Pausfågel

Enligt mannen, som stod i kassan på loppisen, hade den suttit på väggen i hans sons rum. Sonen var typ 45 år nu och förmodligen utflugen för längesen. - Aha, vad bra då, att jag, som är i ungefär samma ålder som din son, tar över den nu då. Haha. Stackars den äldre, trevlige mannen, han tyckte nog det var lite konstigt att någon vuxen - riktigt rejält vuxen dessutom - kunde vilja ha den här rara aran. Men ni känner ju mig, ni vet ju att jag älskar djur! Högt och lågt. Och djupt och innerligt. Älskar. Så är det bara.

Att jag älskar starka färger är ett annat välkänt faktum. Och hantverk. Handens arbete. Helst någon annans hand...

Men jag har en högtflygande plan för den fina fågeln. Den ska bara få ligga här och vila sig ett litet tag till, sedan ska den få en ny uppgift här i livet. Något den säkert kommer gilla. Något som kommer få den att landa mjukt. Och. Något som med all säkerhet kommer få min rumpa att högljutt drilla! Haha. Sorry. Det där sista lät kanske inte så bra.

:)
/helena

Jul(i)kort

Det skulle kunna bli det här, det skulle det.

Eller varför inte det här?

Eller detta?

Allt började på hemvägen från sommarloppisen förra veckan. Vi skulle stanna någonstans utmed vägen och spela ett parti Scrabble. Låta vägen vara målet och allt det där. Inte ha bråttom helt enkelt. Låta saker ta sin tid. Först vill jag åka förbi den gamla träkyrkan. Har tänkt på den ända sedan förra året, vid ungefär samma ljuva sommartid. Men vi hann aldrig dit, minneskortet blev fullt långt innan vi ens nådde avtagsvägen mot kyrkan.

Det var den här jag fick syn på. Pekade, gestikulerade vilt och bad mannen backa pronto!

En släde. Mitt i sommargrönskan. Rostig och vacker och gammal. Med blå originalfärg? kvar på medarna och en bit längre upp. Som ett levande julkort.

Hjulkort.

Platsen gav mig en känsla av att Maria hade kunnat föda sitt barn där någonstans. Mitt bland sågspånen. Kanske lite mer känslan av snickarbod än stall i och för sig, men allt i känslor kan inte vara till punkt och pricka. Även om jag inte tror så särskilt mycket på just Jesus, så tror jag visst på att en man som han säkert har funnits. Någon som verkade för god för att vara sann. För god för den här världen. Någon som mycket väl kunde fötts i ett stall, av föräldrar ivägtvingade av en eller annan påbjuden skattskrivning. Varför inte liksom?

Hursom, tror jag mig ha hittat årets julkortsmotiv. Känns ju precis lagom i tid dessutom, så här precis fem månader och en vecka innan själva dagen J.

:)
/helena

ps Hur det gick i den Scrabble-omgången minns jag inte. Den senaste omgången gick i alla fall bra. Inte för att skryta, men jag vann. Tror det beror på att jag la så många djur. Både en hund, en kisse, en vombat (!) och ett lejon. Och så la jag ner ett vapen också. De två sista orden måste bero på att vi är djupt inne i Wallander-romanen, Den orolige mannen, nu. Mankell, han kan han. Jag säger fortfarande kan, kunde känns så sorgligt. För sorgligt.

Jag låter alla mina blyertspennor blomma

Det är något vilsamt ändå, med molnens långsamma flykt över himlen. Man kan bara stanna inne om man vill, utan dåligt samvete. Eller gå ut och plocka blåbär med stövlarna på. Saker som inte kräver så mycket planering eller tankemöda. De sakerna känns så extra tilltalande nu, mitt i all utebliven solstress. Visserligen stressar jag aldrig över solen, men jag blir lätt stressad av att "alla andra" gör det.

Nåväl, som de gamla och kloka brukar säga. Nåväl. På tal om solen, tyckte det var onödigt att ta med kameran ut igår när åskan mullrade bakom nästa stadsdel. Då kom förstås solen fram på kvällskanten och glittrade sitt mest lockande glitter i sjön vi gick runt.

Först hade vi varit på Myrorna och lämnat av ett par böcker och ett par kepsar. Och köpt med oss några saker som är bra att ha. En sak som kommer att vara bra att ha när hallen kommer mer i ordning, i nyordning that is. En annan sak som kommer ligga fint i soffan. Och så lite musik och Den orolige mannen. Kom på att jag inte sett den engelska versionen av Mankells bok, sedan kom jag på att jag inte ens läst boken och då var det ju tur att vi hittade den på Myrorna. Nu är vi redan på sidan 86, ska alldeles snart börja på kapitel 6. Jag läser högt ur de finstilta pocketsidorna, för den inte så orolige mannen.

Sedan köpte vi en såg också. Har aldrig ägt en egen såg, så hög tid då kanske. Ska nog hitta något att såga i här strax. Annars får jag väl köpa mig lite rundstav att kapa. Kan Ernst så kan jag!

Annars ska jag mest vässa pennor i helgen, måste bli klar med en sak jag började med för länge sedan. Vad ska ni göra? Plocka blåbär? Sova? Bara vara? Läsa? Hitta meningen med livet? Vad ni än får för er att göra, så önskar jag er en fortsatt skön helg!

:)
/helena

Bara för att...

...jag gillar den här bilden så mycket. Fattade inte när jag tog den att ordet vintage fanns där bak på en av ryggarna. Budskapet känns både subtilt och tydligt samtidigt. Tänker att det här fotot skulle passa utmärkt på mina visitkort. Och på min header härinne. Om det inte redan var så att jag har en bild där - och här! - som jag är jättenöjd med. Kan man vara annat än jättenöjd med sin superfina svärmor och hennes lilla söta son (mannen!)?!

...påminna er om att läsa en massa. Just nu har jag en tre fyra böcker på gång samtidigt. Både lätt förvirrande och kul. Hittade några olästa pocketböcker i en dammig hög, en hög jag helt glömt bort. Läslycka!

Fast jag vet inte om jag vågar rekommendera er att läsa Charles Bukowski... Har aldrig läst det där ordet så många gånger på så kort tid förut. Ni vet, ordet som börjar på kn- och slutar på ett tantnamn som börjar på u och slutar på a. Ändå kan jag inte sluta läsa, det är något med det där direkta, burdusa, rättframma som känns befriande. Det är mest noveller jag läser nu, känns så lagom långt att hinna läsa en kort historia mellan varven. Solvarven. Och molnvarven.

...sommaren ibland känns kortare än kortkort behöver man inte låta bli att se på bra film. Gärna kortfilm. Jag brukar ju slå ett extra slag för dessa små filmpärlor. Nyss såg vi Svensk Kortfilm vol.7. "Över tre timmar svensk kortfilm när den är som allra bäst!", som det står på omslaget. 15 kortfilmer innebär 15 små verklighetsflykter, även om flera av dem verkligen ger en en viktig, riktig reality-check. Rekommenderas varmt!

...det här kan vara den bästa hästbild jag fångat den här sommaren - hittills. Eller så är det för att vurma lite till för kortfilmerna, en av dem heter ju faktiskt Adelshingst (av Sofia Priftis & Linus Hartin) och är så himla bra genomförd, både i konstnärligt uttryck och budskap (och så är den ju lite lagom, hm, snuskig också...).

Annars är det en film om två hundar som fastnat mest hos mig: Dawn in a city without name (av Knutte Wester). Kanske de sorgligaste 6 minuter jag någonsin upplevt på film. Om nu någon vill opponera sig mot att jag tillhör dem som tycker att det är mer synd om djur än om alla lidande människor i vår omvärld, så får ni väl tycka det då. Men det är något med det tysta tilltalet, djur måste hitta andra sätt än det lätta sättet - prat, prat, prat, snack och skitsnack - för att kommunicera. Tror det är den utsattheten som gör att djuren, och de minsta barnen, får hjärtat att blöda så lätt.

...man måste ha med en blomma i alla sommarinlägg? Nä. Mera för att blomman är retro, som det så populärt heter. Och för att tala om att vi också läser historia. Vi, mannen och jag, läser högt ur Peter Englunds: Tystnadens historia och andra essäer. Där kan man läsa om tandborstens historia. Och om glasögonens, hamburgarens, skyltfönstrets, finansbubblornas, skruvmejselns, ledans, kroppens och massagestavens historia. Bland annat.

Tror vi ska sluta med ett par ord från förordet där, som är undertecknat: "Vid det blå trädgårdsbordet, mitt på dagen den 23 juni 2003. P. E."

"... Förvisso kan vi strunta i det förflutna. Emellertid så struntar det förflutna inte i oss. Det låter vackert det där att 'leva i nuet'. Problemet är bara att det är så svårt, för att inte säga omöjligt. Världen är sprängfylld av idéer, bilder, konstruktioner, ting och vanor sprungna ur historien, och varje dag lever vi i dem och av dem. Ett av skälen till att så många plågas av brist på mening och identitet är nog att vi inte längre förmår att se dessa fenomen för vad de är, vilket förvandlar oss till det förflutnas ovetande fångar. Dessutom finns det en annan fara med att låta sig uppslukas av det innevarande. För att parafrasera den spanske författaren Juan Goytisolo: Den som lever enbart i nuet riskerar också att försvinna tillsammans med det. Fäst dig vid minuten, så kommer timmen att begrava dig. ..."

...jag måste göra lite annat nu.
<3
/helena

ps Jag lånar ju helst mina böcker - och kortfilmer - på bibblan, eller köper dem second hand (eller hittar dem i gamla högar från tider när jag slösade mer pengar i "first hand-världen"), men det går ju bra att beställa en hel del på nätet också. Här hos Ginza kan ni till exempel beställa hem kortfilmerna smidigt, om ni så behagar.

Brev från täppan

Här sitter jag och stirrar på en melon. Jodå. Mannen har köpt en stor, grönmelerad vattenmelon. Större än mitt huvud faktiskt. Och förmodligen med mera substantiellt innehåll... Tankarna far hit och dit och jag kan inte riktigt fokusera fram vad jag vill förmedla. Har förberett en sisådär fem, sex stycken inlägg, men känner inte att jag är riktigt klar med något av dem. Pillar lite här och lite där. Har plockat fram länkar och redigerat bilder. Allt känns halvbra, inget helgjutet. Men det gör inget, tid är ingen bristvara, det är bara något vi får för oss när vi inte orkar fokusera. Och just nu orkar jag inte riktigt det, utan sitter mest och stirrar på min melon. Som sagt.

Städat lite också. I de bågnande bildmapparna alltså. Hittade bland annat en oansenlig bild från vår lilla gröna täppa. Gjorde den lite mindre oansenlig, och nu känner jag att jag vill spara just de här gröna pixlarna till en kall vinterdag. Det är inte en anslående närbild på en blomma jag helst vill minnas, utan just den här på klängväxtens blad. För jag tycker så mycket om hur de slingrar sig upp över fönstret. Stora blad som vajar svagt i vinden. Genomskinlig fönsterlycka när en småfågel landar med baken mot rutan! Så gulligt! (Så kommer jag säkert inte att tycka när den första svartvita bajsklumpen kommer och stör utsikten. Men ändå.)

Rensar bland allt tråkigt som slentrianmässigt stannat oläst i inkorgen. Svär en lång ed över all knasig spam. Avskyr, avskyr, avskyr alla mer eller mindre kreativa försök att få en att tro att det är personligt bara för att det börjar med Dear Helena. Avskyr.

Sedan hittar jag ett mail från Unicef, som jag tänkte lusläsa senare. Men senare kom visst aldrig. Och nu ska ni inte bli rädda, för jag tänker varken agera världssamvete eller klä upp mig till moraltant, så här mitt i den välbehövliga, vilsamma sommartiden. Men. Ni hörde säkert att ett men var på väg där va? Jo. Ni såg kanske också TV-filmen Mary and Martha? Den visades ett par gånger till och med. Inte min typ av film egentligen. Undervisningsfilmer, som jag brukar kalla dem. Ingen handling som håller hela vägen. Ingen handling som kan stå helt på egna ben. Det känns redan tidigt; att här är det först och främst meningen att man ska lära sig något. Det finns en tydlig sensmoral. Lite som barnfilm, fast för vuxna.

Men. Där var det lilla ordet igen. Men den här filmen klarar sig ändå ganska bra, med två bra skådespelare i huvudrollerna: Brenda Blethyn och Hilary Swank. Och med ett viktigare än viktigt budskap: Att vi kan rädda många, M-Å-N-G-A, barn med hjälp av myggnät! Myggnät, jodå, något så simpelt kan rädda massvis med liv. Ångrar så att jag inte skrev upp filmens målande beskrivning av hur många människor som har avlidit av malaria genom åren. Det var lika många som det och det och det kriget hade skördat offer sammanlagt. Fatta. Nej, det går inte att fatta. Och att vi inte har brytt oss mer, fast det skulle varit så enkelt att förebygga.

Myggnät.

Så, gå in till Unicefs gåvoshop och köp ett par myggnät vetja. Eller något annat, som för en obetydligt liten peng bokstavligen kan rädda liv. Eller köp en fyrhjulsdriven bil. Det skulle jag ha gjort om jag haft drygt 250.000 kronor över.

Over and out från världssamvetet.

<3
/helena

ps Nähä. Om man skulle ta sig en rejäl, röd och saftig slice av det där melonhuvudet nu då kanske.

Funderar du på att måla om huset i sommar?

Då har jag ett par förslag.

Antingen gör du som Shai Dahan, och målar ett kylslaget motiv för att hylla den svenska sommaren, eh, vintern menar jag väl ändå?

Eller så gör du som gröna vågarna från Göteborg. De som flyttade ut på landet strax utanför Ulricehamn (ligger utmed riksväg 40, ca tre mil från Borås, på vägen österut mot Jönköping) och skapade konst uppåt väggarna, långt innan street art blev orden på var mans - och kvinnas! - läppar. Det mest underbara här är väl ändå det obestridliga faktum att de som bor där nu har bevarat de spännande motiven på fasaden (och att de har skaffat en bil som färgmatchar!). 1960-70-talens sköna alternativ-liv höll dock inte alltid i sig så länge. Om jag inte är helt felinformerad, så flyttade dessa skapande fria själar (hippies, som en del kallade dem) tillbaka in till den stora staden igen, efter bara några år.

Vad. En vad. Det är alltså svaret på frågan, som jag ställde för ett par veckor sedan. Minns ni?

I den pittoreska lilla pärlan vid Åsundens strand - Ulricehamn - finns det många vackra hus. Några av dem är riktigt gamla. Några av dem halvgamla. Några av dem är sprillans nya. Ett par av dem är alldeles nymålade av street art-konstnären Shai Dahan.

Hjort är hjort. Som man säger.

:)
/helena

ps Vill ni se fler sköna gatukonster? Gå då in och kika på No Limit Borås-sida. Och om du vill komma hit och titta LIVE, då hittar du kartan över de allra mest färgglada väggarna i Borås här.

Avsändare okänd 21

  

Det blanka håret stramt bakåtkammat. Jackan uppknäppt. Den fjuniga överläppen starkt saltsmakande. Stegen hastiga. De grova herrkängorna minst tre nummer för stora. Utan att se sig om gick hon över vägen. Hon ville byta riktning. Hitta ett annat liv. En annan vinkel. En ny inriktning. Hon svängde åt vänster utan att se sig om, korsade gatan som hon fick för sig hette något med Malm- i början, men hon var inte säker. Han nosade henne säkert i hasorna alldeles strax, men hon vägrade vara rädd. Passerade sedan snubblande snabbt huset hon bott i som tonåring. Det såg så litet ut nu, som om det hade krympt i regnet.

Liv. Kära Liv. Så hade berättelsen börjat. När hon slutade läsa visste hon något nytt - att hon inte behövde vara rädd längre. Hon hade varit trollbunden av den mannen så länge hon kunde minnas, nu var förtrollningen bruten och hon ville vara den som förhäxade sin omgivning nästa gång. Hon skulle trolla fram ett nytt sätt att leva, om det så var det sista hon gjorde.

Spelreglerna skulle bytas ut, för alltid. Allt gammalt och unket och mögligt skulle kastas. Kartan skulle ritas om. Magens nerver skulle äntligen befrias från sin hårdknut och det långa, svarta håret skulle få hänga fritt över ryggen.

Hon stannade. Klev på spårvagnen. Glömde medvetet sina hastigt nedkastade persedlar på asfalten utanför. Satte sig tungt, men lättare till sinnes. Hon lät tärningen falla ut ur jackfickan och ner på det ovanligt välklädda sätet bredvid sig. Ett. Ett enda öga kikade upp på henne. Men det gjorde inget. Inget alls faktiskt, för i de blindas rike är den enögde ändå alltid kung. Drottning, tänkte hon. Drottning, för tusan.

:)
/helena