Rumspoesi

"att se de mjuka linjerna dansa fram som lätta molnslöjor"

Gert Wingårdh. Igen. Det finns så mycket att spara i allt det kloka som han sa i sitt avsnitt av Hemma hos arkitekten. Jag har sett fyra delar av sex.

Sett Martina Eriksson göra sina noggranna vind- och solstudier. Hört henne prata om hur viktigt det är att öppenhet - rymd - har ett mått av intimitet i sig. För att inte hamna i tomhet.

Mina egna tankar och bilder flikas in:

Rum kan vara toppen på en kyrka. Som sticker upp ovanför en kulle. Som om tornet växte direkt ur den gröna myllan. En vanlig fyrkant. Ett spektrum av fönster. Något traditionellt med en twist. Som går som en dans över betong och ängar. Eller med en tvist, kanske? Något som bråkar lite. Med snickarglädje och carport. Fasaden kan vara diskret eller framfusig eller ful, huvudsaken är att den säger något. Tilltalar. Tallar på tomten. Långa tallar. Tall pine-trees. Som har byggs in i taket. Sådant är fint. Sedan solen, som lyser in genom märg och ben och alla smutsiga fönster. Suddigt, som suddar ut alla vassa kanter. Vackert, vackert.

Ska se de två sista delarna så fort jag hinner. För de fylliga, rumsliga halvtimmarna var mycket intressantare än jag trodde de skulle vara. Mycket mera fyllda med poesi. Inte bara stora glaspartier, mycket mera. Och små, viktiga detaljer överallt. Som spegelsocklar! (Och en svart katt som speglade sig däri!).

Arkitekturen ska ge en förhöjd huskänsla - var det någon som sa. Och Sandell pratade om konsten i att kunna skapa något storslaget i/av det lilla. Och vem skulle inte vilja ha en egen Moon-viewing-platform?

Så, om ni har en halvtimma över, se ett avsnitt av Hemma hos arkitekten. Låt Ann Victorin och hennes melodiska, varma röst guida er genom rumskaparnas alldeles egna rum.

:)
/helena

ps Man behöver inte vara på alla platser, tanken kan ju ändå vandra dit ut. Gert Wingårdh, igen. Ungefär så sa han, om rummen man inte använder så ofta (händer ju i o f s aldrig oss som bara har två rum och kök...). Men jag tyckte ändå det lät klokt.