Coq

"Ingen är den andra lik. ...

...Stig Lindbergs ugnssäkra bordsservis Coq...

...har en stengodsglasyr...

...vars karaktär och charm...

...beror på skiftningar i färgton och nyans. Då dessutom glasyren lägges på för hand...

...får varje del sitt individuella utseende."

Så stod det på etiketterna som fortfarande fanns klistrade på tallrikarna vi fann på Myrorna. Tror det var fyra av sex som hade den informativa klisterlappen kvar.

Det var alldeles i början på mars, vi gav oss ut i second hand-djungeln en lördag för att leta guld. Eller åtminstone försöka finna några bra tallrikar. Först gick vi faktiskt in i en "first hand-store". En av de större porslins-/husgerådskedjorna. Men allt var så dyrt, tyckte vi. Och när säljaren dessutom svarade smått uppkäftigt på min fråga angående om helt nya tallrikar verkligen skulle vara så här repiga i ytan, så var saken klar. Vi gick till Myrorna istället, och fann guld direkt.

Sex stycken, varav fyra helt oanvända, precis lagom stora mattallrikar. Till det facila priset av trettiofem kronor. Styck, tänker ni nu. Nej, trettiofem kronor för sex Stig Lindberg-tallrikar totalt. Totalt ofattbart.

Hittar en utförlig artikel om Gustavsbergs designguru nummer ett, Stig Lindberg, i en Antikvärlden från 2008. Nummer nio, närmare bestämt. Där står att Coq tillverkades från 1966 fram till 1985. Vidare står det: "...Denna ugnssäkra servis fanns förr på var och varannan pizzeria. ..."

Kanske är det därför, på grund av det flitiga pizzeriaanvändandet, som det går att hitta dem så billigt? Eller så gillar folk helt enkelt inte brunt? Jag gillar många nyanser av brunt. Och det subtila mönstret på Coq är ju rent av smått underbart.

Här ska ätas massa gott på bruna tallrikar framöver. Blir nog en hel del grönt. Och det kommer säkert slinka med en och annan pizza-slice av bara farten. Nostalgi-farten. På nostalgifaten.

:)
/helena

ps Visst finns det några enstaka knivmärken på ett par av dem, men inget som kommer i närheten av reporna som fanns på de helt nya tallrikarna. Om ni tycker tallriken på det nedersta fotot ser flammig ut i ytan, så kan jag lova att det är helt bortdiskat nu. Angående helt nya tallrikar förresten, för visst vill jag komplettera mina Swedish Grace med ytterligare ett par nyanser så småningom, ska bara inkludera det i den långsiktiga lyxbudgeten först. Men. Förmodligen kommer jag hitta en massa, massa vintage-fynd först, som kommer äta upp den budgeten på nolltid. För så är det ju - in the life of a vintage-lover.

Tomma äggskal & rosa snö

Fyrar bara av fem snabba här, strax intill mig.

Frukostbrickan står fortfarande kvar, med sina tomma äggskal och urkramade tepåsar. Utanför flyger körsbärsblommorna viljelöst med vinden och en hund gör det en hund gör, på gräsmattan mittemot. Matte plockar upp - i en rosa påse. Allt verkar gå sin gilla gång. Här inne flyger tankarna runt - på franska - det blir alltid så när jag sett fransk film. Fast egentligen är det mest låtsasfranska, minns i ärlighetens namn inte så mycket från skolbänkens grammatik. Fast det låter bra när jag pratar, det gör det, åtminstone inne i mitt huvud.

Vad ska då denna vecka bjuda på?  Lite av varje, hoppas jag. Lite kul. Och lite annat. Er vill jag bjuda på årets hittills bästa vintage-köp. Tror jag glömt att visa er det där som jag fann en dag i mars (eller var det redan i februari?), en dag innan snön föll igen. En dag som låtsades vara vår. En av alla dagar som påstod att den var en lockande, solig vårdag - innan den blev avslöjad av snålblåsten runt hörnet. Och så kidsens poesi. Den ska ni få bli mer delaktiga i, hoppas jag. Har äntligen fått de fina alstren mailade till mig med respektive författares namn. Så de ska vi suga på tillsammans; orden.

Vi får se om tiden räcker till. Om pusslet vill bli lagt. Annars blir det som det blir. Annars blir det säkert bra ändå.

Hoppas er vecka börjat bra.

:)
/helena

ps Nej, de där glasögonen behöver inte putsas, de behöver dammas.

Första vackra veckan i maj

Hi girls! And guys! I dag bjuder jag på en salig blandning. Ta bara en sådan sak som att vi flexade ut tidigt den här första, korta arbetsveckan i maj. Och vad gjorde vi då då? Jo, fällde persiennerna mot den soliga majdagen och tittade på skräckfilm. Jodå. Om en vintage-docka. Vad annars skulle det handla om, om man är vintage-nörd, menar jag. Annabelle (2014). Klart sevärd. Lite lagom scary. Och jag kunde inte låta bli att titta på inredning, fast det var en skräckfilm. Lila väggar mot skogsgrön soffa. Bara en sådan sak.

Har en sak att bekänna... Jag har tittat på en massa "dåliga" serier och program den senaste tiden, fast jag gjort TV-avbön. Både Upp till bevis och Gift vid första ögonkastet, har slukats med hull och hår. Och Vem bor här, fast jag retar mig på att många har det alldeles för "perfekt" hemma. Var är charmen? Det riktiga livet? Förmodligen bakom kulisserna. I garderoberna. Får väl ändå tillstå att vissa hem är riktigt läckra och intressanta, det är de. Hemmen som fått växa fram, på ett nästan organiskt sätt. Där man tydligt kan se att ett koncept inte har antagits från inflyttningsdatumet, utan att allt har fått hitta sin rätta plats med tiden. Inte minutiöst tillrättalagt, utan mer som ett livsverk - ett inredningsmässigt livsträd - som säger något verkligt om de som bor och lever där. Något bortom alla trender.

De har tre bilderna tar jag med mig framåt:

• Den lilla bokflickan som vi ärvde, hon blickar alltid ner på mig och påminner om hur viktigt det är att lära känna människor som man aldrig kommer få möjlighet att lära känna ordentligt om man inte läser om och av dem. Nu tar jag med mig böckerna ut i gräset. Sätter mig i lä och läser vidare.
• Kaninerna, hararna som får hänga kvar på den gröna bokhyllan fast vintern är över. För visst är det snö under deras stampande korsstygns-fötter? De fick illustrera orden som jag bär med mig in i sommaren. Orden, som jag aldrig vill peka någon på näsan med. Ord kommer alltid att betyda olika saker för olika människor. Men för mig betyder de det lilla. Att aldrig glömma det stora i det lilla. Underverken som finns där man glömmer att titta. Andetagen som glöms bort att andas. En påminnelse om att aldrig glömma kärleken. Till naturen. Till varandra.
• Nu kommer årstiden där inte ens de snyggaste vaserna kan konkurrera ut grönskans egen inneboende skönhet. Men den här vintage-vasen stämplad Upsala-Ekeby gör åtminstone ett seriöst försök. Från 1930-talet eller så. Skapad först och främst för den utländska marknaden. De som vågade lite mer färg. Jag vågar alltid lite mer färg, som ni vet. Älskar de mätta, höstglödgade färgerna året runt. De bor alltid här i vårt vardagsrum. Orange, gult, vinrött, lila, lite rosa, grönt i alla nyanser. Och brunt. Blått har också letat sig in här och var.

 

 

Just den här vasen fick stanna kvar i sin second hand-affär, där den matchade den fina sovsäcken så fint. Har ju redan en liknande hänkelvas på bordet här framför mig. 

Mannen har sjungit och spelat Cornelis med sina elever hela veckan. Första vackra dan i maj. Rolig. Och bra. Här i en live-version med Östen Warnerbring (där de byter ut Honken mot Bosse Högberg). Jag föreslog mannen att han skulle byta till Zlatan. Måste komma ihåg att fråga om han gjorde det.

Helg, mina vänner. Önskar er den bästa. Och så lyssnar vi på lite mer på Cornelis (albumversionen).

