Det doftar vemod...

...när vi vinkar hejdå till sommarloppisen för sista gången i år. Men. Det är okej. Mer än okej. Vemod är vackert.

:)
/helena

Fem små sanningar. I en glaskorg.

Min fina glaskorg har hittat in. Nu är frågan vad jag ska lägga i den? Plockade ner den lilla lyckoförsäljerskan från kökshyllan, tänkte be henne om råd, hon verkar ju ha koll. Hon vet säkert hur man ska tänka för att inte lägga alla sina ägg klöver i samma korg.

Just nu ligger det lite sommar i korgen. Lite loppad sommar. Havstulpaner är det nog inte, men jag bara älskar det ordet.

Vad hade hon då för råd att ge mig, den lilla? Jo, hon viskade ett enda ord i mitt öra: Sanningar. Lägg några väl valda sanningar i din genomskinliga korg. Va? tänkte jag först, och började sedan fundera på om hon inte hade rätt. Sanningar är bra. I alla fall några små.

I mars fick ni fem små sanningar om mig. Nu börjar det kanske bli dags för fem små till? Men jag tänker mig att vi mjukstartar med en. En bonussanning. I tre punkter. Om något så viktigt som kyssar, skräckkänslor och en sjukt bra TV-serie.

• Cityakuten! Världens bästa sjukhusserie enligt mig. Den förvandlade mina måndagskvällar till heliga, i många, många år. Inget fick störa då, klockan 21. Inget. Inte ens mannen. ;)
• Avsnittet där Lucy och Dr Carter blir knivskurna (jag är ganska säker på att jag har berättat om det förut, det har nog satt outplånliga spår i mig...) är skräck och skådespeleri i den högsta skolan! Nagelbitaravsnitt nummer ett. Bet nog ända ner till pekfingerknogen då, är jag rädd. Under flera år hade jag dessutom en pretty serious crush on just John Carter (spelad av Noah Wyle). Sedan bytte jag väl till Goran Visnjic's Luka lite då och då. Varför bara en doktor, när man kan ha två liksom?
• Ibland hann jag inte se veckans heliga avsnitt förrän senare. Det spelades förstås alltid in. Det hände att jag tittade på det mitt i natten. Min bästa tid. Och sämsta - med tanke på att en aning mera skönhetssömn definitivt inte hade gjort ont. I alla fall, en natt satt jag uppkrupen i mitt ensamma soffhörn, medan övriga huset sov sött. Med ögonen fastklistrade på ER märkte jag knappt skuggan ute på altanen. Skuggan! Det rörde på sig därute!?! Precis utanför fönstret stod det någon! Klockan 03.00 och kikade in. På mig!! Jag blev helt paralyserad. Tusen tankar strömmade genom hjärnan samtidigt som jag inte kunde röra en fena. Vad göra?! Jag vågade knappt tänka, tänk om jag avslöjade att jag visste att jag var iakttagen, vad skulle "skuggan" ta sig till då? Jag vet inte hur lång tid som gick, patienterna hann säkert avlösa varann flera gånger, men mina tankar hade fastnat någon annanstans, strax utanför fönstret. Sedan kom mannen upp, behövde väl gå på toa eller nåt, då försvann den mörka silhuetten plötsligt. Jag vaknade upp ur min skräckförlamning och tittade ut, såg en liten figur i huvjacka som släntrade ner för gatan, tog mod till mig och öppnade glasdörren och undrade vad han ville - det var en han, ja. Han vände sig mot mitt håll och svarade - på engelska (?) - att han bara hade en fråga till mig. - What?! sa jag med min upprördaste röst. Han: - I just wondered if I could kiss you?

Ja, det är en helt sann historia. Tro det eller ej.

:)
/helena

ps Här kan ni läsa om den kvinnliga skådespelare som jag definitivt fick en allvarligare crush på än någon av de manliga doktorerna!

Rönn & bloddroppar - en bekännelse.

"

God, what was it about him! He was like some star creature who had drafted in on the tail of a comet and dropped off at the end of her lane. Why can't I just say "you're welcome"? she thought. I feel sort of slow around him, though it's nothing he does. It's me, not him. I'm just not used to being with people whose minds work as fast as his does.

He moved into the creek, then up the other bank. She went through the bridge with the blue knapsack and stood behind him, happy, strangely happy. There was energy here, a power of some kind in the way he worked. He didn't just wait for nature, he took it over in a gentle way, shaping it to his vision, making it fit what he saw in his mind.

He imposed his will on the scene, countering changes in light with different lenses, different films, a filter occasionally. He didn't just fight back, he dominated, using skill and intellect. Farmers also dominated the land with chemicals and bulldozers. But Robert Kincaid's way of changing nature was elastic and always left things in their original form when he finished. 

                                                                                                                                           "

/ur The Bridges of Madison County
(Warner Books Inc., New York 1992)
av Robert James Waller


Förlåt för långt citat, men det kändes som att det var nödvändigt. Det här ska handla om en bekännelse, eller egentligen två.

