Det här skulle kunnat handla helt om Jonas Gardell, bara för att jag ofta blir nyförälskad i honom på hösten. ?! Jo, när bokmässe-tider stundar, sedan sker och händer, och därefter sakta glider undan i nyhetsflödet igen, för den här gången - då minns jag alltid den första gången jag såg den gode Jonas. När jag var tonåring eller så.
Mest hörde jag honom. Där, på en av de första bokmässorna som jag besökte live, stod han och läste högt ur Vill gå hem, tror jag det var. Den med smörkniven och slöjden, ni vet. Eller ni kanske inte vet, ni kanske mest vet att Jonas Gardell jobbar hårt för att påminna om en historieskrivning som sällan uppmärksammats eller alls hörts.
Nu har han skrivit om Pontus och Herman och deras omöjliga kärlek. Bland annat. För det görs skutt framåt också, om jag förstått det hela rätt, har inte läst den själv, ännu, och det är inte säkert att jag kommer hinna det heller. Men jag vill ta mig en minut eller två för att hylla en författare som gör skillnad för så många. Som lyfter och gräver fram och visar upp i ljuset.
Det här skulle kunna handlat helt om Jonas, eller helt om någon av följande personer: Sara Stridsberg, Chimamanda Ngozi Adichie, Kerstin Ekman, Göran Greider, Bernardine Evaristo, Liv Strömquist, Agnes Lidbeck, Mats Jonsson, Julia Ravanis, Abdulrazak Gurnah, Kjell Johansson eller Lauren Groff.
Varför då då? Undrar säkert någon som har varit alldeles för upptagen med allt annat som måste göras här i livet. Är de ett gäng eller? Undrar säkert någon annan. Och de som bor på ställen där de kanske inte har ett lika förträffligt litteraturmagasin som Babel (eller en lika engagerad, magisk och proffsigt frågvis Jessika Gedin!) känner kanske igen ett och annat namn, men inte alla, förstår inte storheten i helheten, och inte hur de hör ihop.
De är alla författare, med något (relativt) nyutgivet med sig i bagaget och in i den trivsamma Babel-studion. Det här skulle kunna handlat om alla dem, för att de gör något viktigt: Skriver, förmedlar och delar sina tankar, känslor och djupa kunskaper med oss. Det är visst det som är författares jobb, har jag hört. ;).
Men det här ska bara handla om Bella. Och om klipporna. De som fortfarande är varma. Jonathan Johansson har skrivit en sådan lågmäld - och samtidigt storslagen - låt. Klipporna är fortfarande varma. Gåshud räcker inte för att beskriva vad jag kände när hans säregna, lugna, inkännande röst nästan viskade:
"Himmelen är svart som en tavla, lyssnar och alla fönster är helt uppslagna. någon spelar Beethovens sjua och jag är säker vad vi måste göra. vattnet kommer hålla oss vakna, klipporna är fortfarande varma. nätterna är fortfarande våra. ..."
Ber om ursäkt om det inte är korrekt citerat överallt, för jag har bara skrivit av så gott jag kunde från själva sången.
Beethoven. Tänk, att han skulle få lite välbehövlig produktplacering i Jonathans finstämda tidsdokument. Sådan produktplacering gillar jag:
"... någon spelar sjuan, spelar sjuan på repeat. alla fönster öppna, det är större än musik ..."
Bella har köpt ny baddräkt där i mitten någonstans. Och kidsen, de borde ju alltid få vara med:
"... aldrig varit lättare att somna och aldrig varit svårare att andas. om ni har någon eld eller låga, jag lovar tömma kontot på tändvätska. å ta med alla kids, de kan väl drömma i vagnarna, låt dem bara vara ..."
Några spridda strofer, lite blandat, hullerombuller. Nu ska ni lyssna själva. Höra poesi, odödlig, kanske till och med evig? Samtidspoesi sjungen vackrare än på länge, först bara ett par strofer till, sedan lyssnar vi:
"... jag vill höra era kroppar slå mot ytan, kolla hör ni Beethovens stråkar, ser ni hur de lättar och de klättrar. Vattnet kommer hålla oss vakna. Klipporna är fortfarande varma. Nätterna är fortfarande våra."
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar