Gillar precis allt här. En liten plats i perfekt harmoni, när världen utanför verkar förryckt. Haha, det där lät patetiskt, jag vet, men ni förstår ändå vad jag menar, va? Stillebensjukan, brukar jag kalla den. Att vilja ha små områden där det råder någon slags absolut ordning. Sobert, sorterat och inordnat. Det är kanske inte direkt min signaturmelodi i det stora hela, gillar ju brokigt och blommigt och färgblandningar, men i det lilla passar det perfekt. Som här.
Allt, nästan, är dessutom vintage. Vaserna med kvinnliga signaturer från Upsala-Ekeby. Den lilla, tunga barnkopian. Lådorna för spel. Mannen som fått spel? Haha, vunnit något har någon gjort någon gång i alla fall. Därav segerkransen på toppen, förmodar jag. Lampan med frihetens vita fåglar på. Fotot på mannen som liten. Gulligull!
Tid att tända ljus. I den art noveau-inspirerade lampetten. Trettio kronor på Myrorna, har jag för mig, för hela härligheten.
Lite suddigt här kanske, men so what? Livet är inte perfekt. Eller om jag får uttrycka det en aning mer filosofiskt: Livet är inte perfekt, just därför är det perfekt.
Just nu dricker vi kvällskaffet i dessa snirkliga skönheter. Sinnligt kaffe, kallar jag det. Det är så svårt att hålla de här kopparna på något bra sätt, blir lite som akrobatik för fingrarna varje gång. Hoppas bara inte att guldkanten på dessa gamla godingar avger mer än en överlevnadsbar mängd bly...
Sa jag att vi dricker kvällskaffet i dem? Jaha, bra. Och morgonkaffet förstås. Och kaffet på maten såklart. Och så vidare och påtår på det.
:)
/helena
ps Inget nytt. Inget ni inte sett förut. Lättviktigt? Javisst! Men fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar