Oj. Lite väl peppig rubrik va? Får nog tagga ner några knop. Men som vår omvärld ser ut just nu måste vi ändå försöka känna lite luft under vardags-vingarna. Vet inte vad som känns allra värst just nu faktiskt? Den ständigt stigande, ökande, eskalerande lyxkonsumtionen? Miljöbovarna? Klimatkrisförnekarna? Virusförnekarna? Hur rangordna i oordningen och kaoset i/på världsagendan?
Vi får försöka fokusera på allt det goda, positiva som faktiskt också händer runt omkring oss hela tiden. Som kampen att försöka rädda några av jordens alla utrotningshotade arter. Det finns en del lyckade exempel, som faktiskt bokstavligen kommer flyga och fladdra runt om oss i sommar.
På tal om kaos? Såg ni partiledardebatten igår? Inte? Nej, jag förstår er. Två mer bortslösade timmar av mitt liv får jag leta länge efter. Samma gamla tjafs, fast ändå är det numera som om de alltid ska prata om "trendiga frågor", som om de alltid ska plocka snabba poäng på något sätt. Själv vill jag gärna att de uppehöll sig mer vid grundvärderingar och kärnfrågor. Och så önskar jag att deras språkbruk var mer inkluderande och höll ihop både det de pratar om och oss alla. Jag skulle kunna göra en jättelång harang här. Bara ösa ur mig. Men jag gör inte det, vill inte solka ner vår sköna första vardag i maj. Men jag har en del förslag på hur debatterna skulle kunna bli intressantare i framtiden. Vill ni höra? Orkar ni?
* Låt lokalpolitikerna vara med. Stå inte alltid bara där och prata om kommuner och regioner över huvudet på dem. Låt dem som lever nära frågorna och befolkningen på respektive ställe få tala för sig själva. Låt dem berätta direkt från hästens mun, som man säger, om vad som är bra och dåligt med att ha si och så många eller si och så få regioner. Låt de lokala rösterna komma till tals. Låt dem förklara och själva komma med förslag på vad som eventuellt behöver förstatligas och inte.
* Och sluta med de där löjliga påhittade duellerna! Hur går det till när det bestäms vem som ska prata om/debattera om vad/vilket ämne med vem? En slumpgenerator? Lotten? Huggsexa? Ärligt talat. Det känns bara påhittat och krystat. Blir sällan någon riktig nerv eller några ärliga diskussioner.
* Och vore det inte en gång för alla bra - bättre - att låta någon som är väldigt retoriskt begåvad vara den som för partiernas talan vid de här TV-sända debatterna? Jag kan inte tänka mig att det alltid är partiledaren som är den allra vassaste talaren och bästa muntliga representanten för respektive parti. Eller vad tror ni? Och då menar jag förstås inte den som är bäst på att prata högtravande skitförnämt skitprat, utan den som klarar klarspråket bäst.
* Börja prata om att vi måste skala ner. Nu är det dags att sluta prata om all ny, grön el vi behöver för att kunna producera mer stål och fler lastbilar. Okej, vi behöver el och stål och lastbilar. Men vi måste minska mängden varor vi använder oss av, oavsett om det om lastbilar eller minibilar eller mobiler. Vi måste tillverka färre grejer, helt enkelt. Sluta konsumera nya saker som om det inte ska finnas någon morgondag. Våga börja prata cirkulär livsstil, istället för tillverkningsindustriellt hela tiden. Vi måste hitta sätt att skala ner. Så är det bara. Grön el eller inte. Börja våga prata om oss människor som något annat än konsumenter av ständigt nya förbrukningsvaror.
* Sluta tjata om vårt land hela tiden. Höj blicken någon gång ibland åtminstone. Vår värld behöver oss, och vi behöver den.
* Låt barn och ungdomar vara med i studion. Inte på något klappa-de-små-bedårande-vännerna-på-huvudet-sätt. Låt dem vara där och lyssna. Låt dem säga åt er när ni pratar på ett sätt så de inte förstår. Låt dem tala om för er vad som er viktigast för dem. För det är trots allt deras framtid ni står där och bollar med. De gånger ni alls orkar lyfta frågor som inte handlar om imorgon bokstavligen, utan längre fram. Låt dem guida er i miljöfrågorna. Låt dem tala om för er hur det ser ut i skolorna där ute på riktigt. Barnen tjafsar oftast inte så mycket om vem som råkar vara född var, eller vem som ser ut så och så. De pratar med stolthet om sina hemländer, både de andra länderna som de eventuellt kommer ifrån ursprungligen och det de bor i nu. De pratar glatt och leker och pluggar och gör så gott de orkar och kan och lär sig oftast språket i ett huj.
