Med regn mot rutan, skrev jag en bit till på skrivövningen som jag påbörjade för ungefär ett år sedan. Vet inte om det kommer komma till något slut, jag bara skriver på, lite då och då. När andan faller på och tiden infinner sig. Grejen är den; att jag alltid måste överraska mig själv. Särskilt när jag skriver på det här flödessättet utan synopsis att hålla mig i. Annars blir jag uttråkad. Så fort min hjärna vill tänka några steg i förväg, börjar det klia av tristess i fingrarna. Därför får vi se om jag fortsätter att se det här som ett berikande sätt att hålla skrivandet igång under lediga stunder. Om, jag säger om, jag ger upp, så lovar jag ändå att berätta hur jag hade tänkt mig slutet, för jag har ett par alternativa slut på lut - därav uttråkningstendenserna, antar jag. Men, men. Sedan är ju just det en vital del av den här berättelsen också - det långsamma, utdragna, synbarligen lugna. Oops, där kanske jag för sa mig lite... Asch. Nu kör vi del 13 va? Här kan ni länka er bakåt till del 12 (och därifrån ytterligare bakåt), om ni behöver det.
Siri hade slutat drömma om mannen som slutat att vara levande för länge sedan. Nu drömde hon bara om Lovisa igen. Samma drömmar. Samma sammelsurium av förvirring. Svammel. Om man nu alls kan svamla i sömnen. Lakanen, svettiga. Vallgravar av svett. Huvudet fullt av orediga tankar. Ibland vaknade hon fortfarande i tron att hon skulle gå upp och väcka Lovisa. Vände sin kropp för hastigt. Som ett ägg, som av all kraft snabbt måste se till att få samma brynta yta på båda sina platta sidor. Svängde benen över sängkanten, efter att ha trasslat fram fötterna ur den för varma filten. Hann precis komma på fötter innan tiden kom ikapp henne. Hon gnydde som ett skadeskjutet djur när hon mindes. Lade sig ner igen. I fosterställning. Tog sig sedan samman - som det kallades - och läste ett par sidor i den inte alltför spännande spänningsromanen som hon närmade sig slutet på. Siri var ganska säker på hur den skulle sluta. Tråkigt.
Igår kväll hade hon gått över gränsen, tänkte hon och vände långsamt blad i morgontidningen. Hon hade gått för långt. Hon hade gått in! Ett fönster stod öppet mot den ljusa kvällshimlen. Det hade varit omöjligt att låta bli. Det hade känts som ett brott att låta bli. Bara kika in lite. Slänga en snabb blick in i den lilla familjens stora, trygga famn. Hon klev rakt på ett godståg. Rälsen skar in i hälen och Siri fick hålla handen hårt om munnen för att undvika att skrika. En bit in satt en gigantisk nalle på en minimal stol och stirrade förebrående på henne med sina genomborrande knappögon. Hon måste hamnat i något slags lekrum, för det fanns ingen säng. Bara en massa färgglada saker spridda över hela golvet. Siri fick sicksacka sig fram genom klossar, kritor och avhuggna Barbie-ben. Hon slog huvudet i en fjäril. En lysande nattfjäril. Lampans vingar lyste svagt i lila. Rummet var övergivet, fast det var helt fullproppat. Fullsatt av lekfulla saker till sista, barnsliga parkett.
Dörren jämrade sig bara en aning, när Siri till slut vågade titta ut genom den. Där ute var det mörkt. Så när som på det blå skimret från en skärm av något slag. I andra änden av korridoren, satt det alltså någon. Hon darrade till vid tanken på hur nära hon var. Hade de en TV på den här våningen också? Hon hade uppfattat det som att de brukade titta på TV där uppe. Det här var väl en annan skärm. En mindre. En mer privat. Siri tyckte sig uppfatta en hurtig kommentatorsröst. Tennis? Jo, ljudet av studsande, små bollar var otvetydigt. Siri hade halvsovit sig igenom alldeles för många tennismatcher genom hela guldåldern - med Borg, och senare Wilander och Edberg - för att kunna ta miste på det ljudet.
Den unga pappan gillade alltså tennis. Satt väl där och dreglade över Serena eller någon av de nya yngre. Det ofrivilliga fnissandet vällde upp inom henne igen. Det skulle bli hennes död. En dag skulle hon ha fnissat en gång för mycket. Åt fel sak, så att fel person hörde det. Sedan bannade hon sin fördomsfullhet. Såg den unga mamman sitta inne i det lilla kontorsrummet bakom köket, med en stor skål väldoftande ostbågar i knät. Knappt större än en skrubb var det här inne. Den upptagna småbarnsmamman tittade säkert ikapp på någon match som hon missat på grund av badning, nattning och ett sent påkommet vällingkok. Precis som Pär brukade göra. Kanske fanns Nadal på ena sidan nätet, tänkte Siri. Hoppas det. För det är alltid extra högt underhållningsvärde när han är inblandad.
Tennisbollarnas raketfart hade räddat Siri från att bli upptäckt. Hon hade verkligen gått för långt igår, även om hon gått ut igen efter bara tio minuter. Kommissarie Johansson hade ringt när hon kom innanför dörren till sitt eget hem. Så sent? Vad kunde det gälla? Hon hade inte hört av honom sedan det där med bilens fartränder. Den misstänkta bilen. Siri hade inte trott att de - polisen - skulle höra av sig till henne något mer. Inte i det här ärendet i alla fall. De hade tydligen häktat någon. Nu? Så här långt senare? Hon som trodde att allt var löst för länge sedan, trodde bara inte att det angick henne längre. Visserligen hade hon synat varje spaltmeter finstilt sedan händelsen i samband med begravningen. När hon inte hittade något hade hon bara tänkt att utvecklingen av dödsfallet väl blev sådan, att det inte ens fanns plats att rapportera om den i marginalen.
Siri önskade så att hon skulle få vara ifred. Ifred med sitt liv och sin lust. Och sin olust. Sin dödslängtan, som Pär hade sagt. Som Pär hade kallat det, när han fick veta vad det långa, massiva textsjoket som hon arbetade så intensivt med, egentligen handlade om.
- Skriver du om dödsstraff?! Då måste du vara en självplågare av guds nåde!
Men han hade ingen förebråelse i rösten när han sa det. Han förstod väl att hon höll på med självterapi. KBT för dummies. Igår hade hon alldeles uppenbart gått för långt. Idag skulle hon ta ytterligare ett steg i den riktningen.
/helena
