I avdelningen smart kvinna

Var bara tvungen att dela de här orden med er. De kändes extra passande nu, i vårt komplicerade tidevarv.

Vi lever i en tid när allt det digitala skulle underlätta allt för oss, och istället känns det som att människor har mindre och mindre tid för det viktigaste i livet - kärleken.

Alice verkar ha varit en klok kvinna. Varför krångla till det liksom?

:)
/helena

ps Citatet är urklippt ur Borås Tidning. Minns tyvärr inte exakt vilken dag, någon gång under förra veckan helt enkelt.

Ett hullerombuller hej

Här pågår en hel del saker. Just här ovan pågår till exempel 5 saker. 5 vintage-saker. En high 5! vintage till.

Nyss hade jag Bianca & Pernilla i ena ögonvrån och eftermiddagssolen i den andra. En ganska skön söndagskombo, faktiskt. 

Nu har jag de sista skälvande timmarna av ett väldigt spännande världsmästerskap i friidrott i ena ögonvrån och min älskade man och hans ordknåpande i den andra. Fint så.

Det var det. Ett hullerombuller hej. Nu ska jag koncentrera mig en stund. Rikta båda ögonvrårna framåt.

Hoppas ni också har en bra dag. Och kväll.

<3
/helena

ps En närmre titt på grejerna i den här High 5!-en kommer. Eller inte? Kanske har ni sett alldeles tillräckligt av den redan nu?

High 5! vintage - exkex & kaxig tax

Men hallå kexet! Står du här och smular? Höhö. Men seriöst nu, vad kan egentligen toppa färgprakten på hösten? Vad kan liksom matcha allt det säsongsskiftande guldgula? Inget. Utom möjligtvis min kexburk då.

Bara att öppna upp alla sinnen och stega ut i den bleka solen. Lapa ljus. Ta del av allt som sakta förvandlas. Förundras. Smaka på känslan av något nytt, en gång till. Dra in doften av annalkande...snö? Så ett tanke-frö.

Lämna middagsdisken hemma och ta ett par små sjumilakliv bakåt. Gå bland stengärdsgårdsrester och andra yttre tecken på tidigare liv.

Repetera texten på skyltarna runt kulturslingan. Läsa om risbiten igen. "...risbit är ett gammalt ord för en ung getabock. ..."

Blå blad är också fina. Ibland allra finast.

När mina kamerafingrar blir för kalla, och mannens mage börjar kurra högre än katten som ligger och kisar mot solen och oss...

...vänder vi hemåt igen. Tar plåtburken under armen och slår en sista lov runt kolonilotternas solrosor och andra blommande höstvinster.

1. Kaxig burk. Småkaxig i alla fall. Full med Göteborgssmulor en gång i tiden. Nu en prydnad för sin plats i den gröna bokhyllan.
2. Minimöbler till miniköket. Ni har sett dem förut, mina gamla dockskåpsmöbler. De ger mig fortfarande stor glädje. STOR.
3. Danskt fat. Fint. Såklart.
4. Tax, med rätt att hoppa upp på matbordet. Den lilla smörtaxen. Som man ska lägga smörkniven på, för att inte få fettfläckar på fina duken och så. 8.85 kronor kostade den en gång i tiden att köpa. Åtminstone om siffran i den gamla postorderkatalogen daterad alldeles ifrån början av 1930-talet stämmer. Now priceless! Lille vän. Sitt fint!
5. En minimöbel till. Ute-diskbänk. I alla fall för en dag. För törstiga arbetsmyror, kanske?

:)
/helena

ps Jag minns faktiskt inte om taxen varit med i en tidigare H5!V? Har den det? Kanske det lilla fatet också? Kexburken har väl ändå aldrig gjort entré - och succé! - i dessa sammanhang. Eller? Måste nog göra en inventering snart. Sammanställa alla High 5! vintage. För överblickens skull. För er skull. För att det inte ska bli för mycket återanvändningskänsla över det hela. För mycket återanvändning, finns det? Går det? Nä.