* Ta in lärarna i mixen också. Stå inte där bara och prata över huvudet på de som jobbar i skolan varje dag. Hör vad de har att säga. Pisa hit och Pisa dit. Skit i det! Allt handlar inte om test och betyg och jämföra, jämföra, jämföra. Det handlar om att se olika individers potentialer. Att hitta det som förenar - och det som är unikt. Lära barnen samarbete och moraliska värderingar och respekt för sina medmänniskor. Få dem att vilja leva - på riktigt. Inte bara bli blint lydiga medborgare och duktiga arbetare på en konsumerande marknad.
* Stå inte bara där och prata om hur många som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, fråga er någon gång vad det är som gör att så många av dagens arbetsplatser - och mångas privata livspussel, ekorrhjul, hamsterhjul, kalla det vad ni vill - inte går ihop. Varför lever inte människor liv som de mår bra av? Tjata inte bara om försäkringskassan hit och dit. Fråga er istället grundfrågan: VARFÖR MÅR FOLK SÅ DÅLIGT? Tycker de kanske inte att det är så roligt att vara stressade femtiotimmars-arbetare och sedan lika stressade, knappt lediga, nickedocks-konsumenter, trots allt?
* Och när ni pratar om språkkrav för nyanlända, fråga er då varför många av de vuxna inte självmant vill lära sig vårt språk? Varför de inte är lika ivriga som de flesta av barnen? Fråga er om det inte handlar om att de inte känner den sprudlande glädjen över att känna sig välkomna och behövda, som barnen gör? Kanske borde vi prata om hur det är att från början matas med att man är ett problem? Hur det är att alltid buntas ihop som en godtycklig homogen grupp, när det handlar om individer med lika många bakgrunder och olika historier i bagaget som du och jag?
* Och till sist. Ta er en titt i spegeln. Hur är det med era egna språkkunskaper? Är ni, vi, allihop, partiledare, politiker och vanliga svennar så himla språkbegåvade då? Eller allmänt intresserade av att lära er, oss, något nytt varje dag? Många vanliga ursvenska svennar jag möter verkar mest leva i slentrian. Låter den ena dagen passera efter den andra bara. Verkar mest intresserade av att tjäna mer pengar så att de kan flyga längre bort och köpa fler saker. Många verkar inte på allvar intresserade av att göra några verkliga eftergifter för miljön till exempel. De fortsätter att flyga kors och tvärs och drar inte i handbromsen för sina lättvindiga - onödiga - nyinköp så fort det till exempel dyker upp sprillans färsk elektronik på marknaden.
Vi läser om att det inte spelar någon roll vad varje enskild individ gör, men det gör det. För om ingen köper alla grejer som ständigt, ständigt nytillverkas, då finns det ju heller ingen anledning att fortsätta masstillverkningen av dessa produkter. Kläder, mobiler och annat. Man kan bara ha så många plagg på sig, sedan blir det för varmt, om ni förstår hur jag tänker här. Och mobilen håller längre än du tror, bara att tvinga producenterna att tillverka på ett sätt så att de håller längre och är lätta och rimligt prisvärda att laga. Vi kan inte fortsätta kapplöpningen med nya apparater och nya system så fort bovarna kommer ikapp på internet. Vi kan inte tvingas överge vår något till åren komna, men fortfarande fungerade, teknikpark bara för att anpassa oss efter den så kallade rådande marknaden och mobilt bank-id, till exempel.
Eller vad tycker ni?
<3
/helena
ps Med det sagt. Puh. Vill jag bara tillägga att det finns för jäkla många bra människor där ute! Som jobbar och sliter varje dag för att vi ska ha det bra. Yonas till exempel, fastighetsskötaren som sopar upp efter andras slarv hela dagarna, och ändå har ett leende och en uppmuntrande mening över till de boende i sitt område:
"...Ibland vill jag hitta nåt sätt att visa dem eller övertyga dem om att hemma inte bara betyder lägenheten. Hemma betyder det här trapphuset. Hemma betyder området, stadsdelen, staden. Hemma, det är allt. ..."
Serviceteknikerna. De som ser till att det beställs och finns munskydd och annat. De som kör långa tåg med tråg fulla med sjukhustvätt varje dag. De som ser till att rätt skylt sitter på rätt plats. Hur ofta tänker ni på dem? Hur ofta tänker ni på dem som transporterar sängar med människor - levande och döda - i korridorer och salar?
Kneg. Den heter så, serien med sex små, fullmatade dokumentärfilmer om arbetarna som finns överallt runt omkring oss hela tiden. Se den! Finns på SVT-play. Det börjar med en historisk tillbakablick i första filmen - Arbete åt alla. Och sedan, i de följande fem, får vi följa med kulturarbetare och lastbilschauffören och alla de andra vardagshjältarna som kämpar och gör det de gillar och är bäst på varje dag. Så att vi ska ha det bra.
