Kvittrande näbbar

Medan vinden, och dennes kusin blåsten, har rasat och rivit och rasslat utanför fönstren, har jag rivit mitt stackars överbelamrade huvud här inne. Huvudbry, kallas det visst.

För hur jag än har letat har jag inte lyckats hitta den nya förpackningen med häftmassa. Den är bara borta. Puts väck. Alltså, med ömmande hårbotten, har jag istället försökt hitta på något annat bra med bokstäverna - som bästa mannen var så snäll och klippte ut ur den gamla tapetrullen för ett bra tag sedan nu. Här är resultatet.

Resultaten. I plural. För jag vet faktiskt inte riktigt vilken av de två bilderna som blev bäst. Vad tycker ni?

Kanske är det den här ändå? Med lite mera ram runt, så att säga. Eller?

Anyway.

Ni kommer kanske ihåg att jag tror mig har kommit på den här glada aforismen alldeles själv. Ingen har åtminstone bevisat motsatsen hittills. Inte så att jag har hört det i alla fall.

Så, istället för att fästa upp bokstäverna inom guldram, lät jag det rustika äppelbroderiet göra sällskap med turturduvorna och de rara, eftertänksamma, orden.

Klick, klick bara, så blev det en bild. En ganska bra bild. Eller två då.

Happy birds, istället för angry. Häpp! Och så borde jag förstås göra det hela lite mer internationellt också.

Hm.

Kan "Lyckan kommer i gott sällskap" kanske förvandlas till "Happiness comes in good company"? Kan det vara så lätt? Så rakt av? Och direkt? Eller behöver jag fundera över översättningen ett varv till?

Hm.

Vilken ÄR den allra bästa av de två bilderna nu då? Hjälp mig!

Eller kanske ska jag helt enkelt behålla båda två? Varför välja liksom.

Hm.

:)
/helena

ps Ordsträvor. Kan man kalla det så? När man försöker hitta på nya, intressanta ordstäv/ordstävor? När man aktivt strävar efter det, borde inte det få kallas för ordsträv/ordsträvor då?

Jag funderar på att brodera mig en trädtopp

"... Kolla bara. Varför måste de klippa häckarna i räta vinklar? Inte finns det väl några räta vinklar i naturen? ..."

Harry Ambrose. I hans första scen, ungefär 30 minuter in, i det första avsnittet ur den andra säsongen av The Sinner.

Funderade först på att strunta i andra säsongen. Ni vet ju hur det är, när första har varit så himla bra, då är man väldigt rädd att bli besviken. Att allt bara ska vara en uppföljare, ett dåligt försök att göra om något unikt. Lite som när kusinen från landet ska verka världsvan redan andra dagen i New York, om ni förstår hur jag menar.

Annars är det väl just det som är en del av den här seriens styrka - att saker händer ute på den så kallade slumrande landsbygden. Här, i uppföljarsäsongen, handlar det om en pojke. En mystisk gosse, förstås. Som Harry kanske känner igen sig i? Mer vill jag inte säga. I fall ni vill se.

Jaja. Vi får väl se hur det går. Nu har vi sett två avsnitt och kommer säkert inte att kunna låta bli att se ett tredje. Det verkar ju bra. Och spännande. Och lite läskigt. Och så. Som det ska vara med andra ord.

Det var nog bara det. Och hej. Och hå. Och hoppas att er helg - också - löper på i lugna och sköna mak.

:)
/helena

ps Nej, det kommer naturligtvis aldrig att bli av - att jag broderar mig en hel frodig och grön trädtopp, men visst är tanken fin? Och toppen! Fast mycket enklare att printa ut sig en färdigbroderad bonad då istället.

Framtidsutsikter

Vi läser och ser om förödelsen i Dorians spår. Vi ser hur den stolta Pride-flaggans vajande hotas. Vi förfäras över så mycket. Och vi försöker förstå.

Vi måste lära oss att vi inte kan förstå allt. Men. Men vi får inte ge upp bara för det. Vi måste istället vässa våra argument för miljön och mångfalden ändå mer. Vi måste visa att våra mjuka armbågar kan ta oss längre än all världens hårda ord.

Vi måste bli ändå mer uppmärksamma på de krafter som vill söndra och få oss att misströsta. Vi måste fortsätta tro på att vi kan göra skillnad, tillsammans. Vi. Vi. Vi ska göra vårt bästa för att hindra isarna från att smälta. Vi. Vi. Vi ska höja våra röster för alla människors rätt att bestämma över sina egna liv. Alla människors rätt att vara de de vill vara. De de ÄR, helt enkelt. Vi måste krama den självklara rätten att få älska vem man vill. Vi. Vi. Vi får aldrig tulla på yttrandefrihet och demokrati. Vi. Vi. Vi måste fortsätta kampen för dem vars röster sällan, eller aldrig, hörs.

Vi ska föra debatten på ett civiliserat sätt. Hålla humanismen och den god tonen i första hand. Vi. Vi. Vi.

(Det var ju faktiskt ytterst därför som jag döpte den här bloggen som jag gjorde en gång i tiden - för att det ingår ett vi i varje ord. eVIga kVInnor VIntage.)

Vi. Vi. Vi. Jag tror så benhårt på det där vi:et. På att vi kan fortsätta att förändra till det positiva på alla möjliga sätt och håll - tillsammans. På att vi kan vända den negativa trenden, både här och var och nu och sedan.

Vi måste ge barnen framtidsutsikter. Vi måste låta dem stå vid livets vackraste panoramavy och känna kärlek till vår jord. Vi måste låta kidsen, och deras kids, stå vid foten av det högsta berget och veta att allt inte bara kommer att vittra ner på dem. Vi måste låta ungarna känna hopp när de står inför den grönaste av raviner. Vi måste få dem att känna en bottenlös lycka och stolthet över vår kämpande värld.

Vi måste få barnen att känna sammanhang och betydelse. Vi måste få dem att förstå att varje röst räknas. Att varje enskild individ kan göra skillnad. Vi måste hjälpa dem att hitta sina unika röster. Hjälpa dem på traven, få dem att förstå att alla kan hitta en uppgift som passar just dem.

Få dem att förstå att det finns såååååååååååååååååååååååååååååååååå många sätt att göra skillnad på. Alla kan göra något. Något bra. Något meningsfullt. Något som är hållbart och räknas. Något som ger målet mening. Och meningen ett mål. Lite så. Och mycket mer därtill.

Men nu tar vi helg, va?

<3
/helena

ps Igår skrev jag en liten sak. Kom att tänka på att det här med engagemang kan vara så svårt att förklara för någon som inte känner det. Inte känner det ända in i hjärtat. Inte känner det på ett sätt så att man inte kan ignorera det, även om man ville. Ett engagemang, en målmedvetenhet, som inte går att stoppa. Då skrev jag ner följande reflektion, i ett slags litet diktformat:

Du kan inte förklara elden, för någon som aldrig har brunnit

Du kan inte förklara mörkret, för någon som alltid blundar

Du kan inte förklara ljuset, för någon som alltid blundar

Du kan inte förklara, för någon som aldrig lyssnar

Du kan inte...

Jo.

Försök.

High 5! vintage - blåbusig växtvärk

Tänkte att vi skulle ta/dra det här med återanvändning ett extra varv här. Lite in absurdum, som man säger.

Och låta det organiska - det biologiska - den uttrycksfulla växtkraften - få löpa nästan amok över tingen.

Inget är så fint som blomspråket. Inget kan tala till en som slingrande rankor och böljande växthav. Inget.

Det skulle väl möjligtvis vara det blåvita porslinet då. Det klassiska, vackra. Eviga.

1. Rosa Ljung. Hon hette så. Hon som designat det trearmade ljusträdet. En av de första sakerna jag ropade in på auktion. För en spottstyver. Är fortfarande så himla nöjd med den. Blå och bladvänlig.
2. Vasen. Med vingar på. Nåja, något som ser ut som flaxiga glasvingar anyway. Fast egentligen är det en söndrig lampfot. Men den funkar så fint som vas. Finfint faktiskt.
3. Motivet till tallriken ritades 1911 av Josef Ekberg. Verksam som konstnär vid Gustavsbergs fabriker 1889-1945. Men min tallrik i bästa benporslinet är betydligt nyare än så. Lagom till Gustavsbergs 150-årsjubileum skedde den här nytillverkningen. Verklig vintage, med andra ord. Anno 1975.
4. De naiva, stilrena pärlhyacinterna med ursprung från Höganäs, har värmt mannen många gånger må ni tro. Muggen, som var fräsch som en nyponros när den inhandlades second hand, har fungerat som mannens temugg ett bra tag innan den blev alldeles för brun för sitt eget bästa. Brun på insidan alltså. Te-brun. Istället för att gnugga mer på insidan (te-avlagringar går annars med fördel bort med hjälp av att gnugga vanligt, lätt fuktat, bordssalt mot dem) valde vi en ny kopp till mannens frukost-te. Och den här "gamla" muggen får numera tjäna som vas. För utsidan är det ju fortfarande inget fel på, den är lika turkos nu som då. Och pärlhyacinterna blommar lika stiligt höst som vår.
5. "... och så gick han ut, flög ett litet stycke, och nu befann han sig i en nätt liten blomsterträdgård, där det doftade av rosor och lavendel. 'Är här inte vackert?' sade en av de små nyckelpigorna, som flög omkring med svarta prickar på de röda sköldvingarna. 'Vad här luktar gott och vad här är vackert!' 'Jag är van vid bättre', sade tordyveln. 'Kallar ni detta vackert? Här finns ju inte ens en gödselhög.' Och så gick han vidare, in i skuggan av en stor lövkoja. På denna kröp en kålmask. 'Vad världen ändå är härlig', sade kålmasken, 'solen är så varm! Allting är så glädjande! Och när jag en gång somnar in och dör, som de kallar det, så vaknar jag upp och är en fjäril.' ' Inbilla dig det du', sade tordyveln. ..."

