Får jag bjuda på ett par par?

Det florerar så mycket där ute. Det snackas och spekuleras. Och visst, vi måste självklart få prata av oss och diskutera. Vi måste såklart peppa och tipsa varandra. Vi måste hålla ihop och leva på. Men. Det är så lätt att hemfalla åt svartvitt tänkande. Och att snacka en aning för mycket. 

Så om du, liksom jag, är liiiite trött på allt tjat, tycker jag att vi vilar i ett par bilder istället. Ett par par bilder faktiskt. Som jag hade tänkt spara på. Tänkt använda till annat. Men så går vi väl lite till kvinns - och mans - runt och funderar på vad just vi kan bidra med just nu för att sprida lite goda vibbar och runda mjuka ringar på vattnet, och då tänkte jag på bilderna jag jobbade med förra månaden. De med lite skoltema. Och på ett par bilder jag jobbat med mera nyligen.

Finns en del att säga om de här bilderna, en hel del tankar runt, men det ska jag inte göra nu. Nu ska vi vila rösten en stund och bara njuta av den där särskilt saftiga tuggan på äpplet.

<3
/helena

På rätt sida femtio

Arrgghhh. Hur svårt är det inte att koncentrera sig när allt handlar om, ja, ni vet vad. Låg i över en timma med blyertspennan i högsta hugg, men inget. Bara en liten grå prick på första raden, inget annat. Vill bara komma vidare i mitt skrivande, men ibland kommer orden inte ut. Jaja. Det finns ju värre saker än skrivkramp. Har jag hört. ;)

Så, nu hinner jag inte skriva något speciellt till er heller, egentligen. Kan ju teasa med att jag hade tänkt att plita ner något sådant där lite småtöntigt om hur det känns att ha uppnått en viss ålder, men det hinner jag inte. Och tur är väl det, för sådant är ju oftast heltråkigt att tvingas lyssna på. Dessutom brukar folk för det mesta reta sig på när man är positiv och onojig, som jag är angående ålder. Både min egen och andras. Alltså; lika bra att jag inte hann skriva något om det.

Anyway.

Annars? Jo.

Det är lätt att fatta att läget är allvarligt, att samhället är djupt påverkat av det som händer, när inte ens mängden spam är konstant. Fatta!

Inget att skoja om förstås, läget menar jag. Skolorna håller i alla fall fortfarande öppet, och mannen jobbar på. Med treor och fyror och siffror upp till tiotusen, bland annat.

Det var allt för mig, för nu, som det heter.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Har i alla fall kommit på vad mina memoarer ska heta - se rubriken. Haha. Nej då, tänker inte skriva några halvtidsmemoarer, förmodligen inga alls. Det roligaste jag vet är ju att försöka skriva ur andra vinklar, gärna så långt bort från mig själv som möjligt. DET tycker jag är spännande. Men. Det här med potentiella memoartitlar är ju också kul att laborera med. På andra sidan femtio, låter kanske något mindre käckt? Å andra sidan kan man ju alltid spetsa till det hela med ett frågetecken på slutet, för spännings skull liksom: På rätt sida femtio?

Kärleken spirar

Vi gick förbi de gamla växthusen.

Solen trängde sig in genom taket, bad ingen om lov att få sprida sin värme.

Precis så gör många nu i coronas kölvatten, ber inte om lov att få visa medmänsklighet och omtanke, de bara gör det.

I Italien råder kämpaglöd innanför slutna karantänväggar. Den arbetstyngda vårdpersonalen applåderas välförtjänt från balkonger. Och musik strömmar ut från öppna vädringsfönster. Levande musik. Någon sitter med gitarren i fönsterkarmen och delar med sig av ett par toner. Någon kompar på en bakform!

Människor alltså, vad kan man annat än att älska dem?!?

Nu läser vi om facebook-grupper som startas och anslag som sätts upp i trappuppgångar och hissar.

Grupper och lappar som startas och sätts upp av människor som inte bara vill sitta overksamma utan vill försöka göra skillnad för sin nästa. För den som behöver hjälp, helt enkelt. Handlingshjälp. Hjälp att hämta sin medicin eller en hjälpande hand med att rasta hunden.

Vem behöver MIN hjälp då, tänker du kanske? Kan JAG verkligen hjälpa någon? Ja, självklart. Om du är frisk och inte befinner dig i omedelbar riskzon för att bli sjuk, då kan du hjälpa.

Vem ska jag då hjälpa? Jo. Det kan vara den äldre medborgaren som helst inte bör bege sig till apoteket och riskera att bli smittad, som behöver din utsträckta hand. Det kan vara någon med diabetes eller cancer eller någon annan sjukdom som gör att man lättare hamnar i riskgruppen för corona-smittans mer allvarliga konsekvenser, som behöver hjälp med att proviantera och få en del andra ärenden gjorda.

Det finns säkert massor vi kan göra för varandra - nu som alltid. Folk är så himla uppfinningsrika och handlingskraftiga och fantasifulla alltså. Och snälla!

Kärleken spirar och gror, mina vänner. Det finns hopp. Och medmänsklighet.

Sköt om er.

<3
/helena

Lite behind the scenes bara

En strålande blå himmel. Träden gör inte en viskning. Allt är stilla, utom småfåglarna som dansar fågeldansen, eller nåt. Här hemma är det ändå lite segt, vi var uppe och såg en film på linjär-tv, som man säger numera. Fyran visade Fences (2016). En film som jag har väntat på att få tid att se, och nu öppnade sig en möjlighet att sitta i soffan och njuta framför tjockteven.

En väldigt pjäsig film. Kanske inte så konstigt med tanke på att den bygger på en pjäs. Denzel Washington har regisserat. Och som han har regisserat! Regisserat sig själv till stordåd. För det är fadersgestalten Troy som står i centrum, mästerligt spelad av Denzel himself. Med en av mina absoluta favoritskådespelare vid sin sida - Viola Davis, som hustrun Rose.

En film om vår mänsklighet. Våra tillkortakommanden och våra strävanden mot att göra det bästa vi kan. Så gott vi kan. Om att saker förändras med tiden. Om att vissa saker aldrig förändras. Om att bygga fences.

Om ni orkar se en pratig film uppbyggd i storartade, vardagliga scener - då ska ni se Fences. Den upprör, rör om och berör.

Det var nog mest bara det. Och ja, just det - mannen med morgonrufsigt helghår och jag önskar er en riktigt fin dag på alla sätt!

<3
/helena

ps Förresten. By the way och allt det där. Nu tror jag att alla foton i föregående inlägg ska synas. Vet inte vad som var fel egentligen, men jag la helt enkelt bara in de bilderna igen. Så nu kan ni, förhoppningsvis, ta del av alla korten i blåskalan. Och se förvaringskristallen den fina åter skina i all sin glans, hoppas jag.

pps Viola Davis fick en välförtjänt Oscar för sin lyhörda, lågmälda, strålande rollprestation i Fences.

Var inte så negativ...

...sa det ena huset...

...till det andra.


:)
/helena

ps Gillar ju inte att förklara skämt. Då går ju det mesta av det roliga bort ju. Men, ibland så. Jag tänker på om någon i den totala digitala generationen tittar på det här och inte fattar någonting. Jo, så här förstår ni kids: En gång i tiden fotograferade man mera manuellt, så att säga. Man öppnade en lucka i kameran och laddade den med en filmrulle. Va?!? Jo, det är sant. En plastig remsa indelad i rutiga fält, kan man säga. En ruta för varje foto.

Och de här rutorna, på den mörka remsan, utgjorde grunden för det som sedan blev en pappersbit fylld av färger, eller först helt svartvita pappersbitar då förstås.

Man kallade det för att framkalla.

Och den grundbulten, ursprunget, de mörka fyrkanterna från den mörka filmremsan alltså, kallades negativ. Så. Där. Långt och omständligt. Men nu kanske ni förstår skämtet ovan? Inte? Nej, jag förstår.

Vissa skämt går ju inte att förklara. Helt enkelt för att humor inte alltid är det universella språk man önskar att det skulle vara. Smaken är som baken och allt det där. Och vissa människor har helt enkelt ingen humor. Det handlar om något intuitivt. Nej, jag menar inte dig nu, jag hör ju ända hit hur du fnissar...

Testing, testing... Och tack!

Jaha. Då får vi se om den här bilden syns då. Har fått oroväckande rapporter och klagomål på att mina foton/bilder inte syns ordentligt i de senaste inläggen. Är det något Du också har märkt? Tråkigt i så fall, och jag har ingen aning om vad det beror på. Får kolla upp det. Tänkte i alla fall göra ett nytt försök så länge. Testing, testing liksom. Får väl beskriva bilden ovan för er, i detalj, i fall ni inte kan se den, menar jag.

I detalj var det ja... Kan bli jobbigt ju. För, som de flesta av er vet vid det här laget, är vårt hem fullt av just det - detaljer. Men vi gör väl ett försök. Vi befinner oss vid skåpet i sovrummet, som ni har sett så många gånger förut. Det som egentligen är en skänk, eller en buffé eller nåt. Ett sådant skåp som många förvarade sina textilier i förr.

Äsch, ni vet ju hur det ser ut ovanpå det skåpet, ungefär i alla fall. Med den gamla radioapparaten längst till vänster. En guldglänsande trave halvfranska band till höger. Selma Lagerlöf. Min gamla obrukbara gitarr på väggen. Utsirad glaslampfot. Det lilla växthuset innehållande delar av min pressglassamling. En rund brevpress. Ett tennfat. Ett gult ägg (smygpåskningen fortsätter...). Ett blått ljus i pressglasstaken. En träask. En fågel. Ungefär så.

Vi zoomar in. Här har vi blomsterflickan från 1930-40-talen-någonting, hon med sin eviga bukett i famnen. Här har vi pressglasvasen med violer på, och med mina två röda maracas i. Hattasken, den i trä. Utsirad och vacker och sprucken av tidens tand. Och lite annat smått och gott. Och en tillfällig gäst. Ett gratulationskort fullt med tulpaner på. I sprakande färger.

För jag vill också passa på att tacka alla som uppvaktat mig på min födelsedag. Tack! För alla kort och emojis. Tack för trevliga telefonsamtal, kramar, hälsningar och glada tillrop.

Särskilt tack till er som satt in pengar till välgörenhet i mitt namn. Det uppskattas verkligen, och kommer förhoppningsvis till nytta för någon som verkligen behöver det.

Tack älskling för pussar och gitarrspel! Tack för sång och musik och filmupplevelser och god mat - och ändå godare efterrätter! Och tårta!

Tack allihop.

<3
/helena

ps Nu måste jag ägna mig åt att förstå vad som händer med bilderna på den här bloggen. Hoppas att de två jag lagt in ovan syns. Åtminstone någon av dem. Annars ser det ju faktiskt ut ungefär som på bilden från i måndags, även om jag har hunnit arrangera om de älskade tingen en aning sedan det fotot togs. Scrolla er bakåt till måndagen den nionde mars, om ni vill. Eller länka er bakåt här. Om nu den bilden fortfarande syns, vill säga...

Blåskala - fyra kort att skicka till någon du tycker om

Vi börjar kvinnligt, förstås. En kvinna att skicka till en kvinna du tycker om. Eller till en man du tycker om. Till en människa som du tycker om, helt enkelt.

Jo, de här fyra bilderna var egentligen tänkta mer för framtiden. Men sedan tänkte jag på vår nuvarande världsbild och på c-ordet på allas läppar - corona - och på att vi kanske inte kan hälsa på den där speciella personen som vi så gärna ville hälsa på. På ett äldreboende eller så. För att vi vill vara lite försiktiga och inte riskera någon extra känslig individs hälsa.

Eller så vill vi skicka en varm, vårsolig hälsning till kompisgänget på andra sidan jordklotet, för att vi kanske inte kommer att kunna träffas som planerat i sommar. Vem vet? 

Vem vet vem just DU vill skicka en hälsning till. Skicka till vem du vill, vetja. Behöver inte ha något alls med rådande situation att göra, du kanske bara vill vara schyst mot någon som du tycker om och/eller saknar? Någon som du kanske ser varje dag, men inte uppskattar tillräckligt. Eller någon du borde hört av dig till för länge sedan.

 

Till musikälskaren. Eller djurvännen. Klimataktivisten. Eller till någon som bara gillar blåa toner?

Fyra kort att skicka till någon du tycker om. Fyra olika motiv, men med en sak gemensamt - vintagekänslan.

<3
/helena