Det här är slutresultatet. Och ett av de verkliga skälen till att jag ville fota Villa Låteralla i somras. Jag ville skapa en rolig, fin, bra och talande bild av musik. En liten blinkning till alla gitarrmän - och kvinnor! - genom tiderna.
Till alla de som hållit/håller den kurviga kroppen nära intill sitt musikaliska hjärta. Som mannen. (Och ja, det händer ju faktiskt att hans huvud kommer med på bild då och då, men ofta symboliserar han bättre, eller visar fram, det som ska sägas utan huvud. Haha. Det där lät dumt. Stackars mannen! Hihi.)
Här ser ni alltså mannen som är pappa till så många idéer. Till så många låtar. Till så mycket poesi. Mannen som behållit replokalens unkna lukt i näsborrarna genom livet. Unkna, men kreativa doft. Mannen som aldrig spelat av något annat skäl än att han älskar det. Mannen, som fått mer än en lokalreporter genom åren att sätta i halsen när de förstått att kändisskap aldrig har funnits på han musikaliska karta. Ville bara säga det, innan jag säger det viktigaste. Bara för att det är så många som sätter så mycket framför musiken idag. Som kändisskap och trender och Big Money.
Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musikaliska muskler! Om man sedan kan tjäna lite pengar på sitt stora intresse gör ju det inte direkt ont. Mannen jobbar med musiken som pedagogiskt verktyg - genom sin arbetsgivare Studieförbundet Vuxenskolan. Bland människor med extra funktionsutmaningar, och bland våra kära äldre.
Musiken läker och helar och delar inte upp människor i vi och dom. Musiken förenar. Musiken låter alla vara den de vill vara. Den de kan vara. Den man måste få vara.
I år ska vi samla in pengar till funktionshindrade. Mannen och jag kallar det inte funktionshindrade, vi säger hellre människor med olika typer av utmaningar. För då blir det ett inkluderande uttryck, där vi alla ingår. Alla har vi utmaningar i livet. Olika utmaningar. Och vi måste slåss för vår rätt att vara olika. Även om vi människor alltid kommer vara mer lika varandra än olika, hur vi än vänder oss här i världen.
Vad pratar jag då om? MUSIKHJÄLPEN 2018 såklart! Dags att kavla upp ärmarna ända upp till axlarna för att axla årets hedervärda, ofta bortglömda, tema: Alla har rätt att funka olika!
Så se upp! För vad då då? Farah! Ingen fara på taket alltså, Farah är här och ska lotsa oss genom den musikaliska önskeveckan igen. Inte bara Farahs dag alltså - Farahs vecka, kallar jag den från och med nu. Vecka 50. 10-16 december. I Lund. Lund ja, har fina minnen därifrån. Och en del fula, men det är en annan historia...
Farah Abadi. William Spetz. Daniel Adams-Ray. Låter som en mycket trevlig - och viktig - musikalisk tanke i mina ljudkänsliga öron.
<3
/helena
ps Bråkar på riktigt gör vi bara ett par gånger om året eller så - mannen och jag. Men smågnabbas gör vi mest hela tiden. Om vardagen, ni vet, så som vi alla gör. Men mest om trams, larv, löjligheter. Gulligheter. Som häromdagen, när han kom hem från jobbet och det första han sa när han fick syn på mig var: Aha, är det Tomten?!? Bara för att jag hade min tjocka, goa kofta på mig. Får man inte ha på sig sin rödaste, goaste kofta mer än i julveckan då eller? Jag bara undrade. Sedan, när han hade bytt om till sina myskläder och kom ut till mig i köket, kunde jag inte låta bli att undra: Aha, är det Bajsmannen? Så kan det alltså gå, när man har tagit på sig sin mysigaste - brunaste - kofta. Lite off topic här då kanske, men den kortärmade, bara, sommarsanningen, fick mig att börja tänka i klädtermer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar