Kort till Mor. Och barn.

Men? Är inte det här exakt samma bild som i förra inlägget? Nej, det är det inte. Det här är originalbilden, som jag egentligen skulle använda i samband med en av mina pågående/kommande bildidéer.

Men, så tänkte jag om. Kunde inte riktigt låta bli att dela den direkt. Ordet mor står inte skrivet här. Eller barn. Men jag tänker mig att det ändå är just det som det gamla blåvita fatet - i kombination med de fotriktiga pepparkaksformarna - får representera. Mor och barn.

Tänker att bilden kan mana till eftertankar. Angående hur viktigt det är att lämna något bra efter sig. Och hur viktigt det är att välja att gå i rätt förebilders fotspår. Lite så.

<3
/helena

ps Här står det MOR mitt i allt det blåvita. Om ni missade det.

Kort till Mor

Bjuder er på ett kort till mor. Och nej, jag är inte fullständigt dagvill, eller veckovill, jag vet att det är en hel vecka kvar. Men jag tänkte att det kan vara bra att vara ute i tid, någon gång då och då. Och nu.

Tänkte att mor säkert tycker om att bli en del av det klassiska odödliga - eviga! - vackra blåvita.

Känns som en ärlig hyllning till både den moderna mamman och den mer ursprungliga urmodern, om ni förstår hur jag menar.

<3
/helena

ps Gustavsbergsmönstret heter Alva. Om det kan ni läsa lite mer i mitt inlägg High 5! vintage - Alva, burkar & co.

I min hand - Klarsyn

Tolerans. Vi pratar mycket om det, men vet vi verkligen vad det innebär? Att tolerera något. Någon. Jag läser om Norge. Och vill bara gråta. Gråta. Men vad hjälper det? Vad hjälper det att gråta ögonen ur sig över brist på förståelse och tolerans. När jag inte gråter, tänker jag på något som jag tycker borde vara ett grundläggande budord i alla människors liv. Ett budord utan några som helst religiösa förtecken. Ett budord bara. Ett bra-att-ha-i-fickan-ständigt-lättillgängligt-budord:

Du behöver inte älska alla dina medmänniskor, du behöver kanske inte ens förstå allt de gör, säger och är. Du behöver absolut inte dyrka marken de går på. Men. MEN. Du måste respektera, samexistera och agera medmänskligt mot alla. Du måste, med andra ord, tolerera dina medmänniskor.

Snyter mig. Torkar tårarna. Sedan vänder jag på saken. Ser allt ur en annan synvinkel. Börjar le.

För de små, storartade människorna har den inverkan och förmågan. Överallt tar jag del av det som lärare och elever gör tillsammans. Det är lärare och elever som ska rädda världen - det är jag säker på. Det är de yngre generationerna som ska få oss att sluta sitta overksamma och gråta. Det är de femteklasser som bygger sina gröna smarta drömstäder, som ska få oss att le igen. Det är esteteleverna som tar saken i egna händer, och inte bara låter klimatfrågan bli ytterligare en skådeplats för så kallat vuxet folk att hitta nya, gamla orsaker att kasta sand på varandra.

Det vill säga de (fåtal, hoppas jag...) vuxna som vägrar lyfta sin egen lilla rumpa och spade och skyffla sin del av den verkliga miljöbördan. Det är dem vi måste se upp med.

Men. Nu skulle det inte handla om miljön här. Det skulle handla om att tolerera varandra. För det är det vi måste göra. Att vi människor helt plötsligt skulle anlägga en jag-älskar!-minsann-alla-mina-grannar-attityd är ju inte så värst troligt. Därför vill jag förespråka verklig tolerans istället. Och förståelse för att andra människor har helt andra utgångspunkter och annorlunda omvärldssyn.

"Det är inte 17 maj längre." Orden är mannens, och han menar nog mest bara att det är ett annat datum i almanackan idag. Men ändå. Rasismen i grannlandet alltså. Folk är inte kloka (där heller). De vet inte vad de gör (där heller). De vet inte hur bra de har det (där heller). Som att de en helt vanlig dag i maj har möjlighet att gå ut på gator och torg och fira, utan att bomberna faller, utan att vara utan elektricitet och rent vatten. Utan att behöva gå många mil för att hämta smutsigt vatten att laga sin matranson i. Istället kastar de skit på varandra. Diskriminerar sina landsmän. Låter huden bli något annat än det skydd mot väder och vind som det är tänkt att vara. Låter hudfärg och religion och kläder och språk bli något som står i vägen för att våga se varandra i ögonen.

Läser om barnen som har norska flaggan på ena sidan och sitt ursprungslands flagga på andra sidan. Ni (vi) borde vara stolta över att de är stolta över båda sina länder. Att de vill skapa en framtid tillsammans med er (oss). Att de har något mer att komma med. Att de kan hjälpa er (oss) att se på världen ur fler vinklar och vrår. Ni (vi) borde se på det som en gåva att få hjälpa dem att bli en del av ert (vårt) DEMOKRATISKA samhälle, och inte en börda.

Jag säger som mannen och jag alltid säger:

Vem har sagt att just DU har rätt till det här landet?

Jag bara undrar.

Och.

Vem har sagt att just DU har rätt att ta för givet att du får vara en del av en modern, civiliserad (nåja), fredlig och relativt demokratisk stat?

Och sluta för f-n att blanda ihop brottslingar och vanligt, ovanligt hederligt folk! Oavsett vilken färg de har på kläderna, huden eller flaggan! (Bättre att bli lite förbannad ibland, än att bara gråta - eller hur?)

Sköt om er.

<3
/helena

ps Tänker såklart på S också. S, som i pojken i min mellanstadieklass. Han, som kom från Grekland. Och sjöng att han ville leva och dö där. På självaste svenska flaggans dag (som det kallades då), sjöng han så.
Vet att jag berättat om S förut. Om hur jag tyckte att han var knäpp, som sjöng så. Idag är jag retroaktivt mycket stolt över att han var stolt över båda sina länder. Och jag fortsätter att skratta varje ny nationaldag, när jag tänker på S falska - äkta! - sång. Även om det är lätt att låta bli att skratta åt rasisterna, oavsett i vilket land de råkar bo.

Lite om en torsdag på en fredag

En stunds läsning på bibblan. Mest om antika saker.

Men först stuvades det undan saker som fotats. Och mannen fick lägga undan allsångshäftena en stund. För vi ville ju skynda iväg för att försöka hinna hem och heja lite lagom på John och "hans mammor"! sedan.  

Längs vår väg såg vi både blommor och bin och en del annat som också fastnade på bild. Till exempel en del dubbelexponeringar.

En lång, långsam promenad genom stan. Hur lång? Nja, sammanlagt ganska lång. Mer än 50 meter i alla fall. Fast betydligt mindre än 50 kilometer. Någonstans där emellan, helt enkelt.

Vi passerade sjön och skönt grönt folk. Och Margot - vilken stark kvinnlig förebild hon är, håll med om det. Om vi ser bortom diverse partipolitik och andra petitesser så tycker jag bara att hon är så strong. Och cool.

Fler coola katter. Och sjunga kan de också. Och träd! Älskar dem i alla deras former. Även snygga, stilrena parkeringshusträd. 

"Och på åttonde dagen när Gud var utvilad och fräsch skapade han Östen..."

Sa Beppe. Och Östen med rösten fick förstås följa med oss hem. Resten är en annan historia.

:)
/helena

High 5! vintage - Alva, burkar & co.

"Trevligt flintgodsfat i serien Alva som var i produktion vid Gustavsberg 1909-39. Servisen togs ur sortimentet 1941.

Den blåvita dekoren är direkt inspirerad av den danska Musselmalet (eller Blue fluted) som ritades 1775 - Royal Copenhagens första porslinsservis, som i sin tur inspirerats av Meissen och som tillverkas än idag. ..."

/ur Antikfrågans expertsvar på läsarfråga,
från Antik & Auktion Nr 2/2019


Mitt fat är inte riktigt likadant som det på bilden i tidningsmagasinet. Dekoren är i huvudsak densamma, men mitt fat är rundare och har en speciell "handtagsdekor", som jag tycker adderar någonting extra. Vet inte vad det ursprungligen kan ha använts till. Inte mycket tydligen, med tanke på att skicket i stort sett är perfekt. Inga avlagringar av något slag synes. Kanske har det bara legat några rara festkakor mitt på det eller så?

Skräp idag - dyrgripar imorgon! Tycker att framsidestexten på min - salig insomnade - Antikvärlden (nr 3 från 2009) stämmer på pricken med många förvaringsburkar där ute. För visst hade de ingen aning om förr, när de tog upp och doppade sina kaffekex ur en husformad, jordglobsrund eller bokbuntskantig burk, att de skulle bli våra dagars samlarobjekt? Förmodligen tänkte de mest på sina burkar som väldigt användbara vardagsföremål. Vardagsföremål med en aning extra sting.

1. Mina två teburkar har ingen ålder att tala om, men jag tycker att de är oslagbart snygga och praktiska. Brukar ha en massa olika saker i dem. Knappar och säkerhetsnålar och sådant smått. Sällan te dock.
2. Alva. Blåvitt godis. Tänk att det har blivit så begärligt att hitta ömtåliga saker i fint skick. Såg att de till och med har börjat stöldmärka vissa porslinspjäser i välgörenhetsaffären nu. Eftertraktat värre. Förståeligt.
3. Kan vara min läckraste West Germany-vas, den blåvita märkt Bay. Känns som att det är ganska ovanligt att träffa på just en blåvit. Åtminstone här på mina breddgrader. Kan då de gamla västtyska vaserna tillhöra det som kommer kallas morgondagens dyrgripar? Ja, varför inte? Åtminstone de mer ovanliga. Beror förstås också på vilken värdering man lägger i ordet "dyrgrip".
4. Antiktidningar. Bästa vintage-köpen! De blir ju aldrig för gamla - för det är de redan.
5. Blåvita samlartallrikar. Igen. Och igen. De dyker alltid upp. Överallt. Fina att fika på, som sagt.

<3
/helena

ps Håller på och fixar till en sak. En lite speciell bild, som förmodligen dyker upp här inne så småningom. Passade då samtidigt på att sammanföra ytterligare en skön vintage-kvintett. Hoppas ni håller till godo med den.

Små möbler är (d)också möbler

Det här är inte ett filmtips, även om det råkar handla om en film. Tiny Furniture. Så har jag då äntligen sett något av wonder kid/wonder woman Lena Dunham. Girls har jag aldrig sett, mer än i ögonvrån då. Lever man på planeten Tellus, och har tillgång till någon typ av skärm, är det nästintill omöjligt att inte ha hört tals om tjejen som gjorde succé med sin första stora filmmanusidé och sedan, i stort sett, fick helt fria händer att skapa lite vad hon ville - som succéserien Girls.

Anyway. Det var mest mamman jag fastnade för. Konstnären Laurie Simmons, som spelar Dunhams mamma i filmen och dessutom råkar vara hennes mamma på riktigt. Men allt det där vet ni säkert redan, eftersom filmen inte direkt gjordes igår.

Igår, var däremot kvällen som jag såg den - efter att mannen och jag binge-tittat oss igenom en hel säsong av Släng dig i brunnen. För mycket bajs- och sexhumor för min smak, men ett och annat äkta flabb fick de i alla fall ur mig. Många nya, roliga personligheter som presenterade sig däremot. (Problemet är bara att både mannen och jag alltid tänker att vi kunde gjort det bättre själva, framförallt gjort det roligare. Hehe. Nej, jag ska inte plåga er med något av våra väldigt hemmagjorda skämt här och nu. Kanske senare...).

Vi började faktiskt med att spana in Eurovision, men redan efter en låt gav vi upp. Hon sjöng så falskt att popcornen nästan inte ville poppa upp ur den varma grytan jag hade framför mig i köket... Popcornen krävde bättre underhållning än så, därav skämten ur Brunnen.

Ett bra tips, om man gärna tittar ikapp på svt play, är ju att kolla in de programpunkter som har kort utgångsdatum. Spana in de filmer och serier man helt är på väg att missa. En nackdel med det är, att det är svårare att rekommendera saker vidare, när det snart är försent att se dem. Men det finns ju andra sätt att se saker på. Andra möjligheter att strömma och så, menar jag. Fast nu ville jag ändå inte rekommendera er något särskilt, så allt är ändå okej.

Åter till Tiny Furniture. Laurie Simmons verkar vara en spännande konstnär. Hon fotograferar, bland annat. Började tydligen med att fota dockskåpsstora saker. Installationer i miniformat, blandat med långa ben. ?!? Ja, jag sa ju det - spännande. Även pappan är tydligen konstnär, Lena Dunhams alltså. Tala om påbrå.

"Nej, den verkar för ungdomsig". Med de orden kunde jag definitivt ha nobbat den här filmen, särskilt om popcornen tålt falsksången från TV-rutan lite bättre... Ni minns säkert att jag berättade häromdagen att jag, trots stort cineastiskt intresse, kan vara rätt kräsen vad det gäller handling och genre?

Men sedan finns det förstås en del andra skäl att se på film än de rent underhållningsmässiga. Det kan till exempel handla om faktainsamlande. Upplysning. I det här fallet - Lena Dunhams Tiny Furniture - handlade det mest om nyfikenhet. Och uppskattning - av begåvade människor. Alltid bra att hålla lite koll på all talang som flyger omkring därute. Och intressant att ta del av människor som använder sitt tankegods till något kreativt och verkligt inspirerande.

Det var nog bara det.

:)
/helena

ps De bästa filmerna är utsnitt, tycker jag. Ja, små utsnitt ur någons vardag kan vara de bästa guldpalmerna, förlåt guldkornen, som finns på den stora, vida, vita duken. Bara någon som gör något alldeles vanligt en alldeles vanlig dag. Som att blogga. Eller fota små möbler.

High 5! vintage - aktuellt på M

Hej.

Här står jag och plåtar lite. Med ena foten i framtiden...

...och båda händerna i pianopallens varierade inre. Notbladen. Toner, som ljuder genom flera århundraden.

Det ligger en del annat däri också. Bra-att-ha-papper. Fast mest fina papper. En aning skrynkliga, men fina.

Tre aktuella M. Musik - slagdängor och schlagers mellan allt det klassiska. Och Mor. Och lite blågult på det. För Matcherna som spelas med VM-klubban (lagom) höjd och böjd!

1. Mors dags-tallrikar. Många olika finns det. Jag gillar, förstås, de danska med gulliga djur lite extra.
2. Noter. Notbladen. Får mig att tänka på dem som brukar vända sida åt de som spelar ibland. För att det går så fort, ibland. Känns som en spännande "titel" - Bladvändare. Låter miljövänligt på något sätt.
3. Pianopallen. Så bra möbel. Något piano har vi ju inte, men pallen fungerar både som avlastningsbord, förvaring och...pall.
4. Kudden med broderade, gula solar. Eller blommor som påminner om solens strålar.
5. Anna. Som spelades av Anna-Lisa Ericson den gången. Den gången, 1932.

:)
/helena

ps Funkar ju finfint att återanvända olika typer av Mors dags-tallrikar till olika Mors dags-saker. Bara den bristande fantasin som sätter gränserna, som vanlig. Varför inte baka något mumsigt att lägga på dem och ge till Mor? Morotskaka eller Marsipanmuffins? Ge bort en mumsig Mors dags-fika. Eller lägg en blomma på bara. Något grönt och skönt. Eller något annat litet fint. Ett smycke, kanske? En vintage-brosch? Ja!