<3

/helena

ps Ett par kvinnor i dagens ps. Viktiga och fantastiska. Förstås. Filmen om Malala. Måste försöka se den mellan alla "dåliga" program. Finns på Svt Play någon vecka till. Och så måste jag nämna Alfre Woodard. Ett namn ni känner igen? Inte? Hur många gånger har man inte sett henne i någon roll strax bakom huvudrollen. I de där viktiga rollerna som bara måste finnas för att helheten ska bli så bra som möjligt. Herregud, måste få ta till ett sådant kraftord här, för vilken lång lista hon har på IMdB. Värsta, bästa rollistan ever? Hon började sin filmkarriär samma år som jag fyllde åtta. Och ändå ser hon så ung ut. Såg henne just i Annabelle, men redan som tonåring såg jag henne säkert skymta förbi i ett par avsnitt av legendariska Spanarna på Hill Street. Och K-PAX, en all time favoritfilm. Var hon med där? Jaha. Förvånar mig inte. Hon tillför alltid något extra. Tyngd och substans, är två ord som kommer för mig.

Den gröna mattan flyger igen

I helgen, när jag stod några stadiga meter från Valborgsmässoelden, kom jag att tänka på de här fotona.

Delvis på grund av att själva majbrasan befann sig ett stenkast från den här platsen - Piondelen av Annelundsparken - delvis på grund av mina nuvarande mattbesvär. Eller besvär och besvär, det är snarare ett lyxproblem.

 
Ett så kallat problem, som rör den här mattans vara eller icke vara framför soffan som jag sitter och jobbar och bloggar i just nu. Mattan som vi köpte då (second hand såklart), sommaren 2014, och som jag tycker är lite för liten. Den fyller inte upp sin plats, och därmed fyller den inte riktigt sin funktion. Anyway. I snart tre år har den vita sidan varit upp, det bara blev så. Kändes väl lite ljust och fräscht kanske (säger hon som tycker att mörkt och murrigt är det bästa som finns...). Det bara blev så, den sidan hamnade upp från första början och sedan blev den kvar så - uppåt.

Sedan, för ett tag sedan, fick jag för mig att dammsuga den ordentligt, på båda sidor, och då hamnade den andra sidan upp - den gröna. Och nu känns allt lite nytt igen. Hela rummet fick ett lyft faktiskt. Inte så att mattan plötsligt blev större eller så, men känslan blev ny och större på något sätt.

Därför får den nog vara kvar så ett tag. Även om jag fortfarande håller ögonen öppna efter en storleken större matta. Men nu behöver jag bara hålla dem halvöppna. För den gröna sidan är ju skön. Och fläckfri. Nästan.

Återanvändning när det är som bäst - och mest bokstavligt.

:)
/helena

ps -Brasan är högre än morfar i år. Sa en liten tös som stod och höll en äldre kvinna i handen, samtidigt som kören gjorde sig redo för att sjunga om våren och maj och fåglar och buskar och vintern som rasat och allt det där. Haha, ja brasan brukar inte vara så stor där mitt i parken. Men varm var den, liksom stämningen. Och snart blommar pionerna igen - jag vet, för jag såg att stjälkarna trotsat den kyliga förvåren och var på god väg upp igen!

Lattjar runt, tänker strunt

Det är som vanligt; när jag behöver få något vettigt gjort, då får jag inte det. Skjuter bredvid målet. Tisslar och tasslar och trasslar runt. Snickesnackar, bortförklarar och trixar med allt möjligt för att slippa göra det som jag egentligen ska göra. Kontraproduktivitet, kallar en del det. Och visst är det så, men ändå...jag vet inte...en hel del blir ändå gjort. Annat blir gjort. Annat som kanske aldrig skulle blivit gjort annars. Saker som aldrig skulle kommit upp på tapeten, gör det, som ett slags alibi för att slippa få det gjort som måste bli gjort. Om ni förstår hur jag menar? Det låter förstås en aning flummigt, kanske till och med bortförklarande som sagt, men faktum är att det fungerar. Att göra allt, utom det man borde, frigör mängder av kreativitet.

Alltså, tre nya bilder.

1. Först skulptur. Lite fusk att försöka göra konst av redan befintlig konst kanske, men "Att se in i ljuset" av Pål Svensson, tål verkligen att tittas på. Från alla tänkbara håll. På alla tänkbara sätt. 
2. Sedan knoppar. Knoppar som utbrister i en unison hyllningskör till årstiden som är på väg. Med stora, gröna steg.
3. Äsch, det här är bara fint helt enkelt. Rost och blommor i kombination. What's not to like liksom? 

Sedan några ord. Bara några ord på rad. En ord-på-rad-parad.

Livet
Alltså
Stort
smått
Försmått
Förvägrat
litet
På avvägar
Sniket
I diket
Lagom
På traven
Hjälpa
Hjälpa till
lite till
Bara lite lite till
Sedan så
Lagligt
Obehagligt
Beklagligt
BH-avtagligt
TV-titt
Bara en snabbkoll
Någon lirar boll
Planlöst
Bananlöst
Snävt
Strävt
På väg
På väg
På väg
Jag kommer
Snart
Snart
Nä
Det
Gick
Inte
Den
Här
Gången
Heller
Och
Om
Någon
Vem
Som
Nu
Kan
Tänkas
Tänka
Så
Tänkte
På
Sex
Nu
Så
Är
Inte
Det
Mitt
Fel
Eller
Hur
Jag
Som
Snart
Ska
Sova
Snart
Snart
Ska
Bara
Släcka
Först
Nu
Nu
Snart
Snark


:)
/helena

A piece of peace among peas

-Åh nej, vad har jag gjort?!? Så tänkte jag först. För jag hade tänkt att låta "den nya köksväggen" vara lite lugnare. Lite mindre "prylig". Sedan gick det som det gick. Först kom det ena upp, sedan det andra och det tredje och fjärde i raskt takt. 

-Asch, nu känns det lite skevt på höger sida, sa jag uppgivet. Och sedan kändes det snett åt vänster. Vint. Motivbilden liksom lutade åt än det ena än det andra hållet. Lite som hela havet stormar. Det gick i vågor. Och jag gick runt med huvud på sned i flera dagar, för att försöka tänka ut hur jag skulle göra för att det skulle börja kännas mer rätt än snett. 

Sedan, simsalabim, plötsligt bara satt det! Allt kändes bra. Lika fint över hela väggen. Flera av mina finaste tallrikar sitter här nu. Den allra finaste är den danska som firar 25-års jubileet av freden (och främst befrielsen från ockupationen, därav datumet 4 maj) 1970. 

Där står de, i den tidiga majnatten, och tänder ljus för framtiden. Blickar ut över den nya tiden. Med framtidstro i blick. Låt oss aldrig glömma alla de som kämpat med näbbar och klor för att vi ska ha det så bra - och leva i fred och frihet - så att vi kan ta oss lyxen att hålla på med tavelväggar och annat jämförelsevis väldigt trivialt. 

Det triviala, meditativa väggprojektet får mig verkligen att trivas i köket.  Även om det sällan serveras några ärter i vårt kök. Min mage och ärter gillar inte varandra så värst mycket. Men ägg, det finns det gott om. Både i kylen och på väggen.

<3
/helena

ps Sedan är väl tanken att det ska bytas ut lite ibland, lite säsongsvis. För även om jag har rensat ut en hel del bland mina tallrikar, så finns det fortfarande ganska många kvar. Och små tavlor, de verkar yngla av sig.

Oredigerat. Om att suga musten ur.

Catwoman?

Nja, snarare 47-årig crazy catlady...

...som, något suddig i kanterna, lämnar hemmet för att suga musten ur de sista timmarna av denna första riktiga vårhelg.

Trots att vi som inte har två helt fungerande ben (ska inte klaga egentligen, mitt knä har faktiskt hållit sig hyfsat i skinnet den senaste tiden - peppar, peppar) inte verkar välkomna överallt...

...hade våra ansikten bara glada miner...

...i solskenet.

Sötnosar.

Men vad hände här? Var inte alla foton helt oredigerade, trots allt? Jodå, det var bara en långtradare med släp som åkte förbi just då. Tänk att en enda långtradare kan orsaka en hel, liten solförmörkelse.

Och vad kan vara mer romantiskt än att åka via Romansgatan och fånga "Ackumulatortank i kvällsljus" på hemvägen? Inget. Absolut inget.

Hoppas att eran helg också har varit fin.

:)
/helena