Hemmastudion börjar bli full av bildproduktioner. Eller mina små studios då, i pluralis. Mina många arbetshörn.
Här i köket finns det både ljus och värme, vilket kan behövas när det blåser snålt där ute, tänker jag. När jag vilar ögonen mot mitt upphittade plåtskåp tänker jag ofta på vad mycket elände vapen ställer till. Ja, jag vet att det är människorna som ställer till det, men om vapnen inte fanns, mer än för nödvändig jakt och så, då skulle så mycket elände, våld och sorg kunna besparats. Nu och då. Genom århundraden. Genom årtusenden.
Vapen har väl funnits lika länge som människan, i någon form. Jaktvapen har alltid kunnat användas på felaktiga sätt, men idag är allt taget till en annan nivå, det verkar knappt vara svårare än att knäppa med fingrarna för att kunna lägga händerna på ett skjutvapen.
Hur livsfarligt? Att vem som helst kan få tag i en manick som kan förvandla leenden, hopp och framtid till svärta, aska, sot och sorg. Det borde inte kunna vara så. Här måste vi sätta ner foten ordentligt. Även om jag inte tror att längre straff och fler poliser är lösningen på allt. Så enkelt är det inte. Det måste till mera. Mycket mera.
Avhopparverksamheten är viktig, att visa de unga att det finns en väg ut. Många vägar framåt. Att ett så kallat vanligt liv inte är så dumt. Att livskvalitet inte finns i pengar och ägodelar, utan i medmänskliga relationer. Att det finns ett egenvärde i att bara vara. Att finnas till för några få utvalda, dina mest älskade personer. Att försöka göra gott och bra och nytta, varje dag, utan mer pengar i sikte än det du behöver för att överleva (och smålyxa till det någon gång ibland när du är extra värd det förstås).
Det viktigaste vi kan göra är att se till att ingen lockas in i det. Att inga unga lockas till ett liv som söker kickar och enkla lösningar. Att lära de små att livet finns i stenen du hittar, den som är så len och har en fin form. Livet finns i löven. Livet finns i grenen som blir kvar. Äsch. Nu blev det flummigt och töntigt, men ni förstår säkert vad jag menar. Det gäller att aldrig sluta förundras över livet. Det gäller att aldrig bli blasé och sluta se undret.
När jag slänger en blick på almanackstallriken som tillverkades det år jag var tolv, då tänker jag på att det kanske inte gäller längre - att försöka behålla barnasinnet? Ibland känns det som om det finns så många ungar som aldrig har fått ha det - barnasinne. En obekymrad tid full av lek, glädje, äventyr och upptäckarlust. Tänk, om barnasinne är något utdöende? Något utrotningshotat? Som en art som inte klarar vilket tryck som helst från en så kallad modern och civiliserad, digital värld?
Det måste vi förhindra. Vi måste bevara barnasinnet hos så många barn - och vuxna - som möjligt. Vi får aldrig sluta förundras, över hur len den där stenen fortfarande är.
Livet är här och nu. Vi måste göra det bästa av det vi har. Göra det bästa av det var och en har. Vi måste guida barn och unga mot glädjen i att göra bra saker för andra. För varandra. Och för sig själva.
Vi måste lära dem att leta efter, hitta, och få syn på de små glädjeämnena. Själv har jag aldrig behövt någon hjälp med att hitta lena stenar. Jag ser dem överallt. Och varje gång jag håller dem i handen, blundar jag.
Blundar och känner hur huden förundras över att ha hittat en ny vän igen. Vi får bara en hud, men stenarna den får känna intill sig kan bli många. Det gäller bara att ha tid. Ha tid att lära barnen att förstå att det enkla livet kräver mycket arbete. Att leva ett gott liv kräver kunskap, övning och fingertoppskänsla.
Tid. Det är den största gåvan vi kan få. Tid är den största gåvan vi kan ge. Jag tror den är en bristvara idag. Men det är nog bara gott om tid att lyssna på barn och unga som kan göra skillnad. Föräldrar måste få mer tid. Lärare måste få tid, föreningsfolket, fritidspedagogerna - och fler öron och ögon och händer som kan visa hur enkelt det kan vara att öva och öva och öva på att må bra och göra lite gott för någon annan då och då.
Vi vill inte tända fler ljus nu. Inte för någon. Inte för oskyldiga offer. Och. Absolut inte för någon som inte sett något alternativ till ett liv med snabba pengar, livsfarligt våld och en avtrubbning som leder till total avsaknad av respekt för andra människors okränkbarhet.
Tur ändå, att det mest är härligheter som breder ut sig framför oss. Som Tareq Taylor som julvärd (ser mycket sällan på teve just på jul, men är det någon - förutom Lars Lerin, Ernst och några till - som skulle kunna få mig att lägga undan julnoterna och julnötterna och se upp ett slag, så är det såklart Tareq iklädd glad julstass och varma, tindrande ögon).
Musikhjälpen. Var bara tvungen att nämna det också. Ett ljus i mörkret. Barn ska inte arbeta, barn ska leka och lära och läsa och arbeta endast med det svåra arbetet att växa upp till bra människor. Det måste vi hjälpa dem med, på så många olika kreativa sätt som vi kan. Överallt i världen. Hela tiden. Tid. Tid det måste vi ha. Det måste alla barn få. Det kommer vara värt det.
Och igår övade mannen Tänd ett ljus med några av alla våra smått amazing unga människor där ute. Snart blir det ljusare tider. Stearinljusare. Tid för eftertanke. Tid att finnas där för varandra.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar