Brodera i bilen

När jag tog den här bilden i somras tänkte jag mest på bilmusik. Nu tänker jag bara på Annorlundavisan:

"I Annorlunda där är fyrkanter runda där har ringar fyra kanter, där är glasbitar diamanter, där har de flintskalliga lockar...

...I Annorlunda där kan man se och blunda... ...där skiner solen hela natten där kan man torka sig i vatten, men annars är det mesta bara som det brukar vara. ...

Hm. Jodå. Idag känns det mesta som vanligt, samtidigt som världen känns helt upp och ner.

...I Annorlunda där är sjuka sunda där är alla gubbar unga där är bomullstussar tunga där betar bilarna på ängen där seglar båtarna i sängen...

Lennart Hellsing (med musik av Lillebror Söderlund) visste inte hur rätt han hade, visste inte att vi nu måste lägga till: I Annorlunda 2016 finns det många människor som vill ha en sexistisk pajas vid makten och låta kvinnligt vett och sans få fortsätta spela i den högre fantasiakten.

Jaja, vad är väl en bal på slottet, vad är väl fyra år i ett vitt litet hus i Washington? Mycket, mycket, mycket bekymmersamt.

Men upp till bevis nu då, på att det finns saker som är viktigare än att se ut med tillförsikt mot omvärlden. Saker som är viktigare än att vi fortsätter på den inslagna, viktiga klimatvägen. Upp till bevis, säger jag bara.

Som sagt, när jag tog bilden i somras tänkte jag på bra bilmusik, men alla vet ju ändå att Queen är bäst. Hela Jazz-albumet är bara bäst. Och ska man åka långt låter man Bröderna Blues följa med också. Think, och alla de andra superduperlåtarna från soundtracket, får tiden i bilen att flyga iväg. Får de gröna ängarna som flyger förbi att verka frodigare än någonsin. Kan kanske funka i snöstormiga bilköer också?

...I Annorlunda där är djupa sjöar grunda där är alla kurvor raka där kallas framåt för tillbaka där får man pengar när man handlar där kallas russinen för mandlar, men annars är det mesta bara som det brukar vara. ..."

<3
/helena

ps Eva Rosenstand, så heter numera den danska firma som sålde den broderade Rambler-bilen ifrån början. Själv hittade jag den (fortfarande inplastad i originalförpackning) på Emmaus, som ni kanske kommer ihåg. Tycker alltid det är extra intressant när man kan hitta livshistorier bakom sakerna i second handvärlden. Den här gången handlar det om en ung kvinna: Clara Waever. En ung, broderibegåvad kvinna, som startade sin egen butik redan 1890. På Vesterbrogade 62. Läs gärna historien här (och få lite övning på danskan samtidigt).

En skärva Gotland, en flisa jul & såriga händer

Förutom en sliten blus, fick jag med mig en tavla hem från skattjakten i torsdags. Blusen är verkligen vintage. Med axelvaddar och allt. Den är så tunnsliten att jag både får hålla tungan rätt i mun - och tummarna - för att den inte ska gå sönder helt när jag tvättar den. Det var något med det blanka tyget. Något med färgerna. Mönstret. Och priset: 40 kronor. Det kostade förresten tavlan också.

Som en isglass ser den ut: Pinnen på staketet runt den gamla kyrkogården. Försökte ta ett par bilder under den ljusa, högstämda helgen som gick. Det var inte lätt, allt skakade i takt med blåsten: Händerna, tänderna och de envisaste löven.

Mest av allt vill man ju bara kura skymning nu.

Och smörja in händerna hela tiden. Så fort den tunna huden rört vid vatten vill den brista och svida och blöda, från små tvära sår. Nya sprickor som ger nya fingeravtryck. Fint ändå, på något halvmakabert sätt. Den ädla konsten att tänka positivt är alltså inte död, mina vänner, men jag tar tacksamt emot tips på bra - gärna parfymfria - handkrämer. Använder samma som till ansiktet nu; L300, funkar okej.

Snön utanför fönstren skapar en tidig julstämning. Lite för tidig kanske, men det skadar aldrig att tända ett extra ljus, särskilt inte nu när LED-ljuset är här och frälser oss från miljöovänlighet.

Ser ni vad den föreställer? Tror det är ett kyrkfönster eller något liknande. En mörk öppning, i vad som ser ut att vara, en stenfasad. En utriven kartongbit fäst med distans mot den mörka bakgrunden. Allt så välgjort. Målat med tusch, tror jag. Finlir. Pillpillpilligt. Smått och gott, när det är som bäst. Men det bästa är att jag kan ha bidragit till att det här motivet kunde bli till. Jodå, det är sant. Åtminstone sant:ish.

Minns ni att jag jobbade med glasögon i ett av mina tidigare - forntida - liv? Om inte min syn sviker mig helt, så är det en av mina dåvarande kunder som har gjort bilden. Arne Siggelin (tror tyvärr att han gick bort för något år sedan, den uppgiften finns dock inte uppdaterad hos Lexikonett Amanda).

Arne ja. Kommer så väl ihåg den sjungande gotländska melodin i hans röst. Och de välanvända glasögonen. Han jobbade tydligen mycket med kopparstick. Ritsade små små streck för att få fram sitt Gotland. Och fler nedtonade, uppskattade "streck" blev det från den här trakten. Västgötabygden.

Så. Kanske, kanske är jag en liten del av att han kunde utveckla sitt konstnärskap. Alltid bra att se bra. Att se bra ut, ni vet optikbranschens mest uttjatade replik.

Till sist; ett mörkt hörn. Förevigat innan snön föll och därför extra mörkt. Jag ville ändå försöka visa er att det kommit upp lite "nytt" på väggen där. Årsbonaden, broderad till någon liten som föddes just det året - 1959. Och en modebild från ett helt annat - och betydligt fluffigare - sekel.

:)
/helena

ps På tal om bra syn. Fäste upp ett par stämningsfulla kort från Mun- och Fotmålarna. En stjärna och en tomte. Och en påfågel. De ska påminna mig, oss, om att inget är omöjligt. Eller åtminstone få oss att fortsätta tro på vår egen potential. Det finns liksom inget att skylla ifrån sig på. Här ska skrivas! Långt och länge! Ska bara smörja in händerna först.

Där låg de i en låda, gula och böjda.

Först hittade jag bara knallröda julgransljus. Och, eftersom jag inte alltid har en ängels tålamod, tänkte jag; att det får väl bli röda då. Men nej, det såg inte alls bra ut.

Sedan kom jag på att jag kunde leta i lådan med konstiga ljus. Ljus som har lite annorlunda dimensioner, ljus som jag hittat i botten på någon auktionslåda, ljus som blivit över. Och där låg de - gula och långa. Väldigt långa. Tunna som julgransljus, men långa. Tror det står servettljus eller något liknande på förpackningen. Fast på danska; lys. Förmodligen är de ursprungligen ämnade att lysa upp vid varje bordskuvert, alltså vid varje framdukad tallrik.

- Nu har jag hittat vita, små ljus! ropade mannen med huvudet i ett annat skåp. Men då hade jag redan tänt de långa, gula. De blev så bra där, passar finfint tillsammans med mässingsänglarna. Och om man bara tittar från rätt håll, då, då ser man nästan inte alls hur sneda de är.

<3
/helena

ps Snart, snart ska soffan äntligen få sin riktiga "vinterpäls". Just nu ligger där bara en trött filt. För ett tag sedan tröttnade jag på överkastet som har legat i soffan under den kallare delen av året under ganska många säsonger nu, så då tvättade jag ett gult 70-talstäcke (det också - ett auktionsinköp) istället. Med hyfsat lyckat resultat, hoppas och tror jag. Vi får väl se när det väl kommer på plats. Och så lite sköna kuddar på det - så är saken snart biff igen! Eller snarare soffpotatis!

Genom ett sömnigt landskap

Ljuset
Längst bort
En hägring
En avlägsen dröm
Om sommarfägring
Högljudda sånger runt lägerelden
De håller oss vakna nu
Och hoppet
Ljuset i tunneln
Vissa ser bara mörkret
För att de har dåligt mörkerseende?
Andra ser alltid det ljusa
I sig själva, i andra, i varandra
Fast vi är så olika måste vi vandra samma stig
Köra hela natten genom ett sömnigt landskap
Stanna en stund vid vägkanten
Blunda lite
Sedan ta ny sats
Hålla elden brinnande
Och lägereldssångerna vid liv
Och hoppet
Keep Hope alive, heter en av alla sångerna
Kommer inte ihåg hur den går
Men nynnar den ändå

/helena

Diamonds

I två veckor har jag haft den på hjärnan. Två veckor. Shine bright like a diamond, shine bright like a diamond. På nästan konstant repeat. Like a diamond in the sky. Och så ser jag filmrutorna från Girlhood framför mig: Tjejgänget som dansar tillsammans. Känslan, när man får vara en liten del av deras frist, deras ventil i vardagen. När de dansar fram som om det inte fanns någon morgondag. Dansar fria från omgivningens krav och restriktioner. Fria i anden, fria i kroppen. Det var den känslan jag fick när jag såg filmsekvensen, och som jag fortsätter att se - och känna - när jag hör Rihannas röst i Diamonds.

Vissa vill alltid tolka ordet diamanter på ett sätt som jag inte skriver under på, ni vet säkert hur och vad jag menar. Det var/är ju samma sak med Beatles och deras Lucy. Men det bryr jag mig inte om. Jag tänker bara på kärlek när jag hör Diamonds. Och på frihet. Hästar betyder alltid frihet för mig. Åtminstone när de far fram i full galopp över ängarna och fälten, med sina flygande manar och stegrande framben. Far fram som levande symboler för allt som är vackert och fritt här i världen. Vilt och otämjt. Det finns hästar i Rihannas video, om ni undrar vad sjutton jag bubblar om.