H. C. står det på de blåa bokryggarna. Lövprydda omslag till fantastiska fantasier inuti. Initialerna är mina, liksom den store danske författaren Andersens. Förpliktigande värre? Nej då, bara kul. Man ska ju alltid sikta mot stjärnorna, sägs det. Och att nå trädtopparna är inget att förakta. Tänk på det kids. Trädtopparna kan faktiskt vara the shit, som man säger.

<3
/helena

ps Och blåbärsriset är också lika fint nu som då. Minns ni när det plockades? Lika fint, som sagt. Bara något torrare. Återanvändning in absurdum var det ju!

High 5! vintage - det här skåpet alltså

Det kan faktiskt vara så att jag har stulit det - skåpet. Men jag vet inte ifrån vem.

Ni minns kanske att jag tjatade och tjatade om att jag måste ha ett skåp. När? Tja, för något år sedan eller så. Jag behövde verkligen något att förvara mina små och goda saker i. Ett snyggt skåp av något slag, med lagom mycket patina. Och så hittade jag det här. Hm.

Ja, hittade. I skogen. Nja, snarare i en skogsdunge. Det verkade vara någon som hade dumpat det där bara - alldeles i närheten av Erikshjälpen. Jo, faktiskt. Det är rostigt och rysligt fult. Och så var dörren låst. Och nyckeln saknades.

Med hjälp av verktyg - och några händiga män som kunde hantera verktyg - fick vi låset uppborrat.

En gång i tiden har det förvarats obehagliga saker här i, det är jag ganska säker på. Riktigt obehagliga saker.

Nu tänkte jag förvandla skåpets våldsamma historia till något mycket mera delikat och raffinerat. Här ska det förvaras ömma, ömtåliga saker. Kanske fyller vi det med poesi? Eller med de tunnaste glasen som finns att uppbåda? Eller så låter jag väl...

...några små favoriter flytta in helt enkelt

Lite belysning på det, och saken är klar!

1.  Ljusstakar. Vem kan ha för många? De här är tillverkade av en lokal hand, tror jag. Själv köpte jag dem i andra hand, såklart. Tycker så mycket om de små löven som rasslar och låter när man byter ljus och så där.
2. Den lilla nallen. Omärkt, men den går ändå ingen obemärkt förbi. Björnjakt, har jag aldrig varit på. Jo, tydligen. Bestämmer mig alltid för att låta bli småsaker av det här slaget, de samlar ju ändå bara en massa damm. Men den här lilla nallen är så extra fin. Dessutom klär den i damm. Jo. Jag lovar.
3. En ljusstake till. En i koppar också. Den andra - eller första då - är gjord i riktigt lättböjlig tenn.
4. En Elg. En gammal tallrik, som har sitt ursprung i Göteborg. Nu fick den prova att hänga lite med det rostiga skåpet, annars hänger den mest på väggen i köket.
5. SKÅPET! Om det är någon som saknar sitt dumpade skåp så får ni väl höra av er. Fast numera bor det bara fina saker i det ruffa plåtskåpet. Det "tuffa" skåpet har bytt karriär. Skolat om sig liksom. Börjat ett nytt liv, som finskåp. Visserligen ett ganska fult finskåp, men ändå.

:)
/helena

Äsch, vi kör lite rosa, va?

Jag stod där i köksfönstret och beundrade allt det grandiosa, blommande.

Fluffigt och flyktigt, var säkert två av alla de överväldigande orden som kom för mig då.

Den där vårdagen. Våren efter vintern som aldrig ville ta slut.

Förra våren tog jag de tre bilderna som jag kallar så - Våren efter vintern som aldrig ville ta slut. Tror bestämt att jag har visat er den här stiliserade versionen förut, åtminstone i svartvitt.

Kom att tänka på att det snart är rosa månad, att det börjar bli dags för rosa kamp igen, och då kunde väl de här evigt blommande körsbärsblommorna få komma fram och påminna oss om det, tyckte jag.

Lite tidigt kanske, men kampen pågår ju å andra sidan alltid. Alla känner någon som kämpar mot cancer. Eller någon som har kämpat. Nästan alla känner någon som inte vunnit. Men många, många känner också en överlevare eller flera. Idag är det många som överlever. Men de behöver, självklart, bli ändå fler. Därför fortsätter kampen.

Jag tänkte att mina tre rosa trädbilder kunde få bli mitt lilla bidrag till årets rosa kamp. Bara att ladda ner och trycka ut, om ni vill. Och hojta sedan till i en kommentar, eller i ett mejl, om ni vill ha dem/någon av dem i större format eller så.

En kort tid av rosa. Snart är det rosa månad igen. En månad när vi uppmärksammar kampen mot cancer extra mycket. Bröstcancerkampen, bland annat. Som sagt.

Cancerfonden är förstås ett bra ställe där du kan bidra till forskning och framsteg inom cancervården året runt. All form av cancer behöver få vår uppmärksamhet, för att i förlängningen komma framtidens framsteg till nytta. Rosa Bandet-kampanjen är bara en liten, men väldigt viktig del av det arbetet.

Bröstcancerförbundet är ett annat ställe där du kan bidra. Genom att bli månadsgivare, till exempel. Eller genom att köpa något ur deras webbshop kanske? Jag funderar på en reflex. Eller två. Eller tre.

Våren efter vintern som aldrig ville ta slut. Visst måste det kännas så? När man kommer ut på andra sidan?

Vi håller väl tummarna tillsammans? För att så många som möjligt av oss ska slippa få personlig erfarenhet av cancer i våra kroppar, även om det kan hända vem som helst. Eller, gud förbjude, att det händer en god vän eller annan närstående. Eller ett barn.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Känns det helt knasigt om jag kommer med ett ytligt tips så här på slutet? Eller är det okej? Det handlar om att ta bilder. Okej? Okej, vi kör. Det handlar om slumpen, bland annat.

Slumpen kan ju göra så mycket bra - också. Som att styra en i rätt riktning. Jag menar, först tänkte jag liksom att vad f-n nu då?!? Så där kan det ju inte se ut, med en del av persiennen som kapar av det lilla rosa trädet. Eller? Hm. Det där kan ju bli bra...tänkte jag sedan och släppte snabbt ner persiennen igen. Tog en bild till, med två persienn-delar "i vägen". Och en till, med tre "i vägen".

Ibland är det ett misstag som blir bra i slutändan. Ibland blir det bättre när man bara leker lite. När man bara håller kameran rakt upp och ner, utan att planera och styra och ställa så mycket.

Som till exempel när jag står där - mitt i en plåtning - och måttar och kollar kanter och vinklar och vrår och så, kanske tycker jag inte att något vill bli riktigt bra just då. Då släpper jag lite på tyglarna. Kanske låter jag kameran bestämma lite själv. Håller den en aning lösare, låter den hållas liksom. Då. DÅ kan det bli riktigt bra bilder ibland. Med eller utan något "i vägen".

Av sig själv

Ny vecka. Och ny vintage-love-vecka - som alltid.

Får jag föreslå att vi slår in oss själva i skönaste konfettiblusen och sedan knyter bästa rosettbroschen runt det hela? Allt i bästa vintage-stil, såklart. Låt oss bjuda lite mer på oss själva. Låt oss vara våra egna bästa vardagspaket, liksom.

Personligen hade jag lite svårt att bestämma hur jag skulle börja veckan här inne, hade tre-fyra alternativ, faktiskt. Få nu inte alltför höga förväntningar på mig nu bara, jag vet inte hur mycket jag kommer hinna vara här inne under veckan som kommer. Kanske bjuder jag bara på lite smått och gott. Kanske slår jag på stort. Förmodligen blir det något mittemellan. Lite som vanligt med andra ord.

Men låt oss ändå börja veckan riktigt storslaget. Med Nina Simone. LIVE! Med en egen blandning från musikalen Hair.

Se bara. Och lyssna:

Ain't got no, I got life

<3
/helena

ps Dagens rubrik är ju faktiskt ett svar, på den här rubriken.