Kylskåpskollage + stjärnklart julkort

"... Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta som den stjärnan föll ned? ..."

/Gunnar Ekelöf
ur Skärvor av en diktsamling

Så onödigt att lägga tid på ett kylskåpscollage (ja, man får stava kollage med c eller k, så det så!), kan man tänka. Men faktum är, att de två timmarna eller så, som jag la ner på att göra det häromdagen, ledde till ett och annat matnyttigt. Som årets första vintage-julkort. Tyckte det blev riktigt bra faktiskt. Och x:et i x-mas sitter ju bara som en smäck där - mellan korsstygnen på mönsterbladen jag älskar att dekorera med. Bara älskar saker som liksom har blivit över, som man kan hitta ett nytt användningsområde till.

Tänkte först haft blått tema, mest turkost. Hittade ett snygging-recept i en snygging-gryta i en gammal tidning. Tänkte först byggt hela kollaget runt det. Sedan tänkte jag om. Tänk om jag inte hinner få lust att göra något nytt sammelsurium av inspirationsbilder innan jul? I så fall är det ju lika bra om jag gör det lite juligt redan nu då kanske? Sagt och gjort! Därav inspirationen till julkortet.

Så vad sitter då på kylskåpsdörren just nu? En dikt. Om kärlek, förstås. En stjärna. Ett ihoprullbart schackbräde. Några vykort. En dalahäst. Några snygga tidningsurklipp. Ett par av mina egna foton. Lite så. Lite somrigt faktiskt. Med en röd touch.

Och så återvinningspussen från mannen då såklart!

Den som han så omsorgsfullt klippte ut ur något överblivet papper, tror det var ett CD-omslag. Den får så klart sitta kvar över jul och nyår och vår och sommar och höst och sedan kommer det väl en ny vinter, kan tänka.

<3
/helena

Ett kort till far

Om inte skrivaren hade krånglat, hade jag nog skickat den här bilden till far. Bilden, som jag fixade till efter fotot som jag tog när jag passerade det lilla, gröna koloniområdet förra veckan.

Eller - om min pappa hade varit lite mer intresserad av modern, nåja, teknik och typ haft dator eller smartphone - hade jag säkert skickat det till honom i digital form. Nu får det väl bli ett vanligt, halvtråkigt fars dags-kort istället. Om inte skrivaren plötsligt bestämmer sig för att sluta krångla.

Krångligt, det där, att vara utan tekniken man är så beroende av. Får se om vi måste investera i en ny igen, den här är bara ett par, tre år (men den började förstås krångla precis, preciiis efter att garantin gick ut). Kanhända vi kommer hitta någon överkomligt ute på second hand-marknaden, men just elektriska maskiner tycker jag kan vara en vansklig sak att köpa begagnat. Ibland går de sönder så fort de kommer innanför ytterdörren, trots att det står FUNKAR! och KOLLAD! med stora, röda bokstäver på dem.

Jaja. Anyway.

Klart far ska ha lite grönt på sin dag. Cykelkorgsgrönt. Och ett par minnen av när hans lilla flicka sprang och mötte honom när han kom cyklade hem ifrån jobbet på fabriken. Ibland fick hon åka med några meter på stången som väl är det som gör att just den här typen av velociped kallas för herrcykel.

<3
/helena

ps Å andra sidan, ibland funkar second handinköpta apparater alldeles utmärkt. Vågar jag nämna att mannen har haft en elektrisk rakapparat som fungerat bra i flera år nu? Vågar jag nämna det utan att det strax hörs ett brak utifrån badrummet? Ett nämn-inte-det-för-guds-skull-instant-breakdown-brak.

Greppa ett par vykort bara!

Frågan till svaret i rubriken lyder förstås: Vad gör man när man känner sig akut oinspirerad och måste/vill råda bot på det snabbare än snabbt, fortare än fort och kvickare än kvickt?

Här har jag plockat fram en gammal metallbricka i köket och fäst upp ett par rara rektangulära favoriter med magneter bara. Bara att bära med sig. Runt och runt där inspirationen behövs som mest, tänker jag mig.

Simsalabim! Instant inspiration! (Älskar särskilt kombinationen av tigerränder och klänningsdito!)

