Drar strax ur sladden här då

Katja luktar så gott att det känns i hela rummet. Fast det är nog inte Katja förresten, det är nog någon annan.

Vem det än är, vilken äppelsort det än är, så doftar det sött och ljuvligt. Sött och ändå mustigt, som hösten själv.

Här blev det visst lite suddigt, men det får ni leva med. Lite helgsudd (ett ord rättstavningsprogrammet aldrig har hört talas om...haha...) måste vi ju ha. 

Här skulle det serverats, nästan bokstavligen, något helt annat idag, men ni får nöja er med ett par bett ur det godaste man kan äta just nu - lokalodlade äpplen! 

Jo, jag fastnade i Sicilien. På Sicilien heter det väl? påpekar säkert vän av ordning och en och annan språkpolis där ute. Men nej, jag fastande just i Sicilien. Skulle bara se ett avsnitt av husdrömmarna därifrån, medan jag lunchade lite, sedan gick det inte att sluta förrän den där otroliga resan mot en trädgård som bara kvinnan med initialerna M O N kan få till. Med hjälp av sin älskade Bill och de goda makterna då förstås. Halleluja, säger jag bara. Så begåvad den människan är. Absolut gehör i inredning med kraft, stil, patina och personlighet.

Där ligger man i lä, även om jag gillar det de gör. Jag gillar visionerna, de sjunger jag gärna i samma kör. Fast jag jobbar ju i min skala. Minimalt och pluttigt och nuttigt och skruttigt och så. Visionerna med patina och personlighet och hållbar pondus, delar jag förstås, fast i miniformat då.

Här ska fyllas på i den lilla gröna glasskålen som saknar sina kompisar fruktkolorna. Och här ska inte - INTE - glömmas av att vattna det lilla hemmets fåtal gröna växter. Sedan tar vi helg, va? Vad ska ni göra?

Jag vill måla. Skärmdumpade nästan sönder datorn med SVT-bilder från Italien. Jösses, så pittoreskt och praktfullt, i en salig blandning. Och så vill jag prova att lägga på den där duken här på bordet. Den som jag tänkt att lägga på jättelänge nu. Puffa lite kuddar. Sätta på några andra gamla kuddvar än de gamla som är på nu. Skaka liv i någon gammal filt. Göra lite soffmysigare, helt enkelt. 

Kanske fastnar jag bara i någon av antiktidningarna som ligger där under istället. Säkert i den med ett hem från Milano, som jag alltid brukar fastna i. Älskar ju att resa, gärna i tanken, helst i tanken, utan att lämna den lilla staden där vi bor, utan att slösa alltför mycket på jordens väldigt begränsade miljöresurser.

Vad ska vi göra mera, undrar ni?

Jo.

Vi ska kramas och känna tacksamhet inför att vi inte lever i Afghanistan eller någon annan odemokratisk och kvinnofientlig (för att inte säga människofientlig) oroshärd. Innerlig tacksamhet ska vi känna, över det faktum att vi inte behöver fly för våra liv, över osäkra vatten där ingen egentligen är beredd - eller villig - att ta emot oss och vår längtan efter ett liv. Alla måste ha rätt till ett liv, tänker jag. Inte bara känna hjärtat fäkta i en ständig kamp för överlevnad. Alla måste ha rätt att tas emot med öppna armar.

Kram på er.

<3

/helena

ps Ja, jo, jag får erkänna - att jag glömde galan för världens alla barn förra veckan. Blev både paff och snopen när vi satte oss ner för att titta på goa Lasse och de andra musikaliska skönandarna i Doobidoo förra fredagen. Oj. Det hade visst varit gala tidigare på kvällen. Där satt vi lite snopna, som sagt, framför play. Okej, okej, vi glömde galan. Galan för de viktigaste som finns. Kidsen. De små och otroligt viktiga personerna, jorden runt. 

Men vet ni vad? Har faktiskt inte så dåligt samvete ändå. För jag glömmer kanske en och annan gala, men jag glömmer aldrig världens barn. Tänker på dem nästan varje dag faktiskt. Antingen de bor i/på Haiti, Syrien, Etiopien, Afghanistan eller någon annan stans där det kan vara väldigt utmanande att vara barn. 

Vi skänker dem mer än en tanke, eller hur? Vi skänker en slant i ur och skur. Inte bara nu i kölvattnet av galan. Vi skänker vaccin och medicin genom valfri seriös organisation som står på barnens sida. Unicef är en av de som verkligen jobbar hårt för att rädda barnen och världen, bokstavligen.

Vi måste också hjälpas åt att vaccinera världen mycket mycket mera. HELA världen. Vi måste lyssna på Amnesty, och andra kunniga och kloka, när de larmar om de fundamentala orättvisorna och ojämlikheten.

Vi måste lyssna på de som bryr sig, med hela hjärtat. Och hjärnan. De som ropar och larmar till en rik värld som mest verkar vara intresserad av sin egen stora rika navel. Vi måste lyssna på de som inte bara ser på när människor, hela länder ibland, behandlas sämre än smuts. Som om de inte räknades alls. Som om barnarbete, tvångsgifte och barnsoldater var okej. Bara för att ta tre vidriga exempel bland många.

Varje dag flyr någon en ohållbar situation. Fler och fler människor lever på flykt, det vet vi. Vi måste finnas där för dem. Vi får aldrig förminska människovärdet genom att glömma bort att det finns fler där ute än vi. Vi måste bidra, bland annat genom att inte tillåta någon att sänka biståndet. Bistånd är inte bara pengar. Det är kunskap och framtid och solidaritet - och liv.