Vi börjar med det jag verkligen skäms över, har skämts över i många år. Kommer ni ihåg i början på sommaren när jag hittade en drake i trädtopparna och hade bråttom iväg till en loppis som bara har öppet någon enstaka dag i veckan? Det var då jag skrev att jag skulle berätta om vad jag skämdes över, sedan gick tiden, som den gör. Idag, när det damp ner ett enda kuvert med posten, kom jag att tänka på det igen. Ett enda kuvert - inte en massa papper i skrikiga färger. Inte ett enda blad med lockande rödmarkerade priser. Så skönt att bara plocka upp detta enda kuvert, visserligen inget roligt brev, inget parfymerat personligt, bara ett myndigt ett, men ändå, bara ett enda. Vad är då poängen? Jo, att det tog mig över tjugo år att skriva den där lilla enkla lappen med två, förlåt tre, ord på: "Ingen reklam, tack!". Jag, som brukar tycka att jag med relativt gott samvete kan kalla mig för miljövän, har alltså väntat ända till i våras med att sätta upp den lilla, enkla - med ack så viktiga och slagkraftiga - lappen. Jag skäms, det gör jag verkligen. Men nu sitter den där. Pryder sin plats. Och ska aldrig tas ner. Basta!

Hur skönt är det inte att slippa all denna onödiga "pappersexercis". Hur skönt är det inte att låta bli att bläddra bland saker som "någon annan" har bestämt att vi behöver. Behöver just nu, i denna stund. Till skolstarten, eller Halloween, eller jul eller nyår eller alla hjärtans dag eller studenten eller... Listan kan göras lång, ja oändlig. Varför väntade jag så länge med att varsamt klippa ut en ensam liten pressad blomma ur herbariet som Yvonne så noggrant systematiserat, för mer än 70 år sedan? 1942, 1943 står det jämte några av växternas latinska namn. Tänk, mitt under brinnande världskrig gick hon där och plockade, pressade och plitade. Sedan, 65 år senare, ropade jag in alla de rara, platta växtligheterna på auktion. För inga pengar alls. Man skulle kunna tro att allt hennes jobb var helt utan värde, men så är det inte, jag värderar denna blomsterskatt högt, riktigt högt. Och tänker att Yvonne säkert skulle ha blivit glad om hon visste att en av hennes små sippor - väl inlaminerad - nu pryder sin plats på den lilla, men viktiga, lappen vid vår postlåda.

:)
/helena

ps Och så var det då boken, den andra bekännelsen. I början av 1990-talet, när jag knappt var fyllda tjugo, lärde jag känna en supertrevlig tjej. Hon gillade böcker, precis som jag. Hon läste litteraturhistoria, precis som jag. När litteraturkursen var över åkte hon till USA, som au pair. Vid jul damp det ner ett platt paket i brevlådan. The Bridges of Madison County låg däri. På originalspråk. Gulp, vad jobbigt, tänkte jag och ställde upp den i hyllan. Där har den stått - i den gröna bokhyllan - sedan dess. Ända till i våras. Jag kände plötsligt för att läsa något annat än de fem-sex böcker jag oftast har igång... Jag strök med fingrarna över ryggarna, sökte något, vad? Något utmanande, en bra berättelse. Och fann Robert James Waller's ömsinta berättelse om Fransesca och Robert. Ni vet den som sedan, med den äran, filmatiserades med Clint Eastwood och min all time skådespelarfavorit Meryl Streep i huvudrollerna. Citatet ovan valde jag med omsorg. Jag skulle kunna valt något om när han tittar på henne och inser att han känner saker för denna gifta kvinna som han kanske borde låta bli att känna, eller något om hans reaktion när han får syn på den vita lappen som sitter fäst på en av de inbyggda broarna. Men jag valde några meningar som väl visar hur boken alltid ger något annat än filmen. Oj, det här blev visst ett väldigt långt ps, får nog återkomma med mina tankar kring varför jag tror att det var meningen att jag skulle vänta med att läsa - just den här boken - ända fram till nu.

No Limit

När jag sitter och studerar bilderna från helgen, leker lite, lattjar lite, drar ifrån en pixel här, lägger till en annan där, ser färgerna framträda längs horisontlinjen, minns paret som stod och kysstes vid den vidunderliga utsikten - de som hade så tjocka jackor på sig - då tänker jag på att konst kan vara så mycket. Gatukonst kan vara så mycket. Så mycket mer än man tror.

När jag ser fotot med mannen på, då fnissar jag mest, tycker det ser ut som att han gör något helt annat än spanar efter den lurviga katten som just smet in i vassen.

När jag zoomar in en bit bakom stationsbyggnaden, för att se om det verkligen går att få syn på en av väggarna från förra årets street art-festival, tänker jag på att tiden går fort och att det snart är dags igen.

Snart intar ny gatukonst Borås! Tio väggar är tydligen klara att gå från blanka blad till storstilad konst. Måste ta mig tid att läsa om årets konstnärer. Och att stretcha nackmuskulaturen. - Graffitness, som mannen sa. Den 3-6 september måste nacken vara redo för årets upplaga av No Limit Street Art Borås. Can't wait!