En annan Helena

Hej där.

Tja ba!

Tjena. Här står jag - under min alldeles egen måne - och tänker på Ted.

Tänker på låten som heter som jag. Låten som han skrev till kärleken i sitt unga liv - Helena. Och jag förundras över att vi - mannen & jag - knappt har hört den förut. Ändå mindre spelat den.

Den här Helenan har vi förstås hört förr, den med Lars Forssells svenska ord: "Hör du henne där i fjärran dra förbi/hon är så fri Helena/och inte fången här som vi/och inte bunden här som vi/hon är så fri Helena..." Cornelis röst gör henne - Helena - verkligen rättvisa.

Men Teds Helena alltså. Ah. Åh. Såå fin. Så dramatisk. Så melodramatiskt har jag aldrig hört någon sjunga mitt namn förut. För visst har mannen skrivit både någon dikt och någon sång någon gång, men aldrig använt dramaturgin (som jag inte visste fanns) i mitt första förnamn. (Mitt andra namn är ju en helt Anna-n sak...).

Ted Gärdestad måste varit väldigt förälskad i tennisstjärnan Helena Anliot, då, en gång i tiden, när det begav sig: "Helena, Helena.../när jag ser dig, då slutar jag tänka/när jag hör dig, då hettar min kind/kanske vill du, att jag ska få längta/när du försvinner, som en sommarvind..."

Se den gulliga videon med en ung Ted Gärdestad här.

Men, eftersom ljudet är väldigt lågt i den versionen väljer jag att länka även hit, där videon inte finns, men ljudet är bättre. Ni får göra en egen ljud/bild-kombo här helt enkelt. Och det är det ju värt. Helena tål verkligen att lyssnas på. Så det så.

"...Helena, Helena..
Som en fjäril, är du svår att fånga
som en hägring, är du svår att nå
När jag längtar, blir dagarna långa
men jag kan vänta, länge till ändå
Helena, Helena..."


<3
/helena

ps Konstig. Fast vi sjöng och spelade på båda Helenorna igår, vaknade jag ändå upp med Angela på hjärnan idag. Konstigt. Vissa låtar fastnar bara inte lika lätt som andra. För inte kan det väl handla om att vissa kvinnor inte är lika minnesvärda...? ;)

Framtidstankar

Lite konstigt kanske, att döpa något som bara ska vara en kort grej här, till Framtidstankar, va? Jo, såklart, kan det verka så. Men det är min bild som jag kallar för Framtidstankar. Hela bilden, heter så. Bilden på mannen som håller i min gamla nappflaska. Av glas. Franskt hållbart glas. Nappflaskan som jag själv drack ur som barn. En snart semi-antik sak, liksom jag.

Och kläderna är förstås inköpta second hand. Men det fattade ni säkert redan.

När jag tog fotot, för ett par månader sedan, tänkte jag att den skulle handla om cancer. ?!? Ja, vi befinner ju oss i den rosa månaden, och då jag tänkte att det kunde vara intressant att bredda tankarna runt det till att gälla alla. Till att gälla alla som drabbas av cancer. Kvinnorna. Barnen, gud förbjude. Och alla män. Plus alla oroliga anhöriga, bekanta och vänner som finns runtomkring de direkt drabbade.

Sedan breddades bilden ytterligare. Bilden av bilden blev till något som fick mig att tänka på våra barns, ungdomars och unga vuxnas kamp för sin framtid. Bilden påminner oss om att framtiden inte är så självklar längre, i klimatkrisens kölvatten. Även om vi som läst och tagit del och förstått för länge sedan, vad de kloka långt före oss har predikat, tycker det känns något sökt att kalla miljöproblematiken för något "nytt". Men ändå.

Vi måste ta våra ungdomars kamp på allvar. Vi måste hindra världs-gubbsen från att klappa våra pålästa och engagerade unga människor på huvudena. Vi måste hindra gubbsen från att få för sig att regnskogen är något som bara tillhör dem. Att skogen överhuvudtaget är något som kan tillhöra någon människa. Den tillhör väl ändå alla levande varelser på vår jord?