:)
/helena

ps Kylskåpet går ju också bra. Om det finns plats för vykort bland alla tandläkartider och barnteckningar där alltså. Om du nu inte är en sådan snobb som absolut vill ha din kylskåpsdörr cleanare än clean, vill säga. Men i så fall - om du nu mot förmodan skulle vara en sådan strikt kylskåpssnobb - hjälper nog ändå ingen snabb inspiration i hela vida vykortsvärlden.

Genomskinlig manlighet, barnslig bonus & en riktig eviga kvinnor-dröm

Ni har sett honom förut. Näcken-mannen. En gedigen pjäs. Hehe. Ni kommer kanske ihåg varför jag måste fnissa när jag ser honom? För att hela uppenbarelsen är så komisk! Armarna, eller rättare sagt de korta överarmar han alls har, verkar så ogenomtänkt stympade på något sätt. Medan torson är så detaljerad och välgjord. Håret ska vi bara inte tala om! Och skägget! Det svallar över alla sina blommiga, frodiga gränser. Och sedan har vi ju själva manligheten då... Den har inte kommit med på bild här... Tyvärr... Hihi. Den är också...låt oss kalla det...detaljerad. Utstuderad nästan. En kul glaspjäs. Fast jag har fortfarande ingen aning om vem som kan ha gjort den. Tänker alltid på Kjell Engman när jag ser den, men det beror nog mest på själva skägget...

Tre andra glaspjäser jag tycker om. nam-nam, med små n:n. Di-flaska. Av värmebeständigt, franskt kvalitetsglas. Pyrex och Esska i kombination. De här nappflaskorna har ni säkert också sett förut. De dyker upp lite varstans här hemma. För att jag tycker de är vackra i alla sin praktiska prakt. Och visst är det kul att min mamma sparade dem längst in i någon kökshylla i alla år, så att jag kan njuta av dem nu? Nu får de ofta stå framme. Tycker nästan att de är konst. Lite konstig konst. Barnslig. Precis som jag vill ha den. Allt kan ju bli konst i rätt betraktares ögon, har jag hört.

:)
/helena

ps Drömde så fint. Om Karin Bergöö. Det handlade om en filminspelning. Jag hade något med produktionen att göra, men stod ändå lite vid sidan av. Betraktade skådespelerskan som gestaltade den unga Karin med skepsis. Hon såg gammal ut, rynkig. Och pratade norska. Allt kändes fel, utom de fantastiska miljöerna, konsten och hennes upptågsfyllda pojkvän Carl.

Det var en sådan stark och levande dröm. En sådan som man inte kan låta bli att tänka på när man vaknat. När jag vaknade låg jag och funderade på om det inte vore dags - eller är det någon som precis håller på i detta nu kanske? Har inte googlat - att göra ett intressant porträtt av Karin. Karin Bergöö, sedermera känd som Karin Larsson. Sundborn och Carl är två sökbara ord i samband med den här mycket spännande kvinnan. Konstnärlig som få. Målade tavlor som ung - bättre än blivande maken Carl Larsson, enligt vissa. Men det var genom textilens nålsöga hon vävde och sydde sin väg in i våra inredningshjärtan.

Det sägs att det var hon som föreslog Carl att avbilda vardagen i och runt huset, när han rastlöst funderade på nästa motiv. Alltså kan det mycket väl vara Karins förtjänst att vi har så många bilder av huset och alla barnen och bekanta till familjen i våra interna - numera överfulla - bildbankar.

Vore det inte dags för ett filmiskt porträtt av konstnärliga Karin? Med Hedda Stiernstedt i huvudrollen? Hon i Vår tid är nu, ni vet. Adam Lundgren, som spelar hennes bror i just nämnda familjeepos, kunde säkert göra Carl rättvisa. Eller är han för snygg för den rollen? Det går säkert att tona ner hans stora, vackra ögon med en rejäl mustasch och lite rödbrusiga kinder. Dagens sminkavdelningar kan ju trolla, vetja! Vad tror ni? Kan min dröm bli en sanndröm? Visst vore det något. Om det inte redan är gjort då, vill säga.

Linda Bläh 2.0

Då så. Dags för del två av tre i den lagom lilla berättelsen om Linda. Del tre är redan skriven, så den kommer förhoppningsvis in hit någon gång nästa vecka. Nu del två. Eller förresten, länka er bakåt till del ett först om du och dina barn, eller barnbarn, har missat den. NU, del 2:

Snuffe drog hårt i kopplet, försökte förgäves springa fram till den silvriga idegranen där en retsam ekorre just skuttade upp för stammen.

- Snuffe drar för mycket, klagade Linda. Undrade om inte pappa kunde ta över. Typ nu.

- Yes. Självklart. Pappa skuttade fram mellan de slingrande grusgångarna, nästan lika vigt som en ekorre. Han tog över Snuffe-görat, som de brukade kalla det.

Luften var hög och klar. Lätt att andas, även om det regnade lite. Mamma hade förmanat på dem både mössor och vantar. 

- Nej, jag hatar den där käcka mössan med öronlapparna, klagade pappa medan Lova och Linda glatt satte på sig sina luvor med stora tofsar på.

- Ja, du måste ha mössa! Pappa suckade och drog ner den klämkäcka huvudbonaden ända till näsan. Frågade mamma om det blev bra så här? Och mamma bara log, sitt mest överseende leende.

Nu gick de där, mätta och varma, långsamt i det fortfarande ganska sommargröna gräset. Långsamma, eftertänksamma steg mot sitt tilltänkta mål. Livia var också med. Och mormor.

- Hej, morfars allra bästa vän! Så hade hon sagt, när hon ringde lite för tidigt på morgonkvisten. Hon hade tagit över morfars speciella hälsningsfras till Linda. Fast hon brukade säga mormor. Mormors allra bästa vän. Men dagen till ära hade hon sagt morfar.

- Ikväll går vi ut och hälsar på honom va? Sa mormor i telefonen. Eller redan i eftermiddag?

- Ja. Jo. Sa Linda. Även om hon var osäker på om hennes mjuka morfar verkligen kunde finnas under en så hård sten.

- Måste man tända ljus just idag? Det var Livia som undrade.

- Nej då, man kan göra det när man vill. För att minnas de man älskar, som har gått vidare.

- Gått vidare? Livia såg frågande ut.

- Vandrat vidare ja. Till nya äventyr. Andra världar. 

- Du menar dött?!! Sa Livia med en märkbart irriterad ton i rösten.

- Ja. Du har rätt, klart man inte behöver skriva om allt. Eller försköna. Klarspråk är bra, ursäktade sig mormor.

- Men det blir bäst när det är mörkt, tillade pappa lite för sent för att de skulle fatta att han menade ljusen som skulle tändas.

De gick en lång stund, tysta. Alla upptagna med sina egna tankar, verkade det som. Linda tänkte på kvinnan med de stora tefatsglasögonen. Undrade om hon låg i en helt vanlig grav. Eller om sådana som mördat inte fick ligga så här fritt utsträckta under gräset. Först skulle de gå till minneslunden. Livia skulle sätta upp sina figurer där. Figurer som hon gjort själv.

Linda hade hjälp henne med scanningen av fotot. Det enda foto som fanns kvar av Livias mamma och pappa. Det var ganska litet. Och tummat, som morfar skulle sagt. Viket på mitten och sedan vikt en gång till. Det skarpa vecket hamnade tyvärr i pappans ansikte, så man såg inte riktigt hur han såg ut.

Men mamman syntes. Hon log. Och sträckte ut armarna framför sig. Som Boris Karloff, tänkte Linda fnissigt. Eller Doris Karloff då kanske. Linda försökte låta bli att skratta högt åt sig själv. För det var allvar för Livia. Att försöka minnas och komma ihåg. Pussla ihop de fragment av sina föräldrar som hon hade gömt djupt inom sig. Att göra de här figurerna var ett sätt att minnas. Ett sätt att hylla det som var Livias ursprung och första minnen i livet.

Pappan hade svartvitrutig kavaj på sig. Och blå jeans. Mamman hade sin bästa klänning. Den som skimrade i alla blå färger som finns i hela världen, sa Livia. Hon kunde se färgerna skymta förbi innanför sina ögonlock nästan varje gång innan hon skulle somna, sa hon. Och höra det frasande ljudet av det styva tyget. Bara en kort sekund varje gång. Sedan var ljudet bara borta.

De mötte människor som skrattade. De mötte människor som snöt sig, kanske för att de var förkylda. De mötte barnvagnar och rullatorer och trehjulingar och cyklar. Snuffe mötte en och annan kompis att sniffa på. Mest mötte de människor som gick som de, långsamt, utan brådska. Linda hade nog aldrig sett så många människor på en gång som inte verkade ha bråttom någon annanstans.

Nu var de strax framme. Det lyste redan många ljus i en stor cirkel. Bakom en av de stora, vajande björkarna stod en kille och spanade på dem. Det verkade i alla fall som om han gjorde det. Linda tyckte att han verkade bekant på något sätt. Men hon kunde inte komma ihåg var hon hade sett honom förut. Han vred och vred på huvudet när Livia försökte fästa sina två pappfigurer i gräset med hjälp av fyra spetsiga blompinnar. 

- Ser du hur han vrider på huvudet som hon i Exorcisten? Runt och runt som om han aldrig hade sett två rutiga och blå mammor och pappor förut. Sa Linda till Livia. 

- Vad glor du på?!??! Skrek Livia för full hals. Exakt vad glor du på?!??! Fortsatte Livia med ännu högre röst. Killen såg rädd ut. Vände snabbt på både huvudet och klacken. Sprang nästan därifrån. Ner för kullen. Bort mot parkeringen. Mamma var snabbt framme hos Livia och höll om hennes kropp som skakade nu. Skakade av ilska. Mamma använde sin lugnaste röst. Den som kunde få en upprörd jätte att hamna i djup dvala på en nanosekund. Bättre än alla sömnmedel i världen, brukade pappa säga. Mammas lenaste röst. Så ja. Så ja. Med bry-dig-inte-om-honom-rösten.

- Sätt ner dina förfäder i jorden nu, sa pappa. Visa hela världen hur mycket du älskar dem. Och bry dig inte om nyfikna själar. Det är förresten bra att vara nyfiken. Ibland. På rätt ställe. I rätt sammanhang. Glöm inte det, viskade han långt in i Lindas öra. 

De vände sig om när de gått en bit från minneslunden. Solen visade sig i ett svagt ögonblick uppe vid kullens kant och lät en solkatt lapa i sig all den blå färgen från Livias mammas klänning. Den bländade dem. De fick hålla upp händerna som skydd, för att se.

- Titta! Hon vinkar till dig, Livia. Sa mormor. Hon vinkar faktiskt.

Sedan tände de ljus hos morfar. Böjde ner huvudena en stund och berättade lågt för varandra vad var och en tyckt varit det allra bästa med Bengt. Morfar Bengt. Han var snäll, sa mormor. Lite för tråkig och allmän beskrivning tyckte mamma, som kontrade med en lång och invecklad historia om när morfar skulle lära henne simma. I ett dyigt kärr. Och i badkaret. Ett litet, vanligt vitt badkar. Vänd på dig nu. Hade morfar tydligen sagt. Och öva bentagen. Men jag sparkar ju i kaklet då, hade mamma visst protesterat. Det gör inget, jag sätter på plåster på kaklet om det börjar blöda! Hade morfar skrattat medan han visade hur bentagen skulle tas med armarna fäktande så att det rosa, spetsprydda duschdraperiet hade fladdrat. Linda sa inget. Tänkte bara. Tänkte på en massa saker som de gjort tillsammans. Ville behålla det för sig själv.

- Nej, nu går vi hem och dricker kaffe va? Sa mormor och tog Lova i handen. Men Lova drog sig snabbt ur greppet och böjde sig ner och tog upp något som hon stoppade i munnen. Snabbt som en vessla. 

- Nej Lova!! Mamma rusade fram och började bända upp Lovas starka små käkar. Fick ut en sten. En stor sten i förhållande till Lovas lilla mun. En len sten, visade det sig. Som det stod "Tänker på dig" på. 

- Bläh! Sa Lova.

/helena

Mer kvinnlig fägring från mässan. Och en massa annat.

Det var lite så här jag kände mig. Snopen. Med munnen lätt öppen och ögonbrynen i en bekymrad rynka. När jag förstod att det jag spetsat in mig på att köpa med mig hem inte skulle gå att få med hem...

Vill ni läsa historien om det får ni scrolla ner till ps:et. Men jag skulle rekommendera er att gå långsammare fram, för här vankas verkligen vintage-godis att njuta av. Fler bilder från förra helgens antikmässa på Åhaga. Håll till godo!

Vi börjar väl med det tunga artilleriet: Hundvalpar. Gulligulligull-varning.

Allas vår Lisa. Lisa Larson gav sig in i samhällsdebatten för länge sedan. En sådan här underbar pjäs skulle väldigt gärna få pryda eviga kvinnor-hemmet pronto! Pronto, sa jag!

Med ögon känsliga för grönt går man inte bara förbi ett sådant här fat från Rörstrand.

Inte heller en sådan här skönhet i glas passeras utan att huvudet vrids rejält på.

Böcker från A till Ö. Nästan.

Vem blir någonsin trött på Musse Pigg?

Och vem drömmer inte om sommar och frihet...

...när tjockjackan just har åkt på?

Tomma krokar - nackdelen med att komma iväg först på mässans sista dag.

Å andra sidan, hur skönt att kunna njuta av alla godbitar som fanns kvar utan att behöva (tennis)armbåga sig fram.

Vi börjar närma oss slutet, slutet är nära som man säger, och här är hon och han som dagens ps handlar om. Inte just de här två, men ändå just de här två. Låter kanske lite konstigt, men jag tror att ni kommer förstå.

Bye bye alla fantastiska, anrika, antika saker. Ses igen nästa år. Hoppas jag.

:)
/helena

ps Jo. Så här var det. Jag hade inte hunnit gå många steg i de gamla lokstallarna på Åhaga förrän jag fick syn på henne. Brunt hår. Alldaglig, fast på ett oemotståndligt sätt. Och med den lilla pojken i famnen. Den stora, lilla pojken. Kändispojken Jesus, ni vet. Hon såg ut som en hemmafru från 50-talet eller något i den stilen. Och pojken, som en helt vanlig pojke i byxor och tröja. Men ändå var de förstås gudomliga. Lite guld som glänste diskret runt kanterna. Lite dov blå ton till det. Oemotståndligt, som sagt. I ett av mina absoluta favoritmaterial - gips. Det billiga, formbara materialet som ersatte andra material när tillgången och tiden - och pengarna - tröt under krigstiden.

Bel, stod det på baksidan. Världens berömdaste moder och son var från bästa antiklandet Belgien. Priset var rätt, överkomligt för min lilla budget. Och som jag har letat efter en madonna med barn! Har alltid velat ha ett fint ex att ställa fram till advent. Glömmer aldrig den handsnidade i trä, från 1938, som ropades in av någon bättre bemedlad, på en slagauktion vi bevistade på för några år sedan. Sedan dess har jakten pågått. Efter någon lika fin. Den här var helt annorlunda i sitt utförande, men ändå lika fin. Så, vad hindrade mig då från att köpa den? Tidsbegränsningen och undran över om jag skulle hitta något finare. Knasigt tänkt, jag vet. Men jag ville så gärna försöka hitta någon present till mannen. Han är ju alltid så snäll mot mig, vill alltid att jag ska få allt jag pekar på. Hehe, nåja. Inom rimliga budgetmässiga gränser, vill säga.

Därför ville jag se om jag kunde hitta något bra till honom först, innan jag bestämde mig för att det var just madonnan med barn som skulle få följa med hem. Alltså, jag frågade mannen i montern om han kunde hålla mor och barn åt mig en stund, lägga undan åt mig? Jodå, det kunde han. Jag tackade och sa att jag kommer tillbaka och meddelar om jag ska ha dem eller inte. Han nickade och log och jag drog vidare för att se vad alla övriga montrar hade att bjuda på. Fastnade för en speciell ljusstake från Ystad-metall. Och en ovanlig kattbrosch. Men inget som kunde tänkas passa mannen. Inget musikaliskt eller poetiskt eller annat kul. Gick bara runt och hade "hemmafrun" och hennes son i tankarna.

