I min hand - Återupptäcka, återuppväcka

Återanvända - i all sin upprepande, återanvändande glans, javisst, men de två andra orden på Å är också bra.

Ta bara vårt vardagsrumsbord. Snarare vårt allbord. För här görs allting. Här äts det ibland. Fikas ofta. Här jobbar jag ständigt vid min bärbara - till exempel nu as we speak. Här har skrivits julkort och spelats poker och kläckts idéer och skrivits poesi. Här har spillts vatten och gråtits över spilld mjölk och kastats pärlor åt svin. Här har gapflabbats och smågnabbats. Här pågår livet, helt enkelt. Och har så gjort, sedan den dagen jag köpte bordet på IKEA i samband med att jag skulle flytta hemifrån, för länge, länge sedan - någon gång precis i början på 90-talet.

Men det där har du väl berättat förut? Jag hör hur ni tänker det nu, ni, de trognaste av läsare. Jo, det har jag. Men det är precis det som är min poäng, den här gången. Att aldrig sluta återupptäcka det man redan har. Fortsätta se hur bra man har det. Hur bra det man har är. Hur bra det kan fungera fortfarande, fast det är repigt och slitet och medfaret. Hur snyggt det har blivit med åren. Särskilt på de platser där trät har rest sig lite extra på grund av upprepad användning och utmattande ansträngning. Det står fortfarande pall. Det står stadigt.

Vet inte om jag ska använda återupptäcka eller återuppväcka, angående det vackra askfatet? Vi väljer båda. Båda Å-orden passar bra in här. För jag var bara tvungen att ta fram det igen. Låta det få glänsa ikapp med vårsolen. Det är dessutom så lätt att flytta. Bara att bära med sig. Bara att lyfta det med hjälp av eklöven. Så fint tänkt - och konstruerat - med löven som handtag. Kanske har det aldrig använts som askfat, för det är i väldigt fint skick.

Låt oss återanvända alla möjliga miljövänliga ord på Å, så många som vi bara kan komma på! Believe me, det kommer vi aldrig att ångra.

:)
/helena

...och ps:et är tillbaka på plats.

Strimmigt ljus, som jag vill ha det. Randigt ljus rockar! Dessutom skyddar persienner både mot blekning och värme. Och kyla. Det där sista är det nog många som inte tänker på, att persiennerna även gör nytta på det sättet. De fungerar lite som en slags fönstrens termos - kyler på sommaren och "värmer" på vintern. Om man placerar dem mellan inner- och ytterglas, vill säga. Sedan får man ju gärna putsa sina fönster lite då och då, om man vill... Men faktum är att lite smuts på dem inte är så farligt, det lägger sig som en slags skyddande hinna.

Där sitter hon på sin bänk och läser. Som alltid. Med solhatten som sällskap. Som alltid. Och de överdådiga gamla rosorna blommar bredvid. Som alltid.

Och ps:et är tillbaka på plats.

<3
/helena

ps Ingenting är nytt, utom möjligtvis veckan då. Precis som det ska vara. En riktigt bra vintage-vecka önskar jag oss alla! Come rain. Come shine. Come wind. Come snow.

High 5! vintage - Grafiskt med S

Accentuerad.

Integrerad.

Kunde inte låta bli att leka lite med grafiken. Låta sjöstjärnan flyta in i B. Sjööbergs monokroma palett. Och här ovan har min mest minimalistiska brosch blivit en del av gatan.

B. Wiinblads Julia gör sig så bra på balkongen.

1. Skönt att sjöstjärnan får lysa upp himlen någon gång, även om dess glasartade charm nog hade kommit bäst till sin rätt i Sjuhäradsbrunnen (som inte syns på min beskurna bild av bilden).
2. Broschen. Tja. Vad finns mer att säga om den? Inget. Mer än att det alltid är fint med något som framhäver något annat än bara sig självt.
3. S som i Sjööberg! Och P som i Papper. Snyggaste, stilrenaste krydd-set jag någonsin sett.
4. Vasen är så vansinnigt fin! Och människor och mönster så typiska för den gode dansken - Wiinblad.
5. Konst med lokal anknytning. Jag brukade dela buss med den här konstnärlige mannen när jag var yngre (vet att jag nämnt det förut), förundrades över hur han släpade runt på sin stora mapp. Full med blad, kan tänka. 

Lokal konst vill jag gärna slå ett extra slag för. Den kan vara så prisvärd. Ibland är den till och med superbillig, särskilt grafik som gjorts i parti och minut och kubik. Ibland kan den förstås kosta skjortan, just för att den ÄR lokal. Om det är något unikt som går under klubban, till exempel. Men ofta prisvärd, som sagt. Leta på de lokala second hand-ställena. På loppisarna runt knuten. Och på närmaste slagauktion.

:)
/helena

Vi dammar väl av en vända till?

Om jag skulle bli tvungen att välja en enda favoritplats i hemmet, så skulle det bli den här. Åtminstone just nu. Särskilt så här när eftermiddagssolen tar sig en svängom med sakerna.

Sakerna, ovanpå det vi här hemma lite slarvigt kallar för sovrumsskänken, lever i så fin symbios - tycker jag. Många skulle säkert säga att det är för många saker tillsammans, men jag tycker att det är en alldeles perfekt kombination av kära ting, precis så här.

Ni har säkert sett dem förut, och dammet också. De glada, hoppande dammkornen trivs så bra i sällskap av saker med patina på. Och jag tycker ju som bekant mycket om båda två!

Paaaatina? Eller Patiiina? The english way sounds so much nicer! Eller hur? Patiiiiiina. Låter nästan som ett kvinnonamn. Nästan.

Riktiga prylnördar, som jag, måste förstås njuta av sina föremål från alla håll och kanter. Runt och runt snurrar jag Upsala Ekeby-vasen. Fjärilen och nejlikan och eklövet och den här lite luftigare blomman - alla är så oemotståndliga på sitt eget sätt. Tröttnar du på en sida av saken, så är det bara att vända andra sidan till. Lite till. Så där ja.

Nyanser. Ni vet ju att jag inte kan motstå färger. Gärna kulörkrockar. Men ibland blir det allra bäst så här. Ton i ton. Nedtonat. Jordnära. Träfärgat. Lite metallglans. Och en aning glaslyster - gör damm-dansen så alldeles extra yster!

Dax att damma här strax då. Jodå, det händer faktiskt att det dammas på en lördag, eller till och med på en söndag, i vårt hem. Inte så ofta, men ändå.

<3
/helena

ps Annars då? Jo. Här har det tittats ikapp på Antiques Road Trip, nästan så att ögonen har torkat ut av alla dammiga antikvitetshörn. Så mycket att titta på! Från katastroftallrikar (!?!) till mässingspiedestaler till påfågelstolar till Orrefors-ljusstakar till allt du kan önska dig och lite till.

Fattade ju inte att de visade ytterligare en ny säsong, direkt efter att de visat den förra - också ganska nya säsongen. Därför måste vi titta ikapp. Inte så jättejobbigt att vara tvungen att njuta av en massa saker med inbyggd historia. Och se platser där prominenta personer tillbringat tid en gång i tiden - som exempelvis självaste Mr Oscar Wilde!

F som i Fried

Varför skulle jag vara bättre än alla andra? Varför skulle inte jag, som alla andra, locka med en fluffig liten katt? Jag bara undrar.

Som vanligt, har det tunga ansvaret att hitta en lämplig skrivbordskisse till mannens skärm fallit på mig. Aj. ;)

Tror till och med att jag såg att någon någonstans hade tapetserat en hel vägg med det här gulliga motivet i jätteformat. Jättegulligt ju.

Lite blommiga saker måste jag förstås också bjuda er på. Jätteplatta och luktlösa, men ändå.

Och här är Hédi.

Hédi Fried.

Hon som är Jeopardy-svaret på frågan: Vem är din stora förebild? Min stora förebild. En av dem. En av dem jag beundrar mest. Vilken livsgnista. Vilken urkraft.

Hon som har skrivit en barnbok nu också - hur orkar och hinner människan?!?

Som om hennes jättelånga, engagerade CV inte var jätteomfångsrikt nog ändå.

Heja Hédi!

Historien om Bodri ges ut av Natur & Kultur och är illustrerad av Stina Wirsén.

"En berättelse om vänskapen som överlevde Förintelsen, att läsa tillsammans, vuxna och barn."

I köket har den lilla blädderkalendern redan juni i sikte, särskilt den femte: Världsmiljödagen.

Dessutom är det exakt 100 år sedan Lennart Hellsing föddes då, om nu någon kulturintresserad skulle ha lyckats missa det. Fibben Halds välkända bild till 70-årsdagen gör mig alldeles varm - i den lekfullaste delen av mitt hjärta.

Tror det var i tidskriften Parnass jag läste en så kul grej, om just Hellsing och Hald. För detaljer får ni själva hitta artikeln däri, men det handlade om snö. Därför tycker jag det passar extra bra nu när det snöblandade, våta letar sig ner mot en något förvånad gräsmatta. Men, vi tar det i ps:et.

Nu vill jag bara tillägga att jag är så tacksam gentemot alla fantasifulla, upptågsrika människor som finns där ute (och här inne, alldeles intill, vid en annan skärm!). De som tar det lättsamma på allvar. Och de som vågar skratta mitt i eländet. De som vet att skrattet smittar och läker.