:)
/helena

ps När jag ömsint vilar ögonen på pensionärerna och de mätta duvorna, kommer jag att tänka på det myllrande folklivet i New York. Tänk bara, så många hungriga duvor det måste finnas där.... Haha, nej det är dokumentärfilmen, Jakten på Banksy i New York, som jag tänker på. Den som handlar om när Banksy - kanske den mest kända gatukonstnären av alla - bestämde sig för att göra ett konstverk om dagen under en hel månad - i olika delar av The Big Apple. Filmen handlar inte i första hand om Banksy, utan om "folket på gatans" reaktioner på de mycket varierade konstverken. Spännande och roligt att följa i Banksys och folkets fotspår. Visas på SVT Play i ett par veckor till, om ni har missat.

Bonusbuketten

Döpte, alldeles nyss, den här oansenliga buketten till Tisdagsbuketten i fotomappen, men sedan kom jag på andra - bättre - tankar. Vi tar oss en nätt kvällsbukett istället. De kommer blomma imorgon också, så en tisdagsbukett är det ju ändå. Och kanske en onsdagsbukett, även om några blad hänger betänkligt med blomhuvudet redan nu.

Blommor som blivit över i dikesrenen, efter att gräset slagits på den intilliggande ängen. Rödklöver, fast den ser mer rosa ut. Gammalrosa. En riktig vintage-färg. En enda stängel med blåa klockor stod kvar och neg så artigt när jag böjde mig ner vid grusvägens kant. Och så lite grönt. Det finns så många ståtliga, stiliga, högresta strån. Ett överblommat hundkex. Några är som allra vackrast då - när de nästan blommat klart.

:)
/helena

Hos en millimeternörd

Just nu är jag så himla nöjd med blandningen av saker på vardagsrumsbordet. Känns nästan som att det är perfekt så här. Fick för mig att jag skulle försöka visa er, var bara tvungen att ta fram dammtrasan först... När trasan hade gjort sin virvlande vita vals, då kändes det inte som att jag fick till stillebenet lika bra igen. Fick vrida och vända på allt ett extra varv för att få till den rätta känslan. Svårt att förklara vad det är som känns så bra - när det känns bra - det är bara maggropen som vet när föremålen interagerar på precis rätt sätt. Nördigt? Javisst.

Något som jag däremot inte har varit lika nöjd med, är väggen bakom soffan. De små dekorationsäpplena, som hängt där länge nu, var från början bara tänkta som en nödlösning. Det hängde några mindre fotografier där förut, och när de sedan togs ner gällde det att hitta en snabb lösning så att krokarna slapp sitta där och gapa tomma. Så, sent igår kväll föll de - äpplena - äntligen ner. Tiden var så att säga mogen för det. Får man en idé är det lika bra att smida medan den är varm, annars är det lätt att tiden bara går och går - igen. Alltså, upp på väggen flög genast några favoritfåglar. Bland annat den stilistiska, vackert naiva från Abbekås. Och berguven från Paul Hoffs miljövänliga Gustavsbergsserie Arter i fara (började tillverkas 1973, tror jag) hittade äntligen en plats utanför prylgarderobens trista skumrask.

Vet inte om jag är helt nöjd än, kanske flyttar fåglarna fram och tillbaka en gång till, eller så får det vara så här. Tycker i alla fall mycket om hur den "fyrkantiga" fågeln liksom balanserar ovanpå på min äldsta tavla. Ni som har hängt med härinne länge nu, ni vet att jag ropade in den gröna skogsgläntan - för tre veckopengar eller så - på auktion när jag var 10 år.

:)
/helena

ps På tal om samlartallrikarna i Arter i fara-serien, minns ni plagiatdebatten som pågick i media för ett par år sedan? Det var i samband med att Rörstrand släppte sin serie Svenska rödlistan. Stackars Carl-Philip, jag tycker inte att de två porslinsserierna är särskilt lika varandra. Däremot tycker jag att båda är lika vackra, tankeväckande och habegärliga.

Tror det är en tant som haft den innan (också)

Fick med mig den här fina glaskorgen hem, från Emmaus. Tung. Gedigen. Själva skålen verkar vara pressglas, men handtaget är nästan med säkerhet ditsatt för hand. Det är så charmigt snett.

En sådan ljuvlig vintage-fångst kräver förstås sin lika ljuvliga omgivning! Tycker nästan att det är lika fint med en vissen midsommarstång, som med en ovissen.

Plocka med sig blommor från offentliga parker låter sig självklart inte göras. Men några fallna rosenblad är det väl ingen som saknar?

Ursäkta att hela bakgrunden lutar värre än i Pisa här - det är skatans fel. Att balansera vackra glaskorgar och kameror, även om det rör sig om ental av båda, är inte att leka med. Särskilt inte när man får syn på en liten, uppburrad skata som sitter och gör sig alldeles omöjligt söt på en mossig sten alldeles bredvid. Pica pica på dig!

Akta dig lilla pippi, här kommer mjau!

Direkt ifrån second handaffären, dammig, fläckig, full med spindelväv. Och ändå lyckas den på något sätt  med konststycket att se så tilltalande ut. Orättvist.

:)
/helena