Efter en timma eller så bestämde jag mig för att gå tillbaka och köpa de efterlängtade, vackra tu. Vindlade min väg tillbaka till rätt hörn av den rätt så omfattande mässan. Ah. Där. Där stod mannen bakom disken. Och jag frågade direkt om de fanns kvar - fast jag var säker på att de var det. Han såg allvarlig ut. Aj då. Nej, sa han sedan. Jag kunde ju inte hålla den hur länge som helst. Det var en kille som ville köpa den, stod här jättelänge och väntade. Jag var till och med runt och letade efter dig. Sa den numera allvarlige mannen bakom disken. Jahaja. Så kan det gå. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Kände mig snopen och sur och besviken. Tack ändå då, sa jag och gick slokörat därifrån. Tänkte att jag fick väl skylla mig själv som inte lämnat honom mitt telefonnummer eller visitkort (eller både och).

Men sedan blev jag ändå lite förbannad. När jag kom hem alltså. Knöt den berömda näven i fickan och tyckte det var liiite orättvist, när jag lovat att komma tillbaka och allt. Frågat snällt om han skulle stanna kvar där ända till slutet. Dessutom kom jag tillbaka över en timma innan mässan skulle stänga, så sååå desperat att få sälja behövde han väl ändå inte känt sig? Jag bara undrar.

Så kan det alltså gå. Och jag som brukar berömma mig om att kunna kommunicera hyfsat med trevligt folk. Well, well, man slutar aldrig att lära sig, mina vänner. Så jakten fortsätter. Jakten går vidare. Jakten pågår. Mot nya, lagom gamla, madonnor.

Hello God Jul!

Hur var det nu han sa...? Jo, flugviktsmästare i berättande. Ja, eller något sådant. Mannen alltså, det var han som sa det. Efter att vi högläst Jonas Karlssons God Jul för varandra förra helgen. En liten pärla. En lättläst pärla. Inget världsomstörtande direkt, men kul. Och nog finns det en hel del att fundera över, strax bortanför det uppenbara som utspelar sig mellan de småkomiska sidorna.

Lotta Kühlhorns omslag är också en riktig pärla. En karamell. En smällkaramell!

Har du mans eller? Frågan borde kanske ställas oftare? Nu är det ju mansmånad. Blå månad. Eller mustaschmånad eller vad ni väljer att kalla den. Prostatacancern får vi inte heller glömma att prata om. Vi har flera män i vår bekantskapskrets som har eller har haft det. Inte att leka med. Det heller. Bra att fokus sätts även på det blå. Världen är ju inte bara svart eller vit eller rosa.

Bytte blad i almanackan. Och bytte till blått band på mannens kavajuppslag. Förhoppningsvis är det någon som hajar till och blir påmind.

Ni trodde kanske att jag råkat bläddra två blad framåt? I almanackan? Nej då. Men nu går vi ju mot mysigare tider. Tända ljus (glöm inte att kolla brandvarnarna!), uppkrupna lässtunder under det varma sofftäcket, kryddigt smaksatt kaffe - hej kanel och kardemumma! - och mycket annat i lampornas glada kvällsljus. Därför tyckte jag att julen ändå kunde få komma med på ett hörn redan nu. Även om jag gärna väntar lite med att sätta på julmusiken på högsta volym i de gamla golvhögtalarna.

<3
/helena

ps Hur går det då med TV-tittandet? Eller det uteblivna TV-tittandet. Jodå, så där. Vi tittar faktiskt betydligt mindre på olika former av skärmprogram numera. Tjocka, goa TV:n står allt som oftast nattsvart. Men visst tittar vi. På exempelvis just Jonas Karlsson i Sthlm rekviem. Vet inte riktigt vad jag tycker än, så här efter tre avsnitt. Känns lite för rörigt. Lite för stereotypt. Lite för mycket konstlade konstaplar, om ni förstår hur jag menar. Svårt att känna att det handlar om riktiga människor liksom. Anyway. Män. Vad är det med danska män egentligen? De är ju smått underbara! Och dyker upp lite varstans. Som i Originalen. Dansk dokumentär från i år, av Stig Guldberg. En livsbejakande dokumentär om fyra män. I beskrivningen hos SVT står det något om tragikomisk, men det tycker jag är ett lite tråkigt sätt att se på saken.

Se Originalen, om du vill ha en både lättsam och själfull stund. Jag ville inte sluta umgås med dessa sköna exemplar av manssläktet, när filmen tonade ut efter sin timma. Och jag säger bara en sak, som säkert många kloka har sagt och tänkt genom tiderna: I en värld full av kopior är det inte svårt att vara originell. Amen.