Med hjärtat på rätta stället

Vad ska ni göra i helgen då? Jag vet i alla fall vad jag INTE ska göra - läsa en bok på nästan femhundra sidor. DET ska jag inte göra.

Förra helgen läste vi - vi ja - hela Binas historia av Maja Lunde. Och när jag skriver vi, så förstår ni att det handlar om högläsning. Mannen och jag, mest jag, läste alltså på drygt två dagar, femhundra sidor relativt tätskriven pockettext - högt. Nytt rekord! Nytt högläsningsmaratonrekord! Puh. Det ska vi inte göra om. Inte den här helgen i alla fall.

Men det var verkligen värt det. Vilken bok. Vilken läsupplevelse. En riktig bladvändare, som vi naturvänner brukar säga. Blad som blad. Och en och annan lus. Bladlus. Läslus. ;)

CCD. Den förkortningen lär jag aldrig glömma efter att ha läst de tre historierna i Binas historia. Tre liv. Tre olika tider. Tao, William och George. Och människorna - och djuren - som är livsavgörande för deras unika livsberättelser. Tre olika berättelser, om tre olika människoöden, men med fler beröringspunkter än någon av dem kan ana.

Så mycket mer än så vill jag inte säga, bara be er läsa den, om ni inte har gjort det. Och så kan jag väl tillägga att jag är rätt så trött på det så kallade moderna sättet att skriva - tillrättavisande, undervisande, i romanform (vilket jag själv i dubbelmoralens sanna anda såklart också gör...). Trött på färdigserverade sanningar. Ibland självklara sanningar. Ofta serverade på alldeles för skinande, tillrättalagda silverfat. Jag vill ha mera kaos i min läsning. Mer ologiska följder. Mer smuts och skit och verklighet och vardag. Och fiktiva, fabulerande fantasier och fantastiskheter också förstås. Men inget lättuggat, färdigrättsserverat, tack.

Med det sagt vill jag betona hur bra Maja Lunde är på att hitta balansen i sitt berättande. Inte peka på näsan mer än nödvändigt. Låta karaktärerna få ha sina tillkortakommanden, göra dem mänskliga genom dem.  Det minimala recensionsutdraget på insidan av den mjuka pocketpärmen, signerad Smålandsposten, beskriver det allra bäst tycker jag: "en finstämd roman, lågmäld men intensiv. Stilsäker och utan onödigheter."

Binas historia. Av Maja Lunde, som sagt. Ni får köpa eller låna den var ni vill, jag länkar inte eftersom den har ett par år på nacken (2015). Översättning av Lotta Eklund. Pocketförlaget (Svensk pocketutgåva enligt överenskommelse med Natur & Kultur). 

Läs den. Och sedan kan vi kanske läsa Blå tillsammans. Maja Lundes senaste roman. Hon blev tydligen så inspirerad av den stora internationella responsen med Binas historia, så hon bestämde sig för att fortsätta vända näsan mot naturens väsen och skiftande element. Låta oss fortsätta förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Vi måste bli snällare mot naturen. Och mot oss själva. För vi hänger ju ihop. Allt hänger ihop.

<3
/helena

ps Beroende på väder och vind, och andra saker som börjar med vi, vet jag inte riktigt vad jag ska göra i helgen. Men jag ska i alla fall titta på naturserien från BBC som vi började följa förra söndagen - Det vilda Nya Zeeland. Solfjäderstjärtar. Underbara! Googla upp ett par bilder på dem om ni har tid. Vackra, snabba, tar sitt byte i flykten, kan vända på en femöring i luften. Och pingviner. De kan gå hur långt som helst för att hämta mat till sina barn. Lite som vanligt folk, med andra ord.