Vad ska ni göra i helgen då? Åka på Patiens-SM i Uddebo? Åk till rätt Uddebo då bara. Det som ligger nära Tranemo. Eller om det ligger närmre Svenljunga? Spelar roll. Kul kul, anyway.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Jo, det var så här: Lennart Hellsing var bekymrad över att någon bok som han skrivit hade blivit så populär. Jättepopulär. Han tyckte det kändes hemskt. ?!? Ja, för att det skulle kunna betyda att han var en sådan som skrev på ett sådant sätt så att det tilltalade alla. Precis alla. Alla. Och det ville han ju förstås inte.

Därför bestämde han sig för att nästa bok skulle bli smal. Och bara tilltala några få utvalda. Några få kufar, eller så.

Alltså. Boken skulle handla om snö. I Kalmar (tror jag det var). De, Hellsing och Hald, åkte dit på en slags utforskningsresa. I full snöstorm for de. Men ingen snö fanns att skåda så långt ögat nådde, när de landade där i östra Småland. Men vad gjorde väl det - när det finns fantasi? De båda männen klev in i receptionen på något hotell, där en förvånad person bakom disken såg på när de nyanlända stampade och borstade och ruskade på sig. Allt för att bli av med all (inbillad) snö som hade fastnat på dem där utanför...

Sedan hyrde de visst någon bil med snökedjor också. Som förde ett förfärligt oväsen mot den bara barmarken. Och så där fortsatte det. De letade efter en gammal tung kungastaty, som Lennart Hellsing var säker på skulle finnas på något torg där. Men det gjorde den inte - och han som redan hade skrivit en lämplig vers om den! Hjälp! Vad göra? Hitta en annan staty, som han kunde skriva en annan vers om såklart. Såklart!

Ur min synvinkel

Borås, Borås. Borås, Borås. Borås, Borås. Borås, Borås. Borås! Sa jag Borås?

:)
/helena

Maj Anka

Nej, det här är inte M:s nya logga, eller gamla, eller nygamla. Verkligen inte. Även om jag förstår om någon där ute tycker det är skönt att slippa alla röda rosor en dag som idag, efter en dag som igår. Men inte jag. Jag gillar alltid det röda. Även om jag gillar det gröna allra mest.

Nej, det här är mitt sätt att börja maj mjukt. Med mjukis-vintage. Med min barndoms Mjuka Vänner. Hårda sidor, har den gamla pekboken. Ingen ålder finns angiven, men den måste närma sig semiantiktid med stora stormsteg nu.

Den lilla ankan, som lärde sig snabbt att i vattnet slipper man vanka. Fast vad är det för fel på att vanka egentligen? Antar att man måste vara anka för att förstå det...

Påsken är över. För länge sedan? Nej, inte så värst. Men allt ska gå så fort nu för tiden. Hasta. Hasta förbi. Hasta vidare. Knappt hinner kalendern ropa på maj innan inkorgen fylls av påminnelser om mor och studenten. Det känns som att vi sällan får vila i något. Stanna upp och ta in bara. Ta in en nypa vårluft och nypa oss i armen för att förstå att allt det gröna är här igen. (Även om den korta regnskuren, som just drog förbi, blev alldeles för kort).

I Japan börjar tideräkningen om med en ny kejsare på tronen. En ganska symbolisk tron numera, men ändå. Och någonstans fladdrar manualen till en rymdfärd förbi. Samtidigt som nutidsmänniskan ojar sig över flygskatten. (Och SAS-strejken). Elbilarnas verkliga miljövänlighet ifrågasätts av de som vet hur tillverkningen går till. Och de miljövänliga för- och nackdelarna med att handla sin mat och annat på nätet diskuteras. Blir det bäst om allt vi behöver (och inte behöver!) klickas hem? Hur långa blir transporterna? Hur många?

Och utanför skakar löven på sina huvuden och axlar åt oss.

De - träden - tänker väl ungefär som så här: Handla lite mindre bara, så blir det bättre. Använd det som redan finns först.

Och snart ska vi välja igen. Big time. EU. Läser att Miljöpartiet ökat sitt förtroende igen. Glädjande läsning för en mullig skogsmulle!

Det var väl det. Maj är här, mina vänner. Låt oss sakta vanka oss igenom en av årets vackraste månader. Vintage-vanka.

:)
/helena

ps De där äggskalen, ja. Ni undrar kanske vad de gör där. Jo, det är ett av alla påskpynt som inte blev så bra. Tänkte gjort hjälmar av dem. ?!? Jodå. Till små ankor eller nåt. Blev inte så bra. Men visst liknar de hjälmar lite? Åtminstone den längst till vänster? Lite? Snälla? Någon? Nä.