Då så. Dags för del två av tre i den lagom lilla berättelsen om Linda. Del tre är redan skriven, så den kommer förhoppningsvis in hit någon gång nästa vecka. Nu del två. Eller förresten, länka er bakåt till del ett först om du och dina barn, eller barnbarn, har missat den. NU, del 2:
Snuffe drog hårt i kopplet, försökte förgäves springa fram till den silvriga idegranen där en retsam ekorre just skuttade upp för stammen.
- Snuffe drar för mycket, klagade Linda. Undrade om inte pappa kunde ta över. Typ nu.
- Yes. Självklart. Pappa skuttade fram mellan de slingrande grusgångarna, nästan lika vigt som en ekorre. Han tog över Snuffe-görat, som de brukade kalla det.
Luften var hög och klar. Lätt att andas, även om det regnade lite. Mamma hade förmanat på dem både mössor och vantar.
- Nej, jag hatar den där käcka mössan med öronlapparna, klagade pappa medan Lova och Linda glatt satte på sig sina luvor med stora tofsar på.
- Ja, du måste ha mössa! Pappa suckade och drog ner den klämkäcka huvudbonaden ända till näsan. Frågade mamma om det blev bra så här? Och mamma bara log, sitt mest överseende leende.
Nu gick de där, mätta och varma, långsamt i det fortfarande ganska sommargröna gräset. Långsamma, eftertänksamma steg mot sitt tilltänkta mål. Livia var också med. Och mormor.
- Hej, morfars allra bästa vän! Så hade hon sagt, när hon ringde lite för tidigt på morgonkvisten. Hon hade tagit över morfars speciella hälsningsfras till Linda. Fast hon brukade säga mormor. Mormors allra bästa vän. Men dagen till ära hade hon sagt morfar.
- Ikväll går vi ut och hälsar på honom va? Sa mormor i telefonen. Eller redan i eftermiddag?
- Ja. Jo. Sa Linda. Även om hon var osäker på om hennes mjuka morfar verkligen kunde finnas under en så hård sten.
- Måste man tända ljus just idag? Det var Livia som undrade.
- Nej då, man kan göra det när man vill. För att minnas de man älskar, som har gått vidare.
- Gått vidare? Livia såg frågande ut.
- Vandrat vidare ja. Till nya äventyr. Andra världar.
- Du menar dött?!! Sa Livia med en märkbart irriterad ton i rösten.
- Ja. Du har rätt, klart man inte behöver skriva om allt. Eller försköna. Klarspråk är bra, ursäktade sig mormor.
- Men det blir bäst när det är mörkt, tillade pappa lite för sent för att de skulle fatta att han menade ljusen som skulle tändas.
De gick en lång stund, tysta. Alla upptagna med sina egna tankar, verkade det som. Linda tänkte på kvinnan med de stora tefatsglasögonen. Undrade om hon låg i en helt vanlig grav. Eller om sådana som mördat inte fick ligga så här fritt utsträckta under gräset. Först skulle de gå till minneslunden. Livia skulle sätta upp sina figurer där. Figurer som hon gjort själv.
Linda hade hjälp henne med scanningen av fotot. Det enda foto som fanns kvar av Livias mamma och pappa. Det var ganska litet. Och tummat, som morfar skulle sagt. Viket på mitten och sedan vikt en gång till. Det skarpa vecket hamnade tyvärr i pappans ansikte, så man såg inte riktigt hur han såg ut.
Men mamman syntes. Hon log. Och sträckte ut armarna framför sig. Som Boris Karloff, tänkte Linda fnissigt. Eller Doris Karloff då kanske. Linda försökte låta bli att skratta högt åt sig själv. För det var allvar för Livia. Att försöka minnas och komma ihåg. Pussla ihop de fragment av sina föräldrar som hon hade gömt djupt inom sig. Att göra de här figurerna var ett sätt att minnas. Ett sätt att hylla det som var Livias ursprung och första minnen i livet.
Pappan hade svartvitrutig kavaj på sig. Och blå jeans. Mamman hade sin bästa klänning. Den som skimrade i alla blå färger som finns i hela världen, sa Livia. Hon kunde se färgerna skymta förbi innanför sina ögonlock nästan varje gång innan hon skulle somna, sa hon. Och höra det frasande ljudet av det styva tyget. Bara en kort sekund varje gång. Sedan var ljudet bara borta.
De mötte människor som skrattade. De mötte människor som snöt sig, kanske för att de var förkylda. De mötte barnvagnar och rullatorer och trehjulingar och cyklar. Snuffe mötte en och annan kompis att sniffa på. Mest mötte de människor som gick som de, långsamt, utan brådska. Linda hade nog aldrig sett så många människor på en gång som inte verkade ha bråttom någon annanstans.
Nu var de strax framme. Det lyste redan många ljus i en stor cirkel. Bakom en av de stora, vajande björkarna stod en kille och spanade på dem. Det verkade i alla fall som om han gjorde det. Linda tyckte att han verkade bekant på något sätt. Men hon kunde inte komma ihåg var hon hade sett honom förut. Han vred och vred på huvudet när Livia försökte fästa sina två pappfigurer i gräset med hjälp av fyra spetsiga blompinnar.
- Ser du hur han vrider på huvudet som hon i Exorcisten? Runt och runt som om han aldrig hade sett två rutiga och blå mammor och pappor förut. Sa Linda till Livia.
- Vad glor du på?!??! Skrek Livia för full hals. Exakt vad glor du på?!??! Fortsatte Livia med ännu högre röst. Killen såg rädd ut. Vände snabbt på både huvudet och klacken. Sprang nästan därifrån. Ner för kullen. Bort mot parkeringen. Mamma var snabbt framme hos Livia och höll om hennes kropp som skakade nu. Skakade av ilska. Mamma använde sin lugnaste röst. Den som kunde få en upprörd jätte att hamna i djup dvala på en nanosekund. Bättre än alla sömnmedel i världen, brukade pappa säga. Mammas lenaste röst. Så ja. Så ja. Med bry-dig-inte-om-honom-rösten.
- Sätt ner dina förfäder i jorden nu, sa pappa. Visa hela världen hur mycket du älskar dem. Och bry dig inte om nyfikna själar. Det är förresten bra att vara nyfiken. Ibland. På rätt ställe. I rätt sammanhang. Glöm inte det, viskade han långt in i Lindas öra.
De vände sig om när de gått en bit från minneslunden. Solen visade sig i ett svagt ögonblick uppe vid kullens kant och lät en solkatt lapa i sig all den blå färgen från Livias mammas klänning. Den bländade dem. De fick hålla upp händerna som skydd, för att se.
- Titta! Hon vinkar till dig, Livia. Sa mormor. Hon vinkar faktiskt.
Sedan tände de ljus hos morfar. Böjde ner huvudena en stund och berättade lågt för varandra vad var och en tyckt varit det allra bästa med Bengt. Morfar Bengt. Han var snäll, sa mormor. Lite för tråkig och allmän beskrivning tyckte mamma, som kontrade med en lång och invecklad historia om när morfar skulle lära henne simma. I ett dyigt kärr. Och i badkaret. Ett litet, vanligt vitt badkar. Vänd på dig nu. Hade morfar tydligen sagt. Och öva bentagen. Men jag sparkar ju i kaklet då, hade mamma visst protesterat. Det gör inget, jag sätter på plåster på kaklet om det börjar blöda! Hade morfar skrattat medan han visade hur bentagen skulle tas med armarna fäktande så att det rosa, spetsprydda duschdraperiet hade fladdrat. Linda sa inget. Tänkte bara. Tänkte på en massa saker som de gjort tillsammans. Ville behålla det för sig själv.
- Nej, nu går vi hem och dricker kaffe va? Sa mormor och tog Lova i handen. Men Lova drog sig snabbt ur greppet och böjde sig ner och tog upp något som hon stoppade i munnen. Snabbt som en vessla.
- Nej Lova!! Mamma rusade fram och började bända upp Lovas starka små käkar. Fick ut en sten. En stor sten i förhållande till Lovas lilla mun. En len sten, visade det sig. Som det stod "Tänker på dig" på.
- Bläh! Sa Lova.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar