Vad är hon?

Flickan som gungar i takt med klockan. Exakt på slaget. Som en pendel. På baksidan - eller är det framsidan - av den sparade kladdlappen hittar jag fragment från något jag skrev i våras. Om gungan som gnäller. Jämrar sig eller bara visar att tiden går. Den gnäller fortfarande, varje dag, utom när snön fallit. Lätt, lätt, utan att ha fått minsta skrubbsår på sina vita knän har den fallit, snön. Nu har den rest sig upp igen. Jag längtar redan efter nästa fall.

Medan tiden tänker på annat - den titeln tänker jag ofta på. Tidsbundna ord med hög igenkänningsfaktor. Medan jag tänker på annat går tiden. Märkligt nog.

Den här veckan har gått extra fort, känns det som. FN-dagen kom och gick. Fast jag ställt fram nummer tjugofyra i den gamla blädderkalendern för länge sedan.

Lisbeth Palme, kom och gick och fick så mycket gjort under bara ett liv. Fina, kloka Lisbeth. Sa Margot Wallström, när hon fick veta att Lisbeths innehållsrika liv på jorden var slut. Och tänk att ha varit tvungen att överleva det hon tvingades överleva! Vem hade orkat gå vidare efter det? Hela landet var traumatiserat efter hennes makes brutala bortgång och hon var tvungen att leva vidare. Hon jobbade bland annat med Unicef. Var med och drev igenom FN:s barnkonvention. Vem orkar något sådant, efter det hon var med om? Fina, kloka Lisbeth.

Har ni tänkt på att det bara är ett c som skiljer klockan från de kloka? Lite trivialt i sammanhanget förstås, men så är ju livet nu en gång beskaffat. Som en ständig pendel mellan högt och lågt.

Vintersport på den avstängda TV:n. Utanför några halvgröna blad som fortfarande håller sig kvar i grenarna med näbbar och klor.

Augustprisnomineringarna svischade också förbi. Och eftermiddagsljusets sista timmar. Nu blir det mörkt, kameran gråter lite i sitt hörn, men snart blir det ju ljusare igen. Pendeln, ni vet.

Skriva, skriva, skriva. Det hoppas jag göra i mörkret. Och fota lite ändå förstås. Mörkret är ju bildjägarens bästa utmaning.

The Age of Adaline. Det var egentligen bara det jag ville. Tipsa er om en tidlöst bra film. Blake Lively. I en stor roll. Första rollen jag sett henne riktigt bottna i. Den är inte för stor, filmärmarna hänger inte nedanför de välmanikyrerade händerna. Rollkaraktären passar henne som hand i handske. Och Harrison Ford är bra. Riktigt bra. Birollerna bärs upp av idel ädel adel. Eller vad sägs om namn som Ellen Burstyn och Kathy Baker? Mumma för oss movielovers!

En film om att ha all tid i världen och ändå sakna tid. Stjärnorna är med. De på himmelen också. Och tiden stannar en stund där i hissen. Men framtiden är inte heller så dum, har jag hört.

På baksidan - eller är det framsidan - av min kladdlapp står devisen jag kanske kom på allra först i världen - vem vet? Ni har hört det förut: Jag blir aldrig någonsin klar med någonting. Men det blir ju inte vinden heller.

Eller klockan.

<3
/helena

ps Vad skulle boken som handlar om en massa gamla klockor kunna heta då? All tid i världen. Såklart.