Allt mellan himmel och jord, borde nog det här inlägget heta. För här hemma händer en hel del, ska ni veta.
Frosten är här, och här hänger mannens gamla tröja, den som han håller så kär. Dags att börja jobba igen, vår textila trotjänarvän.
Det här är ett härligt långt och gott och blandat inlägg, som sagt. Här står flera av höstens lampor i givakt.
Tavelbelysning går att fixa på flera sätt, här är ett som är väldigt lätt. Ställ bara en spot på närmaste lilla bord (eller på soffans armstöd, som här), det bli bra, sanna mina ord.
Vad jag gör mera? Målar må ni tro, här ska det nog föreställa en sko... Nej, hehe, nu får jag allt sluta rimma, vi börjar ju närma oss en kvällstimma. Äsch, måste varit den där 103-åriga poeten som var med på Babel igår, som gjorde mig så benägen på att sätta rim på rad och utan reson. Eller vad tror ni? Såg ni honom? Så cool. Still going strong. Blodet kokar! Han sa det, gång på gång. När reportern frågade hur det kändes att läsa upp sin egen poesi högt så där, för oss framför teven och så. Blodet kokar! Haha. Vilken cooling.
Det enda som kokar här hemma är väl bryggkaffet på värmning då. Och nej, det är inte det lila kaffet i koppen nu, det är ju slut, som ni ser. Säg hej till Arvid, vetja. Hej Arvid, trevligt att råkas. Slurp, slurp. Och dopp, dopp - för vi har så hårda småkakor i skafferiet just nu, men med ett kaffedopp smakar de ju topp! Nej, nu börjar jag visst igen...
Vad kallas två kvinnor som gillar att fika ihop? Kaffe-bönor. Höhö. Ja, jag bor i västra delen av landet. Framsidan, som vi säger. En bit från bästkusten och allt det där. Vad var det jag skulle säga? Jo, det går bra att måla på insidan av kaffepappret. Återanvändning av papper, bra bra. Som dessutom luktar ljuvligt när man sätter penseln - och näsan - tätt intill.
Fler lampor. De här sköningarna - som väl skulle kunna kallas uplights idag - har vi ärvt.
Jodå, vi har två, det hänger ju en här borta också.
Skrivbordet. Behöver rensa bland alla mina anteckningar, men jag fastnar bara i intressant läsning hela tiden.
Minns ni att jag nämnde att jag skulle lägga på en duk här på soff/arbetsbordet? Nu är det gjort, fast det blev inte den jag tänkte. Det blev den här helt magiska pianoduken som mest har hängt i vägen på väggen i sovrummet.
Den hängde i ett mörkt hörn, som blev ännu mörkare av att det här mörka textila vintage-guldet hängde där. Nu provar vi den på bordet en gång till. Är bara så rädd att fläcka den, och att vi ska snubbla på de långa fransarna (som säkert kommer åka in i dammsugaren med en farlig fart och ett ljudligt tjut).
Får se om jag kan komma på något smart sätt att få fransarna att hänga annorlunda, vågar inte klippa av dem. Det här är ett gammalt second hand-fynd som jag vill fortsätta försöka förvalta med vördnad och respekt - och helst helt utan fläck.
Till slut, måste ju bara få visa er den här. Ett konstverk? Ja, av något slag. Mannen älskar att teckna snirkliga, spännande figurer, lite non-figurativa figurer på ett intrikat sätt med blyertspennan som fredligt vapen. Sedan kommer jag med färg och kontur och klipper ut i ur och skur och dur...
Nej, rim utan reson kan vi ju bara inte ha. Men erkänn att den här bilden blev både kul och bra. Signerad mannen och mej. Hej hej.
Tjohej! (Man får inte roligare än man gör sig - särskilt inte så här i början av arbetsveckan).
Sköt om er.
<3
/helena
ps Hoppas er vecka också börjat bra. Och något mindre (ord)stressigt än min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar