Den här blomman är till alla

Här är slutresultatet av vår fotosession häromdagen. Ett kort till er som läser och begrundar och tar del av den saliga, och lagom krackelerade, blandningen härinne. Ett happy-kort helt enkelt! Kort och gott.

Kanske föredrar ni det mer så här? Mer naturligt. Mer som det verkligen är och ser ut. Kanske känner ni likadant med vardagen som är här på allvar igen? Kanske tillhör ni dem som föredrar att se den i vitögat.

Eller så är du en av dem som vill ha lite extra grädde på moset. På gröten. På måndagen och tisdagen. Och onsdagen. På vardagen. Bara en gnutta vitt. Lite ljusare. Lite gladare.

Själv föredrar jag bilden så här. Utan ord. Då hamnar fokuset på knoppen. Knoppen som påminner om att nya saker ska spira. Både i naturen och i kalendern. På jobbet och i skolan. Nya saker ska hända. Idéer ska kläckas, bearbetas och hitta sin form - i huvudet - i knoppen.

Var väldigt nära att jag kallade den här texten för Happy Vardag. Sedan tänkte jag att det kunde vara någon därute som skulle tycka att det kändes lite väl klämkäckt att få de två orden i ansiktet direkt när storhelgerna slutgiltigt är över för den här gången. Tänkte att det säkert skulle finnas någon som skulle velat ge mig en rak höger, om den sett ett Happy och ett Vardag ihop så där bara.

Den smockan duckar jag gärna. ;) Därför blev blomman en blomma till oss alla. Som bevis på tacksamhet och ödmjukhet inför tingens ordning  - och sköna oordning. Ett bevis på att vardagen kommer med roliga och mindre roliga uppgifter till oss alla.

Mannen ska plocka upp gitarren och spela och sjunga på jobbet igen. Och jag ska plocka upp alla mina lösa trådar och försöka lösa upp ett par knutar. Skrivknutar. Och så ska vi leka Doobidoo. Jodå. Textremsor är på gång. De ska tillverkas i veckan som kommer. Det kallar jag en lättviktig arbetsuppgift. Fast med inbyggt tunggung då förstås.

happy vardag på er. Med ett litet försynt och pixligt h så här i början.

:)
/helena

ps Men blir det inte tid eller plats över för några fler vintage-bilder då då? Mitt i allt det spirande nya? Det är väl klart att det blir! Solklart.

pps Allt på bilden/kortet är ju vintage, åtminstone second hand i skjortans fall. Orkidén blommar också om och om igen. Kanske bäst att jag går och vattnar den medan jag har den så här färskt i minnet och på näthinnan.

I min hand: Edith, Hyacinth & min älskling

I min hand. Årets bildserie, tänker jag mig. Med en filosofisk tanke som vi inte går närmre in på nu, men det handlar om något så enkelt som min hand. 

Okej, jag kan säga så mycket som så här; att jag blev påmind om den briljanta idén att göra en bild om dagen av något slag. Eller åtminstone ett återkommande tema. I filmen som jag hämtade idén ifrån målade en konstnär en bit av himlen varje dag. Så avancerad är inte min plan. Jag funderade och funderade på vad som skulle komma i min väg väldigt ofta och kom fram till: Jag själv. Därför vilar hela idén - bokstavligen - i min hand. Vi får väl se om vi hamnar på 365 bilder vid årets slut eller hur det blir med den saken. Jag har i alla fall börjat så smått. Här är tre av de (nästan)-en-om-dagen-bilder jag har tagit hittills:

1. Det snyggaste julkortet är utsett (även om posten inte lyckades leverera det förrän efter nyår!?)! Alla i den lilla snigelposthögen som vi numera får var förstås fina! Med många katter på. Och foton på supergulliga barn inuti! Men det här med hyacintens botaniska detaljer var jag tvungen att sätta upp.
2. Mina rödaste vantar. Och mannens grönaste. I bästa Lovikka-stil. Fast ibland är det jag som har de gröna. Och han som har de svarta. För de här hantverkstillverkade vantarna har vi i många olika färger. Bästa ullen håller såklart för alla väder. I många, många vintrar.
3. Edith Nesbit, heter hon ju. Och ingenting annat. Jag blev lurad av bokens s på slutet av efternamnet, bara för att den vill tala om att det är just hennes skräckhistorier som vi får ta del av här. En mycket flitig skribent verkar hon ha varit på sin tid, skrev mest för barn. Och poesi. Och en och annan skräckhistoria i bästa mysrysar-genren. Ett citat eller två får vi ta en annan gång. E. Nesbit, kallade hon sig visst när hon skrev för barn.

<3
/helena

ps Vi får se hur många av dessa "handhållna" bilder som letar sig in hit till er i fortsättningen.

Som sagt, what can I say?

JAG ÄLSKAR FÄRG!

:)
/helena

Ett svartvitt löfte som bryts som en körsbärsgren

Ett...

...två...

...tre...

Fast egentligen tre, två, ett i det här fallet. Triptyken - den tredelade bildsviten - som jag döpt till: "Våren efter vintern som aldrig ville ta slut". Den är i färg i original. För hur skulle man kunna undvika att använda färg när det handlar om körsbärsträden och deras korta, praktfulla blomning?

Annars är det ett löfte jag ständigt ger till mig själv; att använda mindre färg. Att utnyttja den svartvita effektfullheten mer. But hey, what can I say? I love colour!

En enda dag, eller möjligtvis två, eller kan det ha sträckt sig till tre? Inte mycket mer tid än så i alla fall - det rosa överdådets tid. Innan vinden lägger blommorna för sina fötter.

Här förevigat i grå-monokromt. Eller grå-monotont? Bra för fantasin ändå, tänker jag. Bara för fantasin att färglägga.

<3
/helena

Och en ny vår

När inredningsmagasinen tävlar om att skrika: TRENDER 2019!!!! högst, väljer jag naturligtvis att lågmält påminna om hur trendigt det alltid är att vara otrendig. ;)

Minns ni juni? Ibland minns man ju nästan inte att det finns något som heter sommar på vintern, menar jag. Då är det bra att ha bilder som påminner.

Vårlängtan. Mitt foto heter så.

Själv längtar jag sällan bort. Varken i tid eller rum. Är nog en riktig idag-människa egentligen, fast jag gillar att se både bakåt och framåt. Men det är mer intellektuellt sett, som jag gärna vandrar omkring på tidslinjen. Följer i intressanta människors spår och så. Personligen gillar jag att vara närvarande i nuet. Vad nu det betyder? Jag gillar idag helt enkelt. Även om imorgon också är ett vackert ord. Och igår.

Anyway.

Idag bjuder jag på en liten påminnelse om att det snart är vår igen, med hjälp av ett mer än trettio år gammalt nummer av Sköna Hem. Januari, står det på framsidan. Och Färg Form och En Ny Vår.

Klicka gärna in er till inlägget jag gjorde i juni. Där hittar ni en knölsvan, konstfullt målade vårblommor och inredning från en annan tid. Från flera andra tider faktiskt. Det var tydligen trendigt att vara otrendig redan då. Där ser man.

<3
/helena

ps Som sagt, klicka er gärna bakåt och konstatera hur snyggt det var redan i slutet på åttiotalet att ställa en röd snittamaryllis i en enkel, burkliknande glasvas. Känns dessutom väldigt ojuligt ju.

Amaryllis forever. For every season. (Vi hade ingen levande i år, även om vi fick en fin, knoppig i gåva av några av mannens omtänksamma arbetskamrater. Tyvärr var den inte så fin när man tog av gummisnodden och lyfte på det glansig pappret - den hade möglat. Så synd. Men tanken var fin!

Kan bara inte låta bli att undra om det var affären eller grossisten eller kanske till och med odlaren som kan ha övervattnat den känsliga löken? Jaja. Snart är det vår.)

(Någon kanske blev lite konfunderad över vad jag menar med "levande", finns det annat? Haha. Jo, vi har en tavla med en amaryllis på. Det var det jag menade. Och där kan man ju verkligen tala om amaryllis forever!)

I min hand

Sitter här och pillar lite. I bildredigeringsprogrammet. Trycker på rätt knappar å så. Å på fel. Lite så. 

Tog några foton på mannen idag, tillsammans med orkidén som bara låter sig återfödas och återfödas och återfödas. För det här måste vara tredje gången den blommar om nu. Trots att jag har brutal-kapat ner stänglarna varje gång. Och sedan nästan glömt bort att vattna. Bara tänkt att det får bli som det blir. Jag behåller den bara för bladens skull, typ. För att jag tycker bladen gör sig så bra tillsammans med kruset från Gustavsberg, med dåtidens sköna f där i mitten någonstans.

Jodå. Jag har ett nytt bildprojekt på gång. Igen. Tro det eller ej. Älskar att påbörja nya saker. Att avsluta dem då? Not so much, tyvärr. Men ändå, det händer faktiskt att saker färdigställs. Ibland utan att jag själv fattar hur det gått till riktigt. Men oftast handlar det väl om att en del saker mår bra av att vila ett tag, stå till sig lite - som orkidéer - och få ny kraft. Skjuta nya skott genom tankebanorna. Hämta andan, för att kunna producera nytt syrerikt material. Ja, ni förstår säkert vad jag menar.

I min hand. Det är så jag kommer kalla det. Eller det är åtminstone arbetsnamnet. Förklaring på det dyker kanske upp senare, vi får se hur mycket jag tänker tvinga er att bli involverade i det här nya...

Dessutom gav jag mig själv ett par löften häromdagen, det var inte nyårslöften, sådana är jag ju så dålig på, det var några nya löften bara. Det handlar om att jag vill bli bättre på att skapa bilder. Eller egentligen sämre. ?!? Ja, som i "våga se det vackra i det fula". Fast jag vill också ta snyggare bilder. Samtidigt. En svårlöst ekvation? Ja, kanske. Vi får väl se. Ambitionsnivån är som vanligt hög, som ni hör. Både med det gamla och det nya.

Ett är i alla fall säkert: Bilder på vintage-saker kommer alltid ligga högst upp på min lista. Vilken lista? undrar ni säker nu. Alla mina listor! Förstås.

<3
/helena

ps Slutresultatet av min lilla fotosession med mannen då? Det får ni se säkert se snart - en vacker vinterdag. Eller en ful.

Årets första

Årets första måste naturligtvis vara något iögonfallande. Något slående. Gärna smått enastående i sitt slag. Samtidigt något enkelt att ta till sig. Gärna något med symboliskt värde. Då tyckte jag att konstverket av Hottea kunde passa bra.

Jag tog bilden ett tag efter det att "plastremsorna" satts upp intill ett av stadens anrika, arkitektoniska landmärken tidig höst 2017. Här har de hunnit påverkas en del av väder och vind, vilket nästan gör det hela ännu snyggare i min kära, omhuldat patinerade värld.

Bilden säger något om hur konsten kommer till sin rätt när den hamnar i relation till omgivningen. När den "pratar" med de givna elementen runt sig. Som här; Caroli, kyrkan i stadens centrum. När en beständig, kraftig, historisk, homogen koloss, möter den luftiga, flyktiga, färgstarka installationen. När konsten talar genom sitt sammanhang. När den säger någonting rakt ut i luften, utan att nödvändigtvis skrika ut ett färdigt budskap till oss. När det nya talar till oss via mötet med det välkända.

Sedan är det ju lite roligt att mannen står där nere till vänster och fotar. Som en symbol för den enskilda människans litenhet mot elementen och de högre värden som konsten med stort K kan representera i bästa fall.

På tal om det, människans utsatthet, läste jag en desillusionerad krönika på temat nytt år häromdagen. En text som ville reducera människans eget ansvar och förmåga att påverka sin egen situation. Tror aldrig det är bra att hamna i de tankebanorna. Särskilt inte inför ett nytt avstamp. Även om avstampet mest är ett påhitt från människorna själva, tror jag ändå att det är bra att utgå från att vi har en viss kontroll över världskaoset. Särskilt när det inte känns så. Jag tror att vi måste se bortom våra begränsningar. De som beror på att vi "bara" är människor och på våra personliga förutsättningar och sådant.

Det är just där vi tar avstampet. Klivet ut. I oss själva. Med utgångspunkt från var och ens förmågor och styrkor hittar vi bäst fram till en tillvaro där vi kan dra nytta av oss själva - och varandra. Observera - inte utnyttja - dra nytta. Alla kan inte vara bäst på allt, även om samtiden gör sitt bästa för att trycka ner dagens unga med den beskäftiga, tunga sanningsbojan runt hela livet. Koncentration är bra. Tillåt dig att koncentrera dig. Det kommer göra dig ytterligare bättre på det du redan behärskar. Det kommer du att ha nytta av.

Dina styrkor kommer alltid att vara dina styrkor, även om de med årens rätt kan behöva omvärderas och modifieras.

Men. Här kommer det motsägelsefulla men:et. Försök ändå lägga dina ägg i flera korgar, som det heter. För även om koncentrationen kan vara en guldgruva för ditt intellekt, kan den också hindra dig från att utvecklas. Om du väljer att koncentrerar dig - se då åtminstone till att använda mer än ett sinne. Det kommer du att ha nytta av när du blir äldre. Även om man som ung är odödlig i sina egna ögon, kan det vara bra att påminna sig om att våra sinnen naturligt försvagas med åren.

Då är det bra att redan ha börjat utveckla ett sjätte sinne. Och kanske även ett sjunde. Ett sinne som alltid tar dig lite längre. Ett sinne för humor, kanske? För självreflektion? För omvärldsanalys? För vad-som-helst-som-kan-ta-dig-lite-längre-än-de-vanliga-fem-sinnena-kan.

Nu tar vi ett djupt andetag, va? Insuper känslan av något nytt som egentligen bara är det gamla vanliga som pågått i evigheter ur ett mycket mänskligt perspektiv. Och andas ut. Vi gör väl som vinden. Blåser liv i det gamla. Och ytterligare mer liv i det nya.

<3
/helena