Här hemma - måne, måne och stjärnor

Det finns väl inget lika fridfullt som en egen måne. Eller två. Gärna i sovrummet, mysighet att somna till...

...och behagligt ljus att vakna intill. Fler lampor? Yes. Tänkte ju att vi skulle göra en total genomgång av det lilla hemmets stora lampbestånd. Här ser ni en gammal, fast ändå lite ny, favorit på lagom avstånd. Måne nummer två, kan vi kanske kalla den.

Och där ser ni stjärnan! Mannen! I miniversion! Allvarligt talat, här ser ni en vintage-lampfot som fått en annorlunda skärm i form av en adventsstjärna. Från början var det ju en halmstjärna, sedan klippte jag ner stråna till minimal nivå för att få känslan av en rund och god och glad måne istället.

Gillar verkligen hur ljuset sprider sig mer i sidled och runt, inte så mycket rakt fram. Det ger en harmonisk känsla åt kvällsväggen. 

Här är fler stjärnor. Förra året, när jag fixade den stjärnklara lampskärmen som står bredvid soffan, blev ju de här utskurna stjärnformade bitarna över. Så, vad göra? Slänga dem? Nej, nej, jag valde att trycka fast dem runt några av ljusslingans lampor istället. Och där sitter de än, och blinkar åt oss. Blink blink, dags att tända lamporna tidigare snart, vill den kanske påminna oss om nu. Vintertid vankas ju. Nån vecka bort bara.

Tur att vi inte tog rådet på allvar, det som någon välmenande gav oss när vi köpte den här second hand-månen. Byta ut det smutsiga tyget mot något snyggare. Va? Bah? Aldrig i livet att jag byter bort det alldeles lagom invanda smuts-beige mot något ljust och fräscht. Mysigare måne får man leta länge efter. Fem ljuskällor har den, tror bestämt någon slocknade för ett bra tag sedan, men vad gör det, mister du en ljuskälla står dig fyra åter. Plus alla andra lampor som det lilla hemmet vimlar av.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hoppas det inte blev alldeles för mycket av "favorit i repris" över det här, på ett tråkigt sätt, menar jag. För ni har onekligen gått husesyn bland många av våra lampor förut. Men lite nytt har ju ändå hänt här och var. "Nytt" alltså. Och om ni känner för mer av den här varan kan ni klicka er bakåt till fler lampinlägg jag gjort den senaste tiden. Svårt att få nog av mysigt ljus nu, särskilt dagar när solen vilar sig bakom sitt tjockare molntäcke.

1. Lampinlägg nummer ett hittar ni här.

2. Nummer två, bara att klicka utan besvär.

3. Trean kommer så småningom. Eller ja, den är ju klar för att klickas tillbaka till, försökte bara göra mig till och vara lite rolig här. Lyckades väl så där. Men lamporna är fina.

4. Häromdagen skymtade visst också någon ljuspunkt förbi.

Från korvdräkt till pumpa - om läsglädje & smarta lärare

Tror det var en riktigt varm dag, i början på terminen. Jo, det måste det varit. För de skulle vara ute och ha vattenkrig. Ett snällt krig, med sparsamt med vatten, får man hoppas. Läraren hade också lovat att vara korv. Va? Jo, hon skulle ha korvdräkt på sig, en hel skoldag. Och ni kan ju tänka er vilken uppoffring det måste ha varit, en av de varmaste dagarna alldeles i början på höstterminen.

Vad pratar jag om? Om en bra och kul och engagerad lärare såklart. Bara en lärare kan väl vara så smart, så hen utlovar både korvdräkt och vattenkrig på skoltid om. Om. Ja, om vad då? Om eleverna klarade av att läsa si och så många boksidor under sommarlovet. Hon hade helt enkelt givit sina lågstadieelever en utmaning de inte kunde motstå. Och på köpet blev de både smarta och rika, kan man tänka. Ordrika. Kloka som böcker. För böcker - flertalet åtminstone - ökar på våra hjärnceller. God läsning höjer vår kapacitet för att förstå vår omvärld, både den omedelbara och den en bit bort.

Så jag tänkte bara tipsa några andra smarta lärare där ute, eller föräldrar, eller mor- och farföräldrar kanske, eller vem som helst som vill få barn och unga att hitta till läsglädje och läslust, snart är det ju höstlov, eller läslov som vi kallar det numera, och då kanske någon skulle kunna våga sig på att utlova någon annan kul sak, om, om barnen lovar att läsa ganska många sidor i relativt många halvlånga böcker, eller så.

Pumpa-dräkten på då! Eller det kanske inte känns så lockande att se en lärare tränga sig fram i korridoren iklädd orange dräkt så där en stund efter Halloween och allt? Om utmaningen ska ske under själva höstlovet alltså. Hm. Kanske får bli nisse-dräkten då istället? Eller så kan man ju klä ut sig till vilken nisse som helst bara. Eller nissa.

Eller gran. Eller varför inte klä ut sig till ett litet barn? Det skulle säkert de små tycka var jättekul. Att se en vuxen tulta runt som en liten unge, på knä och allt. Med snuttefilten i högsta hugg. Och napp. Kul idé, va? 

Ja, vad gör man inte för att få barn och unga att börja läsa mer? Allt. Allt måste vi göra, inom rimliga gränser. För läsningen är nyckeln till så mycket: Språk, medkänsla, samhörighet, fakta, känslor - dina och andras. Bland mycket annat.

Vi får inte glömma glädjen, den glädje du känner när du sakta, ord för ord ibland, lär dig att uttrycka och förmedla vad du vill och känner med hjälp av ett större ordförråd. En ordglädje som smittar. På ett bra sätt.

Heja alla smarta - och hyperventilerande, överhettade - lärare där ute. Ni är bäst!

Sköt om er.

<3

/helena

ps "Jag ska nog ge den till mitt barn". Jag tror det var en tioåring som sa så. När mannen frågade om boken han just läst ut, som han fått av oss (via vår vän bokrecensenten). Mannen frågade om han skulle spara och behålla den, eller ge den till någon annan/kompis. Så kan det gå, när man ger någon en bok. Läsglädje, mina vänner. Bra grej.

Här hemma - bönor, lampor, textil och lite til(l)

Allt mellan himmel och jord, borde nog det här inlägget heta. För här hemma händer en hel del, ska ni veta.

Frosten är här, och här hänger mannens gamla tröja, den som han håller så kär. Dags att börja jobba igen, vår textila trotjänarvän.

Det här är ett härligt långt och gott och blandat inlägg, som sagt. Här står flera av höstens lampor i givakt.

Tavelbelysning går att fixa på flera sätt, här är ett som är väldigt lätt. Ställ bara en spot på närmaste lilla bord (eller på soffans armstöd, som här), det bli bra, sanna mina ord.

Vad jag gör mera? Målar må ni tro, här ska det nog föreställa en sko... Nej, hehe, nu får jag allt sluta rimma, vi börjar ju närma oss en kvällstimma. Äsch, måste varit den där 103-åriga poeten som var med på Babel igår, som gjorde mig så benägen på att sätta rim på rad och utan reson. Eller vad tror ni? Såg ni honom? Så cool. Still going strong. Blodet kokar! Han sa det, gång på gång. När reportern frågade hur det kändes att läsa upp sin egen poesi högt så där, för oss framför teven och så. Blodet kokar! Haha. Vilken cooling.

Det enda som kokar här hemma är väl bryggkaffet på värmning då. Och nej, det är inte det lila kaffet i koppen nu, det är ju slut, som ni ser. Säg hej till Arvid, vetja. Hej Arvid, trevligt att råkas. Slurp, slurp. Och dopp, dopp - för vi har så hårda småkakor i skafferiet just nu, men med ett kaffedopp smakar de ju topp! Nej, nu börjar jag visst igen... 

Vad kallas två kvinnor som gillar att fika ihop? Kaffe-bönor. Höhö. Ja, jag bor i västra delen av landet. Framsidan, som vi säger. En bit från bästkusten och allt det där. Vad var det jag skulle säga? Jo, det går bra att måla på insidan av kaffepappret. Återanvändning av papper, bra bra. Som dessutom luktar ljuvligt när man sätter penseln - och näsan - tätt intill.

Fler lampor. De här sköningarna - som väl skulle kunna kallas uplights idag - har vi ärvt.

Jodå, vi har två, det hänger ju en här borta också.

Skrivbordet. Behöver rensa bland alla mina anteckningar, men jag fastnar bara i intressant läsning hela tiden. 

Minns ni att jag nämnde att jag skulle lägga på en duk här på soff/arbetsbordet? Nu är det gjort, fast det blev inte den jag tänkte. Det blev den här helt magiska pianoduken som mest har hängt i vägen på väggen i sovrummet. 

Den hängde i ett mörkt hörn, som blev ännu mörkare av att det här mörka textila vintage-guldet hängde där. Nu provar vi den på bordet en gång till. Är bara så rädd att fläcka den, och att vi ska snubbla på de långa fransarna (som säkert kommer åka in i dammsugaren med en farlig fart och ett ljudligt tjut).

Får se om jag kan komma på något smart sätt att få fransarna att hänga annorlunda, vågar inte klippa av dem. Det här är ett gammalt second hand-fynd som jag vill fortsätta försöka förvalta med vördnad och respekt - och helst helt utan fläck.

Till slut, måste ju bara få visa er den här. Ett konstverk? Ja, av något slag. Mannen älskar att teckna snirkliga, spännande figurer, lite non-figurativa figurer på ett intrikat sätt med blyertspennan som fredligt vapen. Sedan kommer jag med färg och kontur och klipper ut i ur och skur och dur... 

Nej, rim utan reson kan vi ju bara inte ha. Men erkänn att den här bilden blev både kul och bra. Signerad mannen och mej. Hej hej.

Tjohej! (Man får inte roligare än man gör sig - särskilt inte så här i början av arbetsveckan).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hoppas er vecka också börjat bra. Och något mindre (ord)stressigt än min.

Så här växte hon fram. Och hästen.

- Kom då lille vän, så går vi. Spindeln är räddad. Vet inte riktigt vart den tog vägen, men jag lyfte upp den från vasken i alla fall. Spider-woman strikes again?! YES! Spindelräddaren, det är jag det. Tyckte synd om den, där den förgäves försökte klättra upp för den hala rostfria vask-väggen.

Den lilla spinnande vännen hade uppfinningsrikt nog försökt väva ett nät för att ta sig upp med hjälp av det, men vägen var nog alldeles för lång och krånglig för att den skulle få tillräckligt med garn att ta spjärn mot där nere i diskho-dalen, tänkte jag.

Kanske världens enda riktigt hållbara webb? Spindelväven. Ibland känner man ju bara att vårt internät, känt som internet eller www, world wide webb, verkar vara fullt av människor som vill konspirera och tala illa om andra, och varandra. Det är inte hållbart, enligt mig, att agera så. Att sprida desinformation och illvilja. Vi måste fortsätta vårt medmänskliga och demokratiska jobb som motpoler, vi måste fortsätta kämpa mot fördomar och faktaresistens. Vi måste höja våra röster för att höras. På ett snällt och konstruktivt sätt förstås.

Annars då? Jo. Vi har sett på brittisk spänning igen. Fattar inte hur de gör - missar man en bra brittisk serie så står det en ändå tusen åter, på något sätt. De måste trolla, där borta. Så bra skådespelare jämt. Tight, tight acting. Och kameravinklar och vrår som det är omöjligt att fatta att någon ens kan nå. Inredningsinteriörer som alltid får en att stanna upp och skärmdumpa ner.

Och så har vi sett hästar! På teve alltså. På tal om regi och genomförande i den högre skolan. Hästhoppning! Love it!, som ni vet. Människa och djur i förening. Vackert vackert. Och idrott på toppnivå. Världscupen är igång igen, skönt att konstatera och fint att se, som sagt. Och mannen la genast till ordet bakbom i sitt senaste korsordsknåpande. Kul grej, när man får idéer från det ena intresset till det andra så där, tänker jag.

Nu ska vi nog se senaste Babel, innan vi vinkar hejdå till ännu en färgsprakande hösthelg. Blåsig, men ändå skön. Det börjar bli dags för oss att välja nästa högläsningsbok. Ska vi försöka med den där nobelprisbelönade författaren igen, vad är det nu han heter, han som skrev Öken? Äsch, kommer inte ihåg det just nu, ni får googla själva om ni vill. Men vi har börjat på den flera gånger, och kommer bara inte förbi kapitel två eller så. Kanske är den bara trög i början? Eller så försöker vi kanske ta oss igenom en lättviktare istället, en som vi nosade lite på häromdagen, men den andas väl mycket kiosklitteratur för att kännas givande för mer än bara stunden. Vi får väl se vad det blir. Kanske någon gyllene medelväg.

Hoppas ni också har haft en givande helg. Och just det, vi såg ju en film också. Vi snackar kanske mer om det en annan gång.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ja, jag vet att jag visat er mitt försök att avbilda Greta Thunberg från ett foto ur det där första numret av Vogue med skandinavisk touch förut. Men just de här bilderna har jag inte visat tidigare. Hur hon - och hästen - växte fram. Tyckte det kunde vara en passande bild en dag som denna, när Greta och många andra nyss tagit ett grepp och ett steg till , med hjälp av musiken och sången, för att uppmärksamma klimatdramatiken. Alla sätt att få världen att vakna upp och förstå att masskonsumtion och pengahunger inte är vägen framåt, om vi alls, på riktigt, vill ha en hållbar framtid, är ju bra. Eller vad säger ni?

Min dröm ledde till en bild. Nej, två egentligen.

Varsågoda! En alldeles ny bild, som datorn och jag skapat tillsammans. Mest jag. ;)

Det började som det brukar - enkelt - med ett par streck och lite färg.

Därefter lite mer form på det.

Sedan en massa andra åtgärder. Och här är det nästan klart. Fast så tyckte jag att fjädrarna såg lite mörka ut.

Oj. Här blev de lite väl ljusa, tyckte jag. 

Innan vi avslutar, med finishen på det lagom mörka, måste jag visa er en variant som också växte fram. Blev lite som ett tyg så här. Lite självlysande på något sätt. En bonad? En matta? Ganska läckert, eller hur?

Här är då slutresultatet, igen (samma som överst). Här tyckte jag det lite blåa i de annars så svarta fjädrarna kom fram på rätt sätt.

Det finns ju inget tråkigare än att ta del av andras drömmar, om det inte handlar om något väldigt skoj och kul och knasigt. Skulle kanske vara om en kändis var inblandad på något konstigt sätt eller så då. Haha. 

Men här har ni ändå fått ta en liten del av drömmen jag hade i natt. En av dem, antar jag. Den här bilden, vet inte vad övriga drömmen handlade om, framstod så extra klar. Två mörka fjädrar på en mossig stentrappa. Och bredvid dem låg ett enda klargult löv. Det var så fridfullt. Så vackert. Och jag kunde inte låta bli att undra vad bilden ville säga mig. Eller om den bara skulle var så där vacker - och tyst.

Jag tänker på sorg, när jag ser den. Och glädje. Hur våra liv de senaste åren har präglats av de bilderna, liksom invävda i varandra på ett sätt som vi kanske aldrig har upplevt tillsammans som värld förut. Sjukdomen, som fortfarande skördar tusentals liv på många håll i världen. Sorgen i dess spår, överallt. Och sedan de små glädjeämnena parallellt - att vi har försökt finnas där för varandra. Handgripligen med hjälp att utföra ärenden. Och annat, mer på ett mentalt plan, att vi har funnit - finner - tröst i att inte vara ensamma i sorg och famlande efter mål och mening under pandemins framfart.

Kanske är det bara något som ett barn har hittat under sin lek? Lämnat kvar ett par saker som hen har hittat i gräset. Som den naturligaste sak i världen. Lämnat sin nyfunna skatt på den slitna, gamla trappan bara. Lämnat dess kyliga trappsteg för en värmande inomhustillvaro.

Eller är det sommaren som tar ett slutgiltigt farväl för den här gången? Flyttfåglarna som lämnar ett hejdå mitt i vår väg. Ett hejdå, som ska påminna oss om att; hej igen, aldrig är långt bort?

<3

/helena

Jag har ju sagt att allt går att rama in...

Inte i den gamla hattasken.

Inte i den gistna kistan.

Aha, här i den lilla blommiga retro-väskan var de ju. Ramarna. Letar efter en speciell ram för att äntligen rama in en sak, eller två.

Den här gröna passar inte alls, den är för grön och inte i rätt format. Men medge att det här måste vara det gulligaste av mina egna foton som jag någonsin har ramat in? Det söta lilla fölet, som bara blev mindre och mindre allteftersom det galopperade iväg, bort genom gräset för att söka skydd hos sin mamma. Gulligaste.

Allt går verkligen att rama in, tydligen. Det här är en godispåse som jag tyckte hade så snyggt mönster. Ett typisk lördagsgodismotiv. Eller något för kommande Halloween-tider, kanske.

Godispåsar, som sagt, och biljetter och broschyrer och snygga julkort såklart och annat som passar att spara i litet format. Jag letar alltid efter fina små ramar på second hand-marknaden.

Men den här gången hittar jag inte rätt storlek, hur jag än letar. Servett-storlek, är vad jag är ute efter. Tänkte till slut att de här kära tomaterna skulle få komma upp på köksväggen en gång för alla, men tji fick jag.

Köper sällen - läs aldrig - pappersservetter numera, för miljöns skull. Det skulle vara om jag hittar någon oöppnad förpackning på loppis eller så då. Eller möjligtvis om de ska vara till något alldeles speciellt tillfälle och det siktas en blomma, en färg eller något annat helt oemotståndligt motiv. 

Servett-växtligheten signerad Lisbet Jobs har jag också bevarat det sista kaffeservett-konstverket av. Får se om det blir av att rama in den också nu då, fast det är svårt att hitta fyrkantiga små ramar. Bäst att leta vidare.

Sköt om er.

<3

/helena

Regnbågen är min vy

Önskar så att jag hade lite mer tid till att umgås med er, känner mig som en riktigt dålig bloggare just nu, men vi får väl se vad som händer, om tiden vänder och vrider tillräckligt på sig för att jag ska hinna lite mer. Just nu håller jag mest på att dokumentera några av mina senaste alster och idéer i bildväg. Ni får hänga med på det, helt enkelt.

Igår strålade solen lockande utanför min arbetsplats - det vill säga skrivbordet.

Idag har regnet och busvädret tvingat mig att tända flitens lampa. Inte mig emot. Busväder gör mig på extra bra och busigt humör.

Hej, jag heter Spiken. Och där uppe ser ni mitt huvud - huvudet på Spiken. Och jag har jeans på idag. Haha. Sorry, vilka knasigheter jag utsätter er för, men det här är en figur jag skapat och som jag slipar lite på. Kanske dyker den upp i något jag skriver på, kanske inte. Experimentlustan är viktig när man skapar. En del saker blir bra, en del saker blir okej, en del blir inget alls.

Målade mig en bonad. Ibland misströstar man ju, tänker att man är planetens minst begåvade person och så. Sedan går det över - och man inser att man är planetens mest begåvade person - såklart. ;).

Det var det. Lite lattjo. Lite skoj. Lite sudd lite ploj. Kanske ska sätta upp den där pappersbonaden ändå? Hm. Fast jag får nog inte för mannen. Han tyckte det var tragiskt att en så talangfull människa som jag ens kunde komma på en sådan tanke. Gullig. Det är vad han är. Och ni också, som läser det här.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är ju inte det att jag saknar idéer till inlägg, inte alls. Idéerna står ofta på kö i huvudet. Men jag har så mycket annat också, som skrivandet. Minns ni att jag skulle skriva något med Hollywood-känsla? Och att jag skulle baka in mitt livs första välskrivna sexscen där? Något smakfullt som inte bara blir overkligt och töntigt, tänkte jag. Och så har jag nog bestämt mig för vilket/vilken neurologiskt tillstånd/diagnos som en av personerna i berättelsen ska ha (ni kanske minns att jag var inne och gjorde research hos Hjärnfonden? Förmodligen minns ni det inte, för det var ganska längesedan nu). Vi får väl se vad jag ska prioritera framåt. Förhoppningsvis börjar tid växa på träd en vacker dag, gärna i takt med att höstens löv färgas och faller ner. När löven är borta får ju annat plats på grenarna, menar jag. Ett idéträd, ett sådant vill jag ha. Ska nog plantera ett redan idag.