Vi måste hindra gubbsen från att dra sig ur livsviktiga klimatavtal och gömma sig bakom murar som hör hemma i en förgången tid. Lite så.

Vi måste kämpa. För alla världens barn. För den här runda goda - gröna - planeten. Det är till dem och den jag vill dedicera min bild.

<3
/helena

ps Och älskling, tack för att du lånar ut din kropp, hehe, till mig och mina vintage-bilder!

Här hemma - Möten

Våren möter ju aldrig vintern, inte egentligen. Det är väl just därför som tanken på ett sådant bakvänt möte är så lockande.

Visst. De förväntade mötena kan också vara intressanta. Inne och ute och allt det gröna som möter upp det gulnande. Men det händer ändå något mer när det oväntade mötet uppstår. När huvudnumret plötsligt får stå åt sidan för sidoakten.

Jag tänker mycket på de där mötena nu - de oväntade. Och de förväntade. Hur man kan blanda och ge och upptäcka något oupptäckt. Mötet mellan publik och konstutövare.

På mötet med sig själv. På hur oförberedda många verkar vara på att möta sina egna drömmar.

Jag tänker mig att en av konstvärldens viktigaste uppgifter måste vara det - att få människor att våga möta sina drömmar.

Man vet aldrig vem man träffar på där - om man är öppen för mötet.

Möten.

Idag vill jag gå på dejt med en liten dikt. Och ni får bara snällt följa med.


Våren möter ju aldrig vintern, inte egentligen
Det kommer alltid något emellan
Någon står och vinkar där
Någon i skär och skrikig bikini
Någon vars röst skär genom märg och ben och hela förbannade mellanrumsskiten

Våren är hemligt förälskad, i vintern
Våren väntar alltid på ett hemligt ställe
Våren vill hoppa över alla formaliteter, och sommaren

Vintern väntar alltid på våren
Tittar bakåt
Väntar in
Står stilla och fryser
Längtansfull
I snöglopp
I snögalopp vill vintern springa, springa, springa mot våren
Fortare än fortast
Men det tar emot
Något tar alltid emot
Tjälen
Själen
Skälen är många

Och över alla drömmar står en snödriva större än Kilimanjaro

Så

En vacker dag möts de ändå
Inte på det håll de ville
Aldrig det, men ändå
De möts där, i brytningstider
En gråvacker marsdag eller så
Då båda är förkylda
Täppta i näsorna
Hesa
Av alla längtansfulla skrik

Och en dag möter dikten verkligheten

En dag möter verkligheten dikten
En dag möter verkligen verkligheten dikten
Tycke uppstår
Och på den vägen är det.


<3
/helena

I min hand - Balans & Bollar

En ny månad. Blank och skinande och fullbokad och kul och jobbig och givande och utmattande och kul.

Det gäller att gilla läget.

Att fortsätta le när bollarna blir fler och fler.

Hursomhelst, så har vi tur - alla vi som lever och i det stora hela mest mår bra.

Bara en påminnelse om att livet är pretty fantastiskt, smått amazing och ganska underbart. Ett utropstecken därefter hade nog bara blivit föör mycket, så en punkt får allt räcka.

<3
/helena

ps Just nu känns det som att det är alldeles för många bollar runt om mig i luften - både mina egna och andras bollar. Då är det bra att påminna sig om vad som är viktigast - livet och kärleken. Och kärleken till livet.

pps Ben Gorham. Han har designat årets Rosa Band, om nu någon skulle ha missat det. Tycker om tanken med att det ska påminna om ett rep. Jag tänker mig det som en slags livlina. Livet är ju lite som att balansera på lina också. Ibland är den rak, ibland rör sig allt mest i sidled, ibland står den still. Lite så, tänker jag. Och så är det invävt reflex i det också - det Rosa, livgivande, Bandet. Smart.