Linda Bläh - en lagom liten berättelse

Förstår inte varför folk envisas med att kalla det för Höstlovet? Läslovet, heter det ju! Och det vill jag självklart försöka bidra till. Därför har jag totat ihop ett litet bidrag till läslovet, inspirerad av de tider vi befinner oss i.

I helgen skrev jag del ett. En andra och en tredje del är på gång. Kanske får jag tid att publicera även de delarna här inne. Men vi börjar väl i rätt ända ändå, med del ett. Får jag lov att presentera Linda Bläh. En lagom liten - eller stor - berättelse. För dina barn och dig. Eller dina barnbarn. Eller "bara" för barnet inom dig. Hursomhelst. Here we go:

Linda vaknade. Inte med ett ryck, utan med en mjuk känsla i nästan hela kroppen. Det var bara foten som kändes kall och ryggen en aning stel. Den andra foten kändes också kall. Täcket låg halvt om halvt på golvet.

Linda krängde på sig den stickade blå tröjan över det tunna nattlinnet. Den sönderälskade tröjan hade maskor stora som mushål. Men vad gjorde det, den värmde ändå. Morfars doft var borta ur den för länge sedan, men känslan av morfar Bengt satt för alltid kvar i garnet som klamrade sig kvar mellan maskorna. 

Boken, som hon börjat läsa kvällen innan, låg uppslagen med en vild bild i mitten. En bild av en galen kvinna. Håret på ända och stora, omoderna glasögon. Inte sådana där svarta, kraftiga, fyrkantiga, som pappa och alla andra trodde att de passade så bra i, mera som uggleögon. Som tefat. Som täckte ögonbrynen och nästan hela kinderna. En kvinnlig mördare. Linda tyckte det verkade konstigt. Verkade orimligt på något sätt. Kvinna. Och mördare. Som en motsättning. Att kvinnor alls kunde mörda.

- De exakta procenttalen kan jag inte, hade Jocke sagt. Men visst finns det kvinnor som begår mord. Även om de är betydligt färre än männen, och ofta har andra anledningar och bevekelsegrunder, fortsatte han. Alltid skulle han använda så svåra ord. Bara att googla upp i ordboken, sa han. Ett stort ordförråd kan minska klyftorna mellan människor på ett mer djupgående och effektivt sätt än vilket senkommet politiskt beslut som helst. Han gillade att avsluta så där. Kryptiskt. Svårbegripligt. Så att man fick något att fundera på. Eller något att skita i att fundera på.

Magister Jocke. Med det långa svarta håret i svans. Och kinder som verkade så mjuka. Kanske hade han fått så tjockt och långt hår som kompensation för bristande skäggväxt?

De hade thriller-tema. Med fokus på "ljuset i mörkret", som Jocke uttryckte det. Vi måste våga skåda mörkret i vitögat, mässade magistern med ett så inlevelsefullt uttryck i de annars så snälla ansiktsdragen, att man nästan hoppade till i bänken. Linda hoppade inte till. Hon var van vid mörker. Och ljus.

Ingen, utom lilla Livia, visste väl riktigt vad skåda betyder.

- Är inte Skoda en gammal, ful bil? Undrade Max glatt.

Alla skrattade, utom Livia.

Linda hade varit kompis med Livia en kort tid. Sedan början på höstterminen. Hon hade fått följa med Livia hem till det stora huset fyllt med lukter som hon aldrig tidigare hade känt. Eller dofter då. Dofter är något godare än lukter, trodde Linda. Och ändå godare än allt det i världen som stank. Här bodde Livia med sina fyra äldre syskon och en moster. Föräldrarna var döda. Dödade. I ett krig långt borta. 

Livia hette egentligen något annat. Något längre, något med ett ljud som kändes kittligt i halsen. Men hon hade börjat kalla sig själv för Livia så fort hon lärt sig vad ordet liv verkligen betydde. 

- Att ha ett liv är ingen självklarhet, hade Livia påpekat första gången de tog följe hem från skolan. Linda fattade inte riktigt vad den nyfunna vännen hade menat med det, men hon hade ändå nickat. Försökt föreställa sig att hon nickade på ett sådant sätt som någon som verkligen förstod innebörden av det Livia just påpekat.

Efter några veckor hade de börjat bråka. Livia tyckte att Linda och alla andra "små svenne-brudar" var så bortskämda. Skulle ha allt de pekade på. Smink och senaste smartphonen och full rätt att gå på vilken sida av vägen de ville. Det sista var visst något bildligt, något som egentligen betydde något annat. Ett uttryck från Livias andra - första? - hemland. Linda kände inte alls igen sig i den beskrivningen. Hon som inte ens gillade smink. Hon som alltid bad om lov, och nästan alltid höll det hon lovade. Linda tog inget för givet. Särskilt inte sedan morfar Bengt dog. Då försvann den speciella platsen inom Linda, den där hon känt sig trygg i sitt eget sällskap.

Hon borrade in näsan i den obefintliga doften mellan maskorna. Bad en bön till morfar om styrka, drog på sig jeansen, borstade håret och gick ner för trappan. Ingen annan var uppe ännu. Mjölken var kall. Ingen hade glömt kylskåpsdörren öppen för länge. Hon gjorde varma mackor och banansmoothie. Det var morfar som kallat det varma mackor. Själv sa hon grilled cheese, vid de tillfällen när mamma var tanklös nog att fråga vad hon ville ha.

- Grilled cheese, please! Och ett boiled ägg med kaviar. Och en syltsmoothie med extra mycket grädde i. 

- Du kan få gröt om du vill, med en liten klick sylt uppepå, brukade mamma sucka till svar. Gröt lika med bläh. Sa Linda. Så det var bättre att vara uppe först och laga till det man själv ville, medan mjölken fortfarande var kall.

När mamma vaknat, skulle hon påminna henne om att de skulle köra ett gympa-pass tillsammans. Ett nytt. Mamma skulle nog bli väldigt överraskad, av innehållet. Mera dance än gympa. Mera moves än rörelser. Mera Linda än mamma. Definitivt mycket mera Linda än mamma. Men mamma höll stilen, som pappa sa.

- Håller stilen gör hon, min goa tjej!

Pappa kallade alltid mamma för sin goa tjej. Hur töntigt? Hur lamt? Hur yesterday? Hur ofattbart löjligt?!? Min goa tjej. Bah.

Mamma Therése var dessutom gammal. Minst fem år äldre än Lindas kompisars mammor. Men stilen höll hon. Tydligen. I alla fall om pappa fick avgöra.

Snuffe behövde gå ut. Eller hade behövt gå ut för ett tag sedan. Pölen i hallen talade sitt tydliga språk. Snuffe var gammal. Åtminstone halvgammal. Sju hela människoår. Linda ville inte att Snuffe skulle dö. Självklart inte. Men hon önskade det intensivare än vad som kunde anses normalt. Normalt. Ett ord som beskrev hur man borde vara. Och känna. 

- Det och det är normalt, sa man. Sa alla möjliga. Fast de omöjligt kunde veta säkert vad som var just normalt. Normalt sett. Ett normalt sätt. Vem hade det egentligen? Vem VILLE ha det? Linda bara undrade.

Snuffe skakade på sin regnvåta kropp. Linda tog av sig jackan. De andra var uppe nu.

- Ikväll tittar vi på läskig film, va? Pappa höll fram händerna framför sig på ett zombieaktigt sätt, och Linda drog sig bakåt med låtsad rädsla. 

- Ja!!!!!! ropade lillasyster Lova. Och mamma gav pappa ett förmanande ögonkast. 

- Ja, just det, du och jag Lova ska titta på Bamse först. Eller Paddington kanske. Eller Puh. 

- Nasse!!!! Ropade Lova med munnen full av illröd sylt. Nasse! Nasse! Nasse! Och oink oink Ior!

- Okej, okej. Nalle Puh it is. Och sedan blir det liiiite mera scary, mimade pappa till Linda, som log.

/helena