Bröst på bordet

Hallå där, hur har ni det? Här hemma har vi just sett klart på sista avsnittet av Unforgotten. OMG, säger jag bara. Chris Lang, säger jag bara. Alltså han som har skrivit det här mångfacetterade, djupbottnade dramat. Jo, jag veet att det är en kriminalserie, men drama är på många sätt en bättre beskrivning när man går in i så många människors psyken och låter oss dela så långa delar av karaktärernas vuxna liv. 

OMG. Är fortfarande helt tagen. Såå bra. Britterna kan skriva, regissera och producera på allra högsta nivå. Och lägsta, på det sättet att de når ända in i människors själar, hjärtan - och hjärnor. Både karaktärernas och våra, oss tittares. 

Måste bara nämna Phaldut Sharma också. Han som spelar Ram i serien där Nicola Walker gör en kriminalkommisaries liv mer levande och äkta än någonsin. Phaldut Sharma alltså. Vilket skådespeleri. Hur njutbart att få ta del av någon som agerar så självklart och med precision. Inte en överdriven gest, fast han spelar en person som fått lära sig att hantera både sig själv och sin omgivning med hjälp av just en överdriven fasad. Det är nästan Claire Danes-nivå på det hela, och det vill ju inte säga lite, som ni vet.

Claire Danes insats i Homeland kan vara det bästa jag någonsin sett i en dramaserie. Åtminstone sedan Maura Tierney gestaltade sin Abby i Cityakuten utan att verka spela alls. Hon VAR ju Abby, som ni kanske minns. Ni som också följde den överlägset bästa dramaserien som någonsin sänts på den lilla planeten Tellus - E.R.

Men. Men, sitter ni säkert och tänker nu - vad är det för bilder som rullas upp här helt randomly, utan att verka bry sig särskilt mycket om vad jag babblar om? Jo, det är några bilder jag tog häromdagen, från när vi firade. Vad då? Inget särskilt alls egentligen, bara att det är trevligt att kunna ta en god fika ibland, och sätta lite piff på vardagen. En riktigt god köpekaka plus hjärtligt smakrik hallonsylt, mmmm. Och underbart fluffig vispgrädde på toppen. 

- Vi är duktiga. Så säger mannen ibland, om oss. Vad handlar det om då? Om allt och inget, att vi tycker att vi gjort något bra bara, inom våra respektive kompetensområden, eller något snällt för någon annan eller varandra. Mer komplicerat än så behöver det inte vara, att fira lite, gärna i vardagen. Gärna på uppstuds, lite när tillfälle och tid ges bara.

Sedan behöver man ju inte äta någon fet sockerbomb varje gång, eller plocka ner snygg-tallrikar från väggen, innan man sätter igång med sitt lilla, naggande goda fira-vad-som-helst-som-gör-dig-glad-firande. Det räcker ju med en värmande kopp kaffe och en liten bit lagom bitter mörk choklad till, till exempel. 

Eller bara några lätt ugnsuppvärmda kaneläpplen kanske? Med lite sylt till. Nej, det behövs förstås inte.

Sköt om er. Och fika lite, vetja!

<3

/helena

ps Nej, vi använde inte de där second handinköpta teskedarna i metall när vi åt upp den kladdiga kakan till minsta smula, jag plockade fram äggskedarna i plast faktiskt. För att inte skrapa ytan på de underbara tallrikarna som jag köpte på Myrorna för några år sedan. Man måste ju inte äta på tallrikar med bröst på, bara för att det råkar vara den rosa månaden, men det är ju kul att kunna göra det. Försiktigt. Försiktigt. För att inte skada tallrikarna med det vackra och hudnära motivet.

pps Ligger så himla mycket efter, känner jag. Vad det gäller inlägg alltså. Idag skulle det handlat om musik, igår skulle ni fått ta del av det ni får se idag. Och alla filmer som jag skulle rekommendera er att se. Och de jag skulle varna för...

Alla tankar jag har. Runt allt och inget. Runt lättviktigt och struntviktigt. Och superviktigt. Som i glädjen i att se en drygt tjugo meter lång, nyvävd regnbågsmatta ligga så mäktigt där mitt i en domkyrka och lysa med alla sina stolta nyanser. Se den skina ikapp med självaste solen - i hela sin omfångsrika och färgstarka kraft. 

Lika jobbigt är det att se abortmotståndet öka i en modern, sekulariserad och transparent del av världen. Abort är inte bra, det vet vi. Men det finns inget bättre sätt, inte vad jag vet i alla fall. Kvinnan måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Abort är inget som ska göras lättvindigt eller godtyckligt, det kräver mycket eftertanke och välgrundade beslut. Där måste samhället komma in med professionella råd och lyssnade öron. 

Men abort är en rättighet, för barnens skull också. Alla barn måste ha rätt att känna sig välkomna till den situation de föds in i. Därför är det plågsamt att se abortmotståndet göra sin röst hörd på gator och torg, på digitala vägar och andra, i en upplyst del av världen, som borde veta bättre än att stympa kvinnors rättigheter och liv på det sättet. Börja jobba med mer sexualupplysning istället. Jobba preventivt. Jobba för att fler ska lära sig att använda preventivmedel på rätt sätt redan tidigt i tonåren. Det är det enda sättet att slippa så många aborter som möjligt, tänker jag.

Högt och lågt här, känner jag. Orkar ni med lite till? Okej. Bara en tanke till då. Eller två. Eller så. ;).

Hur uppspelt och glad jag blev över ett fredspris som uppmärksammar journalisters jobb i en värld där den livsviktiga yttrandefriheten är starkt ifrågasatt på många håll och kanter. Hur vitalt det känns att uppmärksamma enskilda individer också, som vågar ställa frågorna, vågar berätta sanningar, vågar stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter på platser, i stater, där demokrati och yttrandefrihet inte är de självklarheter de borde vara.

Lite så. Och mycket mycket mer därtill.

Men förmodligen dyker det upp, in, ett par filmtips snart. Och några väl valda toner kanske. Eller också blir det något helt annat. Förhoppningsvis gillar ni (lagom stora och härliga) överraskningar lika mycket som jag. Gärna med grädde till. Åtminstone i teorin.