den ut sina flikiga blomblad mot mig och de andra flickorna på väggen. Luktpionen. Doftpionen, säger jag. Obeskrivligt doftar den. Lagom. Den tar inte över hela luftrummet, bara en lagom stor radie. Om nu ordet lagom alls kan komma i närheten av att beskriva en sådan praktfull, stilig herre?

:)
/helena

ps " ... och blomningen avslutas i början av juli månad. ... " Nej, inte i år. I år är allt sent. Och jag som älskar det sena! Älskar när det är sent! På natten, på dagen, alltid. Alltid sen. Sen är bra. Sent, inte för sent.

Löjligt vackert i rallarrosornas skugga

Vi gav oss ut på landet - igen. Dit ut, där den djungelliknande grönskan får vartannat ögonkast att kännas som ett vykort. Livs levande vykort.

Vi tog sikte mot den bruna stationsbyggnaden mitt i det lilla samhället Hindås - igen. Mot sommarloppisen. Det var så många "kanske-saker" som jag undrade över. Skulle de finnas kvar?

* Sypuffen. Lagom sliten och tilltufsad av tidens tand. Inte för att vi behöver en till, men de är så praktiska att lägga saker i. Det behöver inte handla om sytillbehör nödvändigtvis, här kan man jobba lite på gehör. Stoppa ner diverse bra-att ha-saker i den helt enkelt. Sedan är det bara att stänga locket om alltsammans och slänga upp sina trötta loppisfötter ovanpå!

* Mattan. Senast vi steg in i den charmiga loppislokalen låg den stora mattan halvt dold under ett helt berg av skor, som i sin tur låg under ett bord. Men jag tyckte mig kunna se potentialen, under all bråte och smuts. Stora, lovande blommor som sköt skott ur mattans korta, mörka lugg.

* Cykeln. En randig, glad, platt cykel att hänga på väggen. Planschen andades andra årtionden. Allt var inte bättre förr, men en del glada ränder går aldrig ur.

* Kannan. Snirklig och underbar. Gammal. Fullständigt sönderkrackelerad inuti. Ohjälpliga avlagringar. En helt onödig sak. Någon skulle säkert drista sig till att säga obrukbar. Jag såg framför mig hur den skulle kunna tindra extra mycket till jul. I juleljusens sken. Med tallris i. Eller enris.

* Lampskärmen. En bullig, gullig, i rosa glas. Med bara en enda flisa ur. En nästan osynlig flisa, på insidan. Då, senast när vi var där, kunde jag inte komma på var i hela friden jag skulle ha den. Eller ha den till. När jag kom hem slog det mig att den skulle kunnat bli en utmärkt - och unik - ampel. Till en liten blomma. Man kanske kunde knutit den ett par band  i makramé? Makramé verka vara The Shit just nu. The new old shit, tänker vi som knöt de där förbaskade knutarna i syslöjden vintern -83 eller så. Fast jag måste hålla med om att det finns mycket snyggt i makraméväg nuförtiden. Eller så kunde man ha använt läderband och knutit upp den med - den bulliga, gulliga, rosa lampskärmen/ampeln.

* Fotot. Ett svartvitt. På baksidan stod det något om en provseglats. På framsidan: vita, fladdrande segel. Vind i seglen, vem behöver inte det?

Hur gick det då? Med allt. Jo. Poff sa det bara! Puffen var borta. Mattan - puts väck. Någon hade orkat lyfta på alla skorna! Eller var de redan sålda allihop? Cykeln såg jag inte till, kanske låg den ihoprullad bland många andra rullar nu? Lampskärmen; självklart hade någon annan fallit för dess rosa, gulliga, bullighet. Fotot såg jag inte röken av. Inte ett svartvitt, salt vattenstänk så långt ögat kunde nå.

Kannan då? Kanhända stod den kvar. Kanske, kanske är det så att just jag fick med mig den allra, allra vackraste kannan hem.

:)
/helena

Hon skrev nog många brev. Eller om det var han?

Det var nära ögat, att ögat inte synts. Fotografiet som fästs under den buktiga glaslinsen, en gång för över hundra år sedan, är nästan helt bortnött. Som om tiden raderat ut den största delen, men inte kunnat låta bli att spara hennes själfulla ögon. Sedan; en del av det krusade håret, och en stor, mörk rosett i nacken.

Han finns där också, även om ni inte kan se det. Konturerna av en man skymtar till höger. Tror mig kunna se en smal, välsvarvad mustasch. Hennes älskade? Han ser festklädd ut.

Hon kan ju mycket väl vara överlycklig och upp över öronen förälskad, fast hon ser så allvarlig ut. Det var så då. Det ansågs vulgärt att skratta för mycket på porträtt. Särskilt vid högtidliga tillfällen. Det kanske handlar om en förlovning här? Är de allvarliga tu trolovade, månntro?

Att det går en nostalgivåg över världen har säkert ingen missat. Det gör ju det, med jämna mellanrum. 1920-talet, Gatsby-tiden - var hetare än hetast ett tag. Och nu är det fint att låta en brevpress ligga framme. På ett bord, som stilleben, bland andra små skatter. Nästan ingen skriver brev längre, åtminstone inte sådana som kräver verklig tyngd och viss press. Men det är fint att ha en brevpress, eller två. Eller jättemånga.

Mina två är gamla - förstås. Slitna och välanvända. Precis som jag vill ha dem. Tiden kan aldrig sudda ut det viktigaste. Kärleken. Fantasin. Glädjen till orden.

:)
/helena

Dagens...

...mun. Den är glad!

...skjorta? Nä, det är det inte. Det kan det inte vara, för mannen är ute på något litet ärende, och om jag känner honom rätt så går han inte ut med bröstet bart. Men snygg är den - skjortan alltså. Och ganska ny. Inropad på riktig slagauktion faktiskt. För inte många pengar alls.

...örhängen. Tiden står stilla, men...

...örhängena rör sig så fint. Köpte dem på Emmaus, för en tjuga. Och kanske, kanske är de inte helt oäkta.

...väder är helt okej. Omväxlande, inte tråkigt. Så nu tänkte jag strax gå ut i det. Ska nog leta upp mig en glass. Helst en Nogger. Och vifta på öronen!

:)
/helena

Staden är så tyst.

Mitt i sommaren. Här bor lugn och ro. Ingen annan verkar vara hemma.

Nästan ingen annan.

Långsamhet. En sommarrebus: långsam + het = ledig. Tid att känna. Låta tiden gå. Gå långsamt. Ha tid - två ord som passar så fint ihop. Som ler och långhalm. Som mannen i blommig skjorta.

- Asså, du är från Sveriges armhåla du. Så sa en skåning till mig en gång, när han fick veta att jag var ifrån Borås. Haha. Hihi. Tycker fortfarande att det är kul, fast det inte är sant. I och för sig - vad är det för fel på armhålor egentligen? Och vad skulle förresten vara så mycket bättre med att vara Sveriges fötter?!?

Om, jag säger om, vi nu skulle vara själva armhålan, då vill jag försäkra er om att vi är en ytterst noggrant deodorant:ad sådan. En väldoftande armhåla. Här stinker det minsann inte gammal, intorkad svett till höger och vänster! Möjligtvis kan man ana en lätt bris av ivrig transpiration ibland. En sådan som knappt luktar alls. Inte illa.

Visserligen är vi kanske inte en sommarstad i första hand, eller jo det är vi väl, på sätt och vis. Men ingen badstad, eller jo... Äsch, vad jag menar är nog att vi inte har något hav. Men vi har ett NAV(ET)!

Och en mycket väl ansedd djurpark. Skulpturer, färgglada husväggar, en massa textil historia - och en massa textil framtidstro! - har vi också.

Fast det här är förstås inget skrytinlägg, inte alls, bara lite smygreklam. Och ett coolt konstaterande att staden är ganska tyst just nu. Även om staden aldrig sover, så kommer den piggna till ytterligare snart. Snart får vi nämligen besök. Storfrämmande faktiskt.

Vi kommer bli cirka 25.000 till, under fem dagar eller så. Det handlar förstås om idrott. Vad annars? Om sportgalningar. En massa sportgalningar. Fler sportgalningar än det finns guliganer i hela världen, är jag rädd. För det handlar inte främst om fotboll nu, även om en del bestämt hävdar att det alltid handlar om fotboll, främst.

Och nej, det handlar inte om simning.

Nä, nu snackar vi om mer skogstokiga typer. O-Ringen. Världens största orienteringsäventyr kommer ju hit, till vår lilla stad! Tänka sig.

Men. Än så länge är det ganska tyst. Lugnet före, ni vet. Knappt en krusning. Spegelblanka dagar.

:)
/helena

ps Förlåt mig, hoppas att ingen blir sur - eller trampad på tårna, men jag är för lat för att länka överallt just nu. Tänker mig att ni får göra lite själva också, om ni orkar. Tyckte mig dessutom höra någon snusförnuftig expert mumla något om att det inte är så bra att låta hjärnan ta helledigt på sommaren.