Återstår att se om det blir mer än prat, den här gången. Ungefär så sa hon, den 97-åriga överlevaren. Hon kommenterade det viktiga som händer i Malmö den här veckan. Om forumet som ska påminna om det som vi aldrig får sluta påminna om: Förintelsen. Världsledare och andra röster ska slå sina kloka huvuden ihop för att lägga upp strategier för hur vi går vidare i en antisemitisk, och i många fall rent allmänt rasistisk, värld.
Håhåjaja, säger jag bara. Jag håller med den luttrade överlevaren - blir det mer än prat den här gången då?
Men vi måste ju fortsätta att försöka. I en värld där det fortfarande finns människor som förnekar det som hände, i en värld som fortfarande både dömer hunden efter håren och människan efter något så ytligt och oväsentligt som hennes hud, måste vi jobba vidare.
Vi måste få bukt med diskriminering, rasism och hat och generaliseringar. Vi bara måste fortsätta försöka, tänker jag, luttrad och lite uppgiven efter att ha tagit del av en tjugoårings konstaterade: Det är inte säkert att vara jude i Sverige idag.
Jag vill bara gråta när jag hör det. Jag vill bara lägga mig ner och ge upp, men det får vi inte. Särskilt inte vi privilegierade, vi som aldrig fått utstå något bara på grund av vår (normbildande) hudfärg eller vårt (svenska) ursprung.
Det är vi som måste ta fighten, också. Vi får inte bara titta på. Vi måste jämna ut oddsen, vi måste lära andra människor att se bortanför ytan. Och vi måste påminna om det som hände: Förintelsen. Om och om igen.
För det började med språket den gången. Avhumanisering genom formulering, skulle man kunna uttrycka det. Många överlevare har vittnat om det - språket. Hur det hårdnade, innan allt gick fullständigt överstyr. Hur man började prata om människor i godtyckliga grupper, slutade se på dem som unika individer. Började se en homogen massa, istället för att se glittret i den enskildes ögon, skrattet på någons läppar, kraften i någons hårt arbetande händer och så vidare.
Det handlar om människosynen, jag tror det var en enda som nämnde det igår, i partiledardebatten på Sveriges Television. Aldrig har jag gråtit så mycket efter en partiledardebatt. Språket, mina vänner. Det hårdnar. Nu är allt, allt, allt invandrarnas fel. Från höger och vänster hör vi det. Inte från precis alla håll, men nästan. Fler och fler av dem resignerar inför populismens hårda språkbruk. Omänskliga språkbruk. Avhumaniseringen är tydlig. Hörs tydligt, inte bara mellan raderna längre.
Syndabockskulturen breder ut sig. Generaliseringarna blir mer och mer godtyckliga. Alla är lata. Alla är slashasar. Alla lever på bidrag. Alla är arbetslösa. Ingen vill bidra med något. Alla är bara en belastning. Hörde ni hur de pratade, eller hur några agerade lika illa genom att de lät bli att försvara dem som de andra bara valde att buntade ihop? Som om de inte var - är - människor ens. De allra flesta är ju ärliga och härliga, som du och jag.
Och vilka är då de här invandrarna, som tydligen bara gör fel? Det är människor. Individer. Med många olika tankar. Med olika drömmar. Med sina styrkor och sina tillkortakommanden, som vi alla har. De har kommit hit av många olika anledningar. De har kommit hit från många olika platser i världen. En del har redan som barn varit med om saker som ingen människa borde uppleva under ett helt liv. En del är som du och jag - lyckligt lottade. Då kan man välja att stanna eller flytta. Undersöka, upptäcka ett annat land och uppleva något nytt, bara för att man kan och vill. Någon har flyttat hit för kärleks skull. Någon för att lära sig något särskilt, som vi är extra bra på just här. Någon är här för att lära oss något som vi inte är lika bra på. Många har flytt från krig, konflikter och regimer som hindrar dem från att vara sig själva - och tycka vad de vill. En del har flyttat hit för att kunna älska vem de vill, vara den man är, helt enkelt.
Medan löven faller där ute, tänker jag på alla de som buntas ihop som en enda grupp. Då och nu. Det finns inga "invandrare". Det finns ingen grupp att skylla på. Det finns bara olika människor, många av dem är precis som du och jag - de gör så gott de kan, varje dag. De lagar mat. De gungar sina ungar en stund i snålblåsten. De lagar mat igen. De jobbar, pluggar, drömmer och sover en stund när de får tid. Språket, mina vänner, det har vi fått för att kunna säga snälla saker till varandra - om varandra. Konstruktiva saker. Kärleksfulla saker.
Det finns inget vi och dom, det vet vi vid det här laget. Det finns bara vi. Vi måste vara rädda om varandra. Säga något snällt ibland, och om vi inte kan det, då går det bra att vara tyst. Vi måste finnas där för dem som behöver oss. Vi måste höja våra röster för dem vars röster tystas, eller inte verkar räknas lika mycket. Vi, det vackraste ordet. Även om det känns svårt att känna så mycket gemensamt med ett partiledargäng som verkar ha glömt allt vad anständighet och värdig människosyn heter. När rasismen klampar runt fritt och oemotsagt längst upp i toppen, då måste vi reagera - starkt. Det räcker inte att gråta nu, eller lägga sig uppgivet ner och ge upp.
Jag tycker inte heller om ordet gängkriminalitet. Jag tycker inte om gängkriminalitet, vem gör det? Men det är ytterst få som är gängkriminella. Det är ytterst få människor som överhuvudtaget är kriminella. De flesta är som du och jag - vanligt, ovanligt hederligt folk. Som gör så gott vi kan, nästan varje dag. Glöm inte det.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar