En del bilder fastnar mer, så är det bara. Den här känns det som att jag aldrig har sett förut.
Förmodligen för att jag fastnat för något av de andra fotona, de gånger vi bläddrat och stannat upp.
De här fina flickorna till exempel. Vi vet inte vilka de är, bara att de står där år 1949. Med sina vita strumpor och glada leenden. Sedan bläddrar vi framåt i tiden. Cirka tolv år eller så. Eller fler. Tretton. Fjorton. Till och med femton, kanske?
Den här gången fastnar jag för ett annat leende. Det till höger. Pappans.
Kanske ler han åt sin yngste son? Kanske ler han med hela sin familj i tankarna - och samlad runtomkring sig? Kanske ler han mot solen?
Kanske ler han för att han känner sig fri, för en gångs skull. En ledig stund mellan alla sysslorna på gården.
Fri. Fångad av det eviga ögat. Fängslad av den lilla pojkens pladder. En vacker dag. Vad vet jag? Inget. Och allt.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar