Min dröm ledde till en bild. Nej, två egentligen.

Varsågoda! En alldeles ny bild, som datorn och jag skapat tillsammans. Mest jag. ;)

Det började som det brukar - enkelt - med ett par streck och lite färg.

Därefter lite mer form på det.

Sedan en massa andra åtgärder. Och här är det nästan klart. Fast så tyckte jag att fjädrarna såg lite mörka ut.

Oj. Här blev de lite väl ljusa, tyckte jag. 

Innan vi avslutar, med finishen på det lagom mörka, måste jag visa er en variant som också växte fram. Blev lite som ett tyg så här. Lite självlysande på något sätt. En bonad? En matta? Ganska läckert, eller hur?

Här är då slutresultatet, igen (samma som överst). Här tyckte jag det lite blåa i de annars så svarta fjädrarna kom fram på rätt sätt.

Det finns ju inget tråkigare än att ta del av andras drömmar, om det inte handlar om något väldigt skoj och kul och knasigt. Skulle kanske vara om en kändis var inblandad på något konstigt sätt eller så då. Haha. 

Men här har ni ändå fått ta en liten del av drömmen jag hade i natt. En av dem, antar jag. Den här bilden, vet inte vad övriga drömmen handlade om, framstod så extra klar. Två mörka fjädrar på en mossig stentrappa. Och bredvid dem låg ett enda klargult löv. Det var så fridfullt. Så vackert. Och jag kunde inte låta bli att undra vad bilden ville säga mig. Eller om den bara skulle var så där vacker - och tyst.

Jag tänker på sorg, när jag ser den. Och glädje. Hur våra liv de senaste åren har präglats av de bilderna, liksom invävda i varandra på ett sätt som vi kanske aldrig har upplevt tillsammans som värld förut. Sjukdomen, som fortfarande skördar tusentals liv på många håll i världen. Sorgen i dess spår, överallt. Och sedan de små glädjeämnena parallellt - att vi har försökt finnas där för varandra. Handgripligen med hjälp att utföra ärenden. Och annat, mer på ett mentalt plan, att vi har funnit - finner - tröst i att inte vara ensamma i sorg och famlande efter mål och mening under pandemins framfart.

Kanske är det bara något som ett barn har hittat under sin lek? Lämnat kvar ett par saker som hen har hittat i gräset. Som den naturligaste sak i världen. Lämnat sin nyfunna skatt på den slitna, gamla trappan bara. Lämnat dess kyliga trappsteg för en värmande inomhustillvaro.

Eller är det sommaren som tar ett slutgiltigt farväl för den här gången? Flyttfåglarna som lämnar ett hejdå mitt i vår väg. Ett hejdå, som ska påminna oss om att; hej igen, aldrig är långt bort?

<3

/helena