Den här tiden, när vi ser stjärnorna tydligt blinka till oss (bortom regntunga skyar, snöyra och molntäcken), när vi minns våra nära och kära lite extra och tänder ljus för det som varit och för de som farit vidare, tänker jag mig att vi kan vinka tillbaka upp till "diamanterna" och tänka på dem som liv som fortsätter någon annanstans. Eller som oliv. Eviga oliv. Haha, inte oliv som i en grön, rund liten sak, utan o-liv. Tänker mig det som något evigt, något helt annorlunda, något bra. En slags fortsättning. To be continued. Även om det inte skulle finnas något mer efter detta, så lever ju alla som har någon som minns dem ändå kvar.

När jag tänker på alla dem som funnits här före oss, känner jag ofta tacksamhet över de - många gånger dyrköpta - erfarenheter som de gjorde, så att våra liv - här och nu - har kunnat bli så mycket enklare än deras någonsin blev. Och då menar jag det som är enkelt och bra, som tvättmaskiner och torktumlare och dammsugare och rent vatten och sådant. Inte dåligt enkla saker, som i förenklingar. Ofta skenbara förenklingar, en slags genvägar som hindrar oss från att lära oss något viktigt.

Oj, vad långt och svamligt och invecklat det blev här nu då. Jag som bara ville önska er en ljus och fin fortsättning på helgen, i eftertänksamhetens tecken.

<3
/helena

ps På tal om diamanter och filmpärlor, såg ni Only lovers left alive igår på SVT? Kanske har ni sett Jim  Jarmusch's filosofiska filmpärla förut, om inte kan jag rekommendera ett par timmar i sällskap av Tilda Swinton och Mia Wasikowska. Ett par män var visst också med ;). Om evig kärlek. Till naturen, musiken, vetenskapen, lyriken, till livets under i allmänhet och till varandra i synnerhet. Allt väldigt snyggt förpackat i vampyrformat.

Like dogs do

- Titta, barnen är redan ute och gör snögubbar! Av den meningen vaknade jag i morse. Av en sådan start blir man...glad! Rulla, rulla liten boll och sedan blir den stor bortom all kontroll! Typ. Men nu har det ju inte kommit några bortom-kontroll-mängder snö än. Och snögubbarna står inte kvar. De ligger på marken nu. De vilar sig antagligen inför den stora snöuppgift de står inför, inför den mannaminne-vinter som sägs vara på väg. De bidar sin tid, som man sa.

Det var några slitna bandyklubbor som fångade mitt intresse mest igår. På skattjakten. Och ett par gamla skidor. Blå skidor. Nostalgiblå med träet väl synligt här och var. Avskavda där hårdsnön skurit in i "plankorna" som mest. När någon saxat sig upp för flåshurtiga backar. Eller trillat lätt på rumpan i utförslöpan som visade sig vara brantare än någon kunnat ana. Kanske kanske. Kanske är fantasins bästa vän.

Även om den lyfte på sitt ena...öra och tittade på mig med sina klara, pigga porslinsögon så fick den sitta kvar. Är det en "Westie"? Är så dålig på hundraser, kan mest labrador. Och Pudel. Och några till. Hur som helst så den fick stanna i sin hylla, hunden, för här hemma finns redan så många djur. Kon och den blå katten och katten i glas och åsnan och ormen och ekorren och hästen och ändå fler hästar och nu 70-åriga Gipsi, som redan har pinkat in sitt revir rejält här hemma.

Precis jämte bandyklubbornas upptrasade blad hängde tre små ord. Föll som en fura för dem. Och jag som brukar tycka så illa om sådana färdigskrivna strofer. Nästan känna avsky ibland, åtminstone få en rejält dålig smak i munnen av alla färdiguttänkta strofer att hänga på väggen. Fantasilöst. Trist. Jaja, det där vet ni redan. Men ibland slår de (tydligen) an något ändå. Orden träffade mig. Tycker. Om. Dig. Bara så. Enkla ord, men helt fantastiska i all sin enkelhet.

<3
/helena

ps Köpte jag då orden med hull och hår och allt? Eller köpte jag något helt annat? Det är frågan. Frågorna.

Skulle bara visa er ett par saker

I eftermiddag drar jag nog på tjocktröjan och drar ut på skattjakt.

Men först ville jag visa er ett par saker. Hittade en så snyggt sliten mutter när jag rensade täppan i somras, så om det är någon som har en skruv lös så kan ni bara ringa eller maila eller nåt - jag har lösningen runt halsen!

Det var nog bara det. Men, det var ju bara en sak. Hm. En enda mutter. Ett enda mutter. Måste ha en skruv lös som skrev två. Eller ett par då.

:)
/helena