Ni har sett honom förut. Näcken-mannen. En gedigen pjäs. Hehe. Ni kommer kanske ihåg varför jag måste fnissa när jag ser honom? För att hela uppenbarelsen är så komisk! Armarna, eller rättare sagt de korta överarmar han alls har, verkar så ogenomtänkt stympade på något sätt. Medan torson är så detaljerad och välgjord. Håret ska vi bara inte tala om! Och skägget! Det svallar över alla sina blommiga, frodiga gränser. Och sedan har vi ju själva manligheten då... Den har inte kommit med på bild här... Tyvärr... Hihi. Den är också...låt oss kalla det...detaljerad. Utstuderad nästan. En kul glaspjäs. Fast jag har fortfarande ingen aning om vem som kan ha gjort den. Tänker alltid på Kjell Engman när jag ser den, men det beror nog mest på själva skägget...
Tre andra glaspjäser jag tycker om. nam-nam, med små n:n. Di-flaska. Av värmebeständigt, franskt kvalitetsglas. Pyrex och Esska i kombination. De här nappflaskorna har ni säkert också sett förut. De dyker upp lite varstans här hemma. För att jag tycker de är vackra i alla sin praktiska prakt. Och visst är det kul att min mamma sparade dem längst in i någon kökshylla i alla år, så att jag kan njuta av dem nu? Nu får de ofta stå framme. Tycker nästan att de är konst. Lite konstig konst. Barnslig. Precis som jag vill ha den. Allt kan ju bli konst i rätt betraktares ögon, har jag hört.
:)
/helena
ps Drömde så fint. Om Karin Bergöö. Det handlade om en filminspelning. Jag hade något med produktionen att göra, men stod ändå lite vid sidan av. Betraktade skådespelerskan som gestaltade den unga Karin med skepsis. Hon såg gammal ut, rynkig. Och pratade norska. Allt kändes fel, utom de fantastiska miljöerna, konsten och hennes upptågsfyllda pojkvän Carl.
Det var en sådan stark och levande dröm. En sådan som man inte kan låta bli att tänka på när man vaknat. När jag vaknade låg jag och funderade på om det inte vore dags - eller är det någon som precis håller på i detta nu kanske? Har inte googlat - att göra ett intressant porträtt av Karin. Karin Bergöö, sedermera känd som Karin Larsson. Sundborn och Carl är två sökbara ord i samband med den här mycket spännande kvinnan. Konstnärlig som få. Målade tavlor som ung - bättre än blivande maken Carl Larsson, enligt vissa. Men det var genom textilens nålsöga hon vävde och sydde sin väg in i våra inredningshjärtan.
Det sägs att det var hon som föreslog Carl att avbilda vardagen i och runt huset, när han rastlöst funderade på nästa motiv. Alltså kan det mycket väl vara Karins förtjänst att vi har så många bilder av huset och alla barnen och bekanta till familjen i våra interna - numera överfulla - bildbankar.
Vore det inte dags för ett filmiskt porträtt av konstnärliga Karin? Med Hedda Stiernstedt i huvudrollen? Hon i Vår tid är nu, ni vet. Adam Lundgren, som spelar hennes bror i just nämnda familjeepos, kunde säkert göra Carl rättvisa. Eller är han för snygg för den rollen? Det går säkert att tona ner hans stora, vackra ögon med en rejäl mustasch och lite rödbrusiga kinder. Dagens sminkavdelningar kan ju trolla, vetja! Vad tror ni? Kan min dröm bli en sanndröm? Visst vore det något. Om det inte redan är gjort då, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar