Hej(a) vardagen!

"... jag väntade så grufligt mycket på fredagen som du väl kan tro män var tillika rädd för den för jag tänkte om jag då ej får bref så blir det alt för svårt.

Christina Andersdotter till mannen Lars Andersson 6/3 1836 ..."

Inte så romantisk bild här från mig då kanske, så här i början på veckan, men en ganska talande bild ändå. Dags att kolla mailen, för många. Jobba, jobba, jobba järnet! Ingen rast och ingen ro, kanske. Allt ska hända i början på veckan. Planera, organisera, hyperventilera. Knappt hinner man äta, kanske. Bara en banan på stående fot, eller så. Och handla livets nödtorft (som man väl uttryckte det på Christina Andersdotters tid), med andan i halsen på vägen hem. Lite så, tänkte jag när jag var ute och promenixade och fick syn på förlagan till min bild ovan.

Men. Jag säger men. Men det gäller att gilla läget, tycker jag. Hylla vardagen så gott det går. Själv gör jag ofta inte så stor skillnad på vardag och helg. Jobbar ibland jättemycket på helgen och tar det, kanske, senare lite lugnare i början på veckan, som en slags kompensation. Men allt det där är ju lyx man kan unna sig när man i stor utsträckning sköter sig själv och är sin egen chef.

Helgen som gick var en sådan helg. Känner mig nästan vimmelkantig av allt som blev skrivet. En tre, fyra mindre skrivprojekt avslutades, påbörjades eller lämnades halvredigerade. Det känns bra, men jag är lite yr. Därför ska jag inte sitta så länge framför den häringa apparaten idag. Ville mest bara säga hej. Och delge er ett par citat ur en av böckerna jag håller på att studera.

Jag älskar ju brev. Vanliga, ovanliga brev. Sådana man stoppar i kuvert och lägger på en låda och sedan kommer de - kanske - fram. Förr verkar det som att de nästan alltid kom fram, oavsett hur långt det var mellan adressaterna. Och oavsett hur komplicerat det kunde vara på vissa sträckor med undermålig logistik, vägar och transporter.

"... Vad för en glädje är det icke, fastän så vitt åtskilda av havet, att kunna underrätta varandra.

John och William Freeman i Wisconsin till fadern Carl Friman 14/8 1841 ..."

I boken: Ack om du vore här - 1800-talets folkliga brevkultur, av Britt Liljewall, hittar vi breven som hittar fram över hav och land och åldersgränser. Jag fastnar särskilt för moderns brev till sonen:

"... Det var ock roligt se Er på dansskolan. Du behöfver ej känna dig underlägsen där, men en sak såg jag och vill rätta: 'stå ej på ena benet och lutad med det andra, då du konverserar med damen'. Det är så mycket vackrare och manligare att stå lika äfven därför att lägges det nu ej bort (liksom händerna i byxorna) så blir det nog kvar för lifvet.

Hulda Terner till sonen Erik 15/2 1911 ..."

Hur gulligt och formellt och omtänksamt och ändå helt onödigt på något sätt? Den ömma moderns omsorger anno 1911. Idag: Lägg undan paddan nu då! Då: Tag ut händerna ur byxorna! Tiderna förändras, men moderskärleken består. Lite så.

Breven som luktar, de starkt parfymerade, kärlekens - de ska jag strax ta och sniffa lite extra på, tänkte jag.

Nu; vardag. Egentligen bara så tråkig som man eventuellt tillåter den att bli.

<3
/helena

ps Brev-citaten är alltså hämtade ur: Ack om du vore här. 1800-talets folkliga brevkultur. Av Britt Liljewall. 2007. Nordiska Museets Förlag. Stockholm.