Ska vi kalla det en slags tacksägelsebön?

Ibland skriver jag mig ledsen. Eller glad. Eller både och. Eller skriver in mig i någon annan känsla. Den här texten gjorde mig lite rädd. Som i att vi väl alla lite till mans, och kvinns, är en smula rädda för att det ska hända våra mest älskade människor, våra närstående, någonting.

Det känns alltid lite personligt också, även när man går in för att skriva för "alla". Även när man försöker hitta en allmängiltig känsla som många kan känna igen sig i, känns det extra inuti en själv. Särskilt när det är något allvarligt, känner jag så.

Det här är en text med eftertanke. Kanske en efterklok text? Något jag borde skrivit till Alla helgon? Som tröst åt de som längtar och väntar förgäves? Jag kallar den Mörkerseende, igen. För jag skriver alltid, minst, en hyllningsdikt till det ljusa mörkret - eller mörka ljuset - när det börjar falla tidigare om kvällen. För att inte säga redan på eftermiddagen.

De här orden föddes ur det nymornade mörkret. Ur den vilsamma vaksamheten, och den lätt upprymda tonen som alltid ljuder genom den klara luften så här års.

Läs, om ni vill. Och lova att vara rädda om varandra.


Mörkerseende, igen

Vaksam vila

Återigen, mitt hjärta på fjäderlätta fötter
genom rummen
våra
gemensamma
skrymslen
och vrår
och våra separata
unika
uppsättningar kromosomer

Vaksam vila
tyst, lätt, lugn
Och ro
ickeelektriskt
som balsam runt själen

På samma gång upprymdhet
Upp genom rymden
Det mörka, så fyllt av ljus

Min längtan lägger sig ner, lyfter bara på ena ögonlocket för att kolla
att alla drömmarna finns kvar
Där ute
I mörkret

Svärtan gör inte ont
Den gör dig vaken
Vaksam
Naken

Och trygg, i närheten av din nästas mjuka andetag

Färgerna - om du ser dem klart fast allt är dunkelt, då vet du; att du inte tar lätt på alltsammans
Du letar efter nyanserna
Ser skiftningarna
Även när bläcket är osynligt

Punkt för punkt betar dina fingertoppar av
Vilsamt
Vaksamt
Naket
Avskalat
Jordnära

I jordens mörker
får du vila
om du vill

I halvårsdvalan
kan du välja
mörkerseende
om du vill

I dunklet
tas inget ljus för givet

Nyanserna är dina
Och evigheten
Och längtan

Och på klädkroken hänger ditt fjäderlätta hjärta,
strax bredvid morgonrocken som bär din älskades doft
genom rummet
och tiden
och rummet.


